sport och självförtruande

[german.timofejev]

Jag tycker att utöva nån form av idrot är bra för hälsa och självförtruande.
Mobbning förekomer offtast i lagsporter. Det är dom bästa som ska vara med och spla på matcherna dom som är sämre får vara avbytare. Om man exempelvis spelar fotboll i en stor klubb så får man spela i B laget om man är lite sämre. Det är lätta hänt att dom som är sämre blir mobbade.
Frågan är nu om det är bätre att sysla med individuelidrot? Eller är det ledares skyldighet att se till att mobbningen inte förekomer i ett lag eller föreningen?

[Zokrates]

Det är dom bästa som ska vara med och spla på matcherna dom som är sämre får vara avbytare.

Min egen upplevelse motsäger att det alltid är de som som är lite sämre som får sitta på bänken. Det räcker med att jag går tillbaka till min barndom för att konstatera att detta inte gällde mig samt att det finns  andra orsaker.

Som barn deltog jag i en mängd sport och fritidsaktiviter, fotboll, hockey, volleyboll, tennis, pingis, judo, karate, simning och cykling mm.
Jag var alltid oerhört bra i allt jag gjorde, uthållig, bollsinne, stark, målsäker, träffsäker, hade känslan för spel och taktik. Jag var för bra helt enkelt. Vem kunde mäta sig med ett energiknippe som aldrig upplevde ens trötthet? Efter träning bar det av hem där olika gårdslekar initierades, kull, svarteman, landhockey och så vidare fram tills det var becksvart ute.

Ändå satt jag ofta på bänken när det verkligen gällde, kunde någon gång få komma in i slutskedet av en match vilket fick mig att inse att tränarna saknade kompetens. De hade sina favoriter och medverkade aktivt till att mobbing och utfrysning inträffade, som en slags medveten del i att stärka gruppdynamiken  på bekostnad av ett fåtal individer.

Vem blir tränare, är det de som var duktiga inom idrott eller de som var medelmåttor över lag? Vad skall de kompensera, sina egna brister genom att ta revanch eller är det främst  de som brinner för just sin sport och därmed drivs av högre mål? Inte vet jag vilket som är i majoritet bland tränare och coacher, kanske en sned undermedveten eller medveten sexuell störning? Lusten att tafsa på småbarn eller se dem svettas och dela bastu efteråt? Är tränare verkligen så oskyldiga att de enbart drivs av en barmhärtig samarit mentalitet?

Hur kan de stå och se på när barn fryser ut ett annat barn, hur kan de själva trakassera barn de ogillar?
Vad har det med idrott öht att göra?

I det antika greklands olympiader var det välkänt att de unga män som deltog ofta utnyttjades sexuellt, av främt aristokrater, lever detta kvar in i våra dagar och har vi verkligen förändrats sedan dess?

Idrott handlar tyvärr allför ofta om utslagning och uppdelning av utövarna i olika kategorier, där de som lyfts fram kan få ett bättre självförtroende på bekostnad av de som slås ut. Låter egentligen inte som något värt att hylla mao.
Om vi sedan tar in i beräkningen all den splittring som sker mellan folk då deras favoriter möts, så påminner det hela starkt om en gemenskap som närs av hat människor emellan där grottmentaliteten frodas.

Tacka vet jag bergsklättring

[german.timofejev]

Zokrates

Självklart handlar sport om att vinna. Men man kan göra det på en värdigt sätt . Man kan respektera sin motståndare.
Jag tycker att tränarna bör vara dom som är bar ledare och inte dom som har varit bra på ett vist sport. Att vara bra idrottare binnebär inte att man är bra ledare.

[Zokrates]

Krig handlar också om att vinna och sambandet mellan sport och krig är inte helt obetydligt både ur ett historiskt samt ett psykologiskt perspektiv.

Nu var ju jag medvetet provokativ, angående tränare och andra ledare inom idrotten, kanske tog jag i lite i överkant men utifrån din frågeställning kan jag ju inte låta bli att undra varför och hur mycket vi tillåter att barn slås ut inom idrotten som egentligen borde vara en hobby och ett nöje?

[Oskar...]

Det var ett nytt perspektiv Zokrates.. och som sagt så har tränarna en otroligt ansvarsfull roll i sin maktposition. Huruvida det missbrukas är fullkomligt individuellt och det här är väl som med allt annat. Bananer smakar ju inte för djävligt bara för att man stoppat i sig enrutten.
Jag är individuell idrottare och hatar tävlingsinriktningen hos väldigt många tränare. Men samtidigt känner jag till praktexempel på hur lagkänsla byggs upp, samarbete lärs ut och livskunskap förmedlas genom lagidrott.

Det är väl en självklarhet att det är varje ledares uppgift att förhindra idiotier..?

[german.timofejev]

Jag tror att månag tävlingsinriktade tränare vill hävda sig själv genom att låta deras elever tävla och vinna. Jag anser att idrott bör var bra för helsa och tävlandat får komma sedan. Det kan exempelvis hända att tränare tvingar utövare att banta för att behåla en vis viktkategori och det är ju inte så helsosamt. Om man undersöker elitfotbollspelare så kan man se att många är sjuka efter karieren. Kroppen sviker. När det gäller måbningen så påverkar även den hälsan. Man mår dåligt ju och det kan resulteras i försemrat  imunförsvaret.
Jag anser att ungdomstränare bör fokusera på att föra fram det roliga innim idröten. Det ska vara roligt att tränna det ska var gemenskap i laget.

[Zokrates]

Bra talat Oskar och German, så borde det vara. Det finns idag en mängd idrotter som är både bra och dåliga beroende på hur de utförs och vem som leder dem. Det viktiga anser jag är ju som ni sagt att de som sysslar med idrott känner att de utvecklas positivt samt bygger upp en självkänsla som de senare kan ha nytta av i andra sammanhang, för en sportkarriär varar ju inte för evigt. Men jag själv kan ju bara utgå från mina åsikter, då det är ett bra tag sedan jag själv var aktiv inom föreningslivet.

Ett lika stort problem är ju föräldrar som pressar sina barn till bristningsgränsen alternativt inte kan säga nej till sina barn, tänk er en 8 årig flicka som har dans 2 gånger i veckan, tränar tennis 2 gånger, simmar 2 gånger, är med i ett fotbollslag och utöver detta som pricken över i,et tränar en kampsport.
Ytterligare går det lilla barnen på musik och spelar ett instrument 1 gång i veckan. Lägg till skolan och allt umgänge hemma på gården och bilden är total. Var går gränsen?

Någonting säger mig att det finns alldeles för många barn som har det på liknande sätt. Som jämförelsevis så finns det ju en annan kontrast, ett barn som absolut inte deltar i någonting.

Eftersom jag har arbetat med barn under så lång tid så vet jag att de som pressas för hårt blir lidande, likväl de som inte vågar eller får vara med för sina föräldrar av en eller annan orsak, oftast kulturell sådan.

[german.timofejev]

Zokrates


Håller med dig.
Jag anser att man bör utbilda ledarna i problematiken kring pressade barn. Ledare måste kunna säga nej det är för mycket för barnet och denne värkar inte tycka att det är roligt. Ledare måste säga det till föreldrar och på så vis göra föreldrar medvetna om att deras barn är pressad för hårt. göras mer
Jag själv håler på med idroten och känner till händelser då föreldrar slog och tvingade sina barn att träna.