Smart - Hur lyder definitionen?

[Angelina]

Men det var ju en av metoderna.

[Algotezza]

Men det var ju en av metoderna.

Ja, liksom icke-valet är ett val.

Och anti-kommunism är en form av kommunism (gammalt Lars Hillersbergs-skämt)

Och icke-varat en form av vara (vardandet)

En vara eller icke en vara det är frågan... Men man kan alltid göra reklam för det...

A

[Avantgardet]

Nja, jag vet inte, ni får nog nyansera eran typologi lite bättre. Visst kan vi tala om olika typer av tänkanden, men att måla upp en bild av någon som "bara kör på utan att tänka" är inte bara fullständigt grundlöst utan dessutom moraliskt förkastligt. Den typ ni syftar på är ju medveten i precis samma grad och utsträckning som en annan men en viss skillnad föreligger, det håller jag med om. Vad denna skillnad ligger i är dock en annan femma. Det handlar inte om aktivitet och icke-aktivitet. Det handlar om vilken information som detta medvetande behandlar, var den lägger sitt fokus, och på vilket sätt den behandlar denna information. Kognitiva strukturer som växt fram under ett helt liv. Så Angelina har helt rätt när hon påpekar att det är metoderna det handlar om.

Mer intressant anser jag "problem" i sig själva, som fenomen vara. Här saxar jag lite ur min essäsamling "Världen sammanfattad"

Problem blir vi varse när något viljat inte direkt infinner sig. Jag kan vilja något till vilket jag har alla medel – t.ex. koka ihop en maträtt till vilken jag har alla ingredienser – eller så kan jag vilja något vartill det inte finns medel. Problemet är intimt sammankopplat med ett något viljat. All problemformulering är en reflektiv akt ägnad att på något sätt tillgogoföra viljan Problem finns då uteslutande i två kategorier 1) olösta, och 2) olösliga. Den första kategorin kan inte sägas vara problem i egentlig bemärkelse, utan skulle snarare då betraktas som lösningar i vardande (dess obeständighet är också det som skiljer denna från den senare kategorin). Den senare kategorin är vad vi i egentlig mening avser med ”problem”. Den första typen kan emellertid upplevas som problematiska också de. Med problem menar vi ett hinder – något som är tänkt att överkommas. Lösandet av uppställda problem är grunden för vår självkänsla (”själens onani”).
Den med god självkänsla är därför den som söker-och-finner den första typen av problem (dvs. skapar-och-löser dessa hinder i reflektionen samtidigt – give or take a few minutes beroende på planens omfattning –, samtidigt, som den redan är i rörelse att lösa dem; där reflektionen endast bekräftar den viljeprocess som redan leder organismen mot erhållandet av det viljade), den med sämre självkänsla är den som söker-och-finner den andra typen av problem (dvs. skallar sig blodig mot det omöjligas stenmur, eller skapar-men-löser-inte).

[Algotezza]

Nja, jag vet inte, ni får nog nyansera eran typologi lite bättre. Visst kan vi tala om olika typer av tänkanden, men att måla upp en bild av någon som "bara kör på utan att tänka" är inte bara fullständigt grundlöst utan dessutom moraliskt förkastligt. Den typ ni syftar på är ju medveten i precis samma grad och utsträckning som en annan men en viss skillnad föreligger, det håller jag med om. Vad denna skillnad ligger i är dock en annan femma. Det handlar inte om aktivitet och icke-aktivitet. Det handlar om vilken information som detta medvetande behandlar, var den lägger sitt fokus, och på vilket sätt den behandlar denna information. Kognitiva strukturer som växt fram under ett helt liv. Så Angelina har helt rätt när hon påpekar att det är metoderna det handlar om.

Mer intressant anser jag "problem" i sig själva, som fenomen vara. Här saxar jag lite ur min essäsamling "Världen sammanfattad"

Problem blir vi varse när något viljat inte direkt infinner sig. Jag kan vilja något till vilket jag har alla medel – t.ex. koka ihop en maträtt till vilken jag har alla ingredienser – eller så kan jag vilja något vartill det inte finns medel. Problemet är intimt sammankopplat med ett något viljat. All problemformulering är en reflektiv akt ägnad att på något sätt tillgogoföra viljan Problem finns då uteslutande i två kategorier 1) olösta, och 2) olösliga. Den första kategorin kan inte sägas vara problem i egentlig bemärkelse, utan skulle snarare då betraktas som lösningar i vardande (dess obeständighet är också det som skiljer denna från den senare kategorin). Den senare kategorin är vad vi i egentlig mening avser med ”problem”. Den första typen kan emellertid upplevas som problematiska också de. Med problem menar vi ett hinder – något som är tänkt att överkommas. Lösandet av uppställda problem är grunden för vår självkänsla (”själens onani”).
Den med god självkänsla är därför den som söker-och-finner den första typen av problem (dvs. skapar-och-löser dessa hinder i reflektionen samtidigt – give or take a few minutes beroende på planens omfattning –, samtidigt, som den redan är i rörelse att lösa dem; där reflektionen endast bekräftar den viljeprocess som redan leder organismen mot erhållandet av det viljade), den med sämre självkänsla är den som söker-och-finner den andra typen av problem (dvs. skallar sig blodig mot det omöjligas stenmur, eller skapar-men-löser-inte).

Hur kan man förvissa sig om vilken kategori ett problem tillhör? Är dessa kategorier eviga och oföränderliga? Oberoende av teknisk och annan utveckling? Om ett problem i princip är olösligt, t.ex. av logiska skäl, kan man då kalla det för problem? Är det inte snarare en koan?

A

[Avantgardet]

Helt riktigt! Det finns inga vattentäta skott, därför talar jag flyktigt i citatet ovan om "planens omfattning". Det som finns till hands i nuet utgör problemlösandets nollpunkt, och utifrån den löper sen det som är lösningar i vardande och som tilltar i abstraktionsgrad i förhållande till den nollpunkt som är det som i nuet finns till hands. Här har du, om du så vill, en dimension av det du talar om som "närvaro". Vi altererar mellan dessa olika plan av problemlösanden. Jag kan lösa problem av olika svårighetsgrader. Det är snarast en uteslutningsprocess att finna den extrema grad som utgörs av de "olösliga problemen". Till exempel skulle det vara lönlöst av mig att söka bryta mot naturlagar. Vi grundar oss på någon typ av erfarenhetsbaserad logik, men vi siktar också framåt och bortom. Även om vi misslyckats med ett moment alla gånger vi försökt oss på det så finner vi dock att vi lyckats bemästra delmoment av momentet, varför vi kontinuerligt likväl envisas och fortsätter med försöken. Se på alla höjdhoppare, se på filosoferna! Se på den vetenskapliga kanon, borgerskapets kitchiga mytologier! Denna prestationsinriktning är givetvis ett arv av upplysning, individualismen, moderniseringsprojektet, och industrialisering. Transcendensens bländverk som fångar vår blick och lurar på oss föreställningen att vi inte redan är nog - den harmoniska nollpunkt hitom alienationens oro där vi vilar i arbete. Vi har alltså libidots dilemma, där den energiske hamnar i någon av gradskalans två extremer. Jag vill inte ta ställning till vilken typ av problem som bör tillmätas störst vikt att lösa, där är självkänslan och martyrskapets egoistiska självtillfredsställelse tillräckligt som indikator. En sådan fråga måste lösas med motiv tillförda utifrån. Själv laborerar jag med influenser från Situationismen, och Dadaismen givetvis - eller kanske borde jag bara skaffa mig ett liv?

[Algotezza]

Helt riktigt! Det finns inga vattentäta skott, därför talar jag flyktigt i citatet ovan om "planens omfattning". Det som finns till hands i nuet utgör problemlösandets nollpunkt, och utifrån den löper sen det som är lösningar i vardande och som tilltar i abstraktionsgrad i förhållande till den nollpunkt som är det som i nuet finns till hands. Här har du, om du så vill, en dimension av det du talar om som "närvaro". Vi altererar mellan dessa olika plan av problemlösanden. Jag kan lösa problem av olika svårighetsgrader. Det är snarast en uteslutningsprocess att finna den extrema grad som utgörs av de "olösliga problemen". Till exempel skulle det vara lönlöst av mig att söka bryta mot naturlagar. Vi grundar oss på någon typ av erfarenhetsbaserad logik, men vi siktar också framåt och bortom.

Men all teknisk utveckling går väl ut på att bemästra - skenbart bryta mot - naturlagarna, genom att "spela ut" dem mot varandra. Det s0m är tyngre än luft kan inte fluyga men med hjälpa av aerodynamikens lagar blir det möjligt att skenbart bryta mot tyngdlagen. Skenbart omöjliga drömmar blir verklighet: den flygande mekaniska hästen och den magiska flygande mattan förverkligas som jetplan och rymdraketer, rymdfärjor. Mäniskan kunde bara kommunicera med människor i sin närhet: sedan kom telefon och internet och gjorde det möjligt att "bryta" mot den naturlagen. Människans minne är begränsat, men med hjälp av yttre minnen i kodad form kan minnet utvidgas, till synes obegränsat. Vi bör vara försiktiga när vi alltför kategoriskt uttalar oss om vad som är "omöjligt" och "möjligt"... av "logiska" och "empiriska" skäl...

Den euklidiska geometrin talade om vad som var omöjligt och möjligt, deduktivt sätt i den disciplinen, men med en geometri med axiom som gäller för t.ex. en välvd yta, blir det skenbart omöjliga möjligt: vinkelsumman i en triangel blir inte 180 grader, trots att det är deduktivt givet, men givet andra axiom! Logikens lag om det uteslutna tredje behöver inte tas som ett axiom! Vi behöver inte utgå från bara två sanningsvärden, vi kan ha sant, falskt och oavgörbart, eller en annan struktur. Vi kan ha bara ett sanningsvärde och mena att allt som kan uttryckas, utsägas, är sant! Inte så fruktbart kanske - men möjligt. Vi kan kalla livet självt för den levande sanningen och vår vetemnskap och våra sakpåståenden blir då mer eller midndre användbara modeller av delar av eller hela denna levande sanning... Vi kan tala om pragmatiska sanningar: att det skall vara någon nytta med dem, att de skall göra en skillnad...

Människans fantasi och uppfinningsrikedom snarare än "verkligheten" sätter gränsen mellan "möjligt" och "omöjligt".

Även om vi misslyckats med ett moment alla gånger vi försökt oss på det så finner vi dock att vi lyckats bemästra delmoment av momentet, varför vi kontinuerligt likväl envisas och fortsätter med försöken. Se på alla höjdhoppare, se på filosoferna! Se på den vetenskapliga kanon, borgerskapets kitchiga mytologier! Denna prestationsinriktning är givetvis ett arv av upplysning, individualismen, moderniseringsprojektet, och industrialisering.

Hur blir det med en kultur som inte präglats/präglas av dessa strömningar i så hög grad, islam - har den en annan syn på dessa problem? Islam - underkastelse under Gud, Allàh - är viktigare än de faktorer du nämner ovan? Eller? Individen och hans strävan blir då utan egenvärde... om det inte gäller religiös strävan...?

Transcendensens bländverk som fångar vår blick och lurar på oss föreställningen att vi inte redan är nog - den harmoniska nollpunkt hitom alienationens oro där vi vilar i arbete. Vi har alltså libidots dilemma, där den energiske hamnar i någon av gradskalans två extremer.

Hur samspelar här thanatos och eros? Vad innebär idén om "utveckling" utan slut? Ständig tillväxt inom vetenskap, ekonomi? Att den harmoniska nollpunkten får sökas i individens inre, i trots mot det västerländska och snart globala samhällets förhärskande metaidoelogi om tillväxt och utveckling?

Jag vill inte ta ställning till vilken typ av problem som bör tillmätas störst vikt att lösa, där är självkänslan och martyrskapets egoistiska självtillfredsställelse tillräckligt som indikator. En sådan fråga måste lösas med motiv tillförda utifrån. Själv laborerar jag med influenser från Situationismen, och Dadaismen givetvis - eller kanske borde jag bara skaffa mig ett liv?

Skaffa ett liv eller få ett liv... knycka någon annans... Livet har vi - men det är vi som skall ge det ett innehåll. Bl.a. genom att lösa de problem vi ställs inför. Som problemet att ge livet ett innehåll. Är det viktiga strävan att lösa problem, processen, eller att nå lösningen, målet är vägen vägen är målet... eller? Kan det vara både-och? Fungerar det?

A

[Avantgardet]

Förvisso är det fantasin som sätter de absoluta begränsningarna, det tvingas jag medge, en annan begränsning som är mer eller mindre absolut är tiden (som dock kan övervinnas genom att tankar arkiveras och tas upp av efterkommande). Dock låg poängen i min analys av problemet i dess förhållande till självkänslan (och detta har också beröringspunkter med intelligensen) på ett psykologiskt pragmatiskt plan. Istället för att fokusera sin energi på ett intet så söker jag visa att det redan finns mycket redan till hands som kan klaras upp, och att vi själva alltid är ansvariga. Här ges vi alltså möjligheten att påverka vår egen självkänsla, som mer än något annat tycks stå bortom vår kontroll.

Inom islam? Frånsett det faktum att kategoriseringen är orättvis och gör våld på företeelsen genom att stöpa allt partikulärt i en enhetlig form på ett "objektivt" och lätthanterligt diskursivt plan, så kan jag väl instämma i att samma "strävan" att komma bortom och längre (den individualistiska prestationsreligionen) kanske har en mindre framträdande roll där. Nu förenklade jag emellertid resonemanget något oerhört, och du gör helt rätt i att peka på brister där. Men du tar också fasta på det väsentligt avskiljande i dessa olika tankeströmningar. Vi har dock att göra med oerhört nyansrika fenomen när vi rör oss uppåt och utåt mot det samhälleliga eller kulturella/religiösa planet. En viss typ av fattigdom i det intellektuella strävandet bland gemene man var nödvändigt för att sådana antiteser och ljuskäglor som Newton eller Bacon skulle kunna införliva denna strävan. Samtidigt - nyttjandes den stereotypa bilden av medeltiden - så ersattes de individuella viljans strävanden efter problemlösning av en naturlig (i ordets rätta bemärkelse) problemlösning som utgjordes av åkerbruk och dikterades av ett slags naturens eget förnuft.

Underkastelse under Gud skulle jag vilja betrakta som ett görande av annans vilja till sin egen, ett slags delatkighet och medägarskap. Detta är visserligen en faktisk omöjlighet men som föreställning och som psykologisk verklighet är den dock ständigt med oss. Oscar Wilde sa vid ett tillfälle att "de flesta människor är andra människor", och med detta avsåg han inte den uppenbara tavtologin utan det faktum att de flesta människor härbärgerar andras tankar, idéer, åsikter m.m. Individen vill många gånger underkasta sig - varför den vill detta är för att det gynnar den i någon bemärkelse. Den individuella viljan har den speciella egenskapen att trots att den övervinner sig själv så står den alltid triumferande kvar. Individen kan tveka inför valmöjligheter (konflikterande viljor) men i slutändan så gör den likväl alltid som den vill.

Sen får du ursäkta mig, min avsikt är att ge mig i kast med grekerna så fort jag får tid och därmed fördjupa mina analyser vidare. Dock har jag inte hunnit dit ännu. Själv ställer jag mig oerhört skeptisk till hela utvecklingsprojektet. Min analys av problemets förhållande till självkänslan är lite av ett försök att föra upp en mer fundamental och mer djupliggande diskurs, för att belysa de samhälleliga diskurserna och föra ned dem på en mer relevant nivå. Vid varje abstraktionsnivå som vi placerar mellan ett fenomen och ett begrepp så förljuger vi dess sanning. Vi förminskar verkligheten för att kunna ta ett stadigt grepp om den, och på samma gång kväver vi dess animerande viskning.

Livets mening kan omöjligt vara dess mål eftersom dess mål alltid är döden. Livet är vägen. Som sagt vill jag egentligen inte uttala mig om vilken typ av probolem som bör lösas (vilket jag nu oundvikligen likväl gjort genom att yppa min skepsis mot framstegstänkandet), utan tillhandahålla insikten om den koppling som finns mellan problemet och självkänslan. Det är upp till var och en att finna ut sin mening, och "förverkliga" sig själv (och så snärjer jag mig själv i språket)...

[Tony The Pony]

Motsatsen till smart är trams som man får om man tar smart baklänges.

A

Och intellektuellas yrke är matros?

[Algotezza]

Motsatsen till smart är trams som man får om man tar smart baklänges.

A

Och intellektuellas yrke är matros?

Nej, att inte vara otrams utan smarto...

MVH

Algotezza

[Tony The Pony]

Nej, att inte vara otrams utan smarto...

MVH

Algotezza

Är smarto ett yrke? Vad har man för arbetsuppgifter?

[Avantgardet]

Det är yrket där ju bättre man gör sitt jobb, desto dummare ser man ut.

[Algotezza]

Nej, att inte vara otrams utan smarto...

MVH

Algotezza

Är smarto ett yrke? Vad har man för arbetsuppgifter?

Smart'O - Reinfeldtrunkare - därför har han så vackra hundögon i TV...

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Det är yrket där ju bättre man gör sitt jobb, desto dummare ser man ut.

... och desto lägre lön får man...

MVH

Algotezza

[chela]

Jag tycker man är smart ifall man har lätt för att snabbt anpassa sig efter nya situationer, människor och miljöer vid behov. Antagligen är jag en smula primitiv i jämförelse med många andra som spekulerar kring detta, men jag förknippar fortfarande smarthet som ett verktyg för vår medfödda överlevnadsinstinkt.

Det talas ju om många intelligenser numera, IQ, EQ.. ja, jag har t.o.m. hört talas om något som heter SQ(?) men vad EN typ av intelligens ska göra för nytta i fel sammanhang, har jag svårt att förstå.

Mvh

[anvandarn]

En generell och bra beskrivning av smarthet tycker jag är att man har förmågan att se mönster och välja bort sådant som är mindre relevant. (...innebär att jag är osmart eftersom jag alltid varit fixerad vid detaljer  :(    )