Självhat

[Morningstar]

---

[Bz]

Sluta hata

[Oskar...]

(...Det finns en bok vars huvudperson vigt sitt liv åt dessa frågor. "Gunnar" --Bob Hansson    :wink: )

[Algotezza]

Är inte självhatet ett gammalt kristet arv? När man inte kan tro på nåden är bara självhatet kvar. Ens egen upplevelse av sin otillräcklighet och därav följande djupa  frustration ligger väl bakom. Det den kristne kallar synd. Vad kan ges den som saknar tro i stället för nåden?

Jag gick i gruppterapi. Var mycket lättsuggererad för rollspel. Min far läste boken "Konsten att älska sig själv"... Vet inte om han lyckades uppnå det titeln angav innan han dog för fem år sedan.

Nu har jag uppnått något slags balans genom att "bära mitt lidande". Vad annat kan man göra?

Jo en sak: ägna mig åt min skrivterapi. Skriva av mig allt ohämmat som jag känner det. Få det ur mig.

Man kan be också. Till en Gud man tror eller inte tror på. Bönens terapi fungerar ändå.

MVH

Algotezza

[J R Auk]

I ångesten får vi syn på oss själva, det har hävdats av många.

Vad som skapar det är enligt mig insikten om ansvaret, vem skall annars ansvara, och viljan till frihet. Flykt.
Personligen så har mitt filosoferande ställt till det, temporärt, på den punkten.
Varför?

Jo jag ser inte ilska som något annat än frustration. Jag kan inte bli arg längre. Men känslor är inte alltid överenstämmande med övertygelse, rationell eller intellektuell, och det skapar en situation där kroppen vill motivera sig med starka känsloströmmningar. Känslorna motiverar sig som ilska, frustrationen, som leder till ett förakt över att känna och inte kunna hänge sig övertygelsen att man inte bör känna det. Det är ett limbo där det är bäst att tillfälligt regridiera. Jag antar att det jag söker uttycka är den motiverande faktorn i självföraktet, och svårigheten att göra den konstruktiv.

Varför den existentiella kopplingen till ångest?

[german.timofejev]

Jag tror att självhat kan även b er att man hatar sig därför att andra hatar en hela livet. Man lär sig att hata sig själv därför att andra hatar en. Man tycker att man inte är värd att bli älskad av andra och även av sig själv.

[Morningstar]

----

[german.timofejev]

sailaways

Du måste bryta den onda cirkeln. Du måste lära dig att älska dig själv. Du måste säga till dig själv att du är värd att bli älskad.

[Anders]

Tänkte just att självhat måste bottna i ett djupt stört organiskt system.


Jag börjar hata mig själv varje gång jag tror andra visar affektion och bryddhet. Väntar besvikelse och kränkningar (det är nog vad jag lärt mig till stor del)?....  :? Hum... Jag tar ofta på mig dem hypotetiska förväntade integritetskränkningarna, som mitt eget fel, jag är anledningen? Hum..

Det är nån ful cirkel som fortlöper i mitt inre, jag måste avslöja den illusionen.

Jag är också fast i idealisation av andra människor. Försöker tänka att alla är egna subjekt med egna passioner, drömmer, ambitioner, mål och känslospel, tycken osv, men sen faller jag ner i den känslomässiga gropen av idealisation. Jag söker! tror jag.

Lös detta för mig tack  :!:

Lösa....

Men på nåt sätt måste man ändå hitta en kärna av nåt gott inom sig själv, tror jag. ALLA bär på skit, saker som kan dra ner en själv i dyn emellanåt. Men för min del finns det en massa saker som jag tycker om med mig själv, eller har lärt mig att tycka om. Moteld.

Andra... den där idealisationen tycker jag kommer då man inte orkar se andra. Man måste kravla för att inte falla ned i den där gropen.

[Bz]

Självhat

Förlåtelse är på sin plats. Förlåt andra och förlåt dig själv, gör sedan inte om samma misstag igen nämligen att svika dig själv eller låta dig svikas.
Fast då menar jag att man måste låta sig känna och förstå hatet innan man kan förstå förlåta och gå vidare i små steg.

[german.timofejev]

Bz

Håller med dig

[Morningstar]

----

[Bz]

Tror också så, men främst på sista meningen... hatet måste få ta sin plats!

Om du var riktigt vaken nu skulle du ångra varje minut du låtit den driva runt i din kropp. Istället för hat skulle du känna äckel och ånger. Om du bara en gång kännt den på riktigt, skulle du spy ut det och aldrig påstå att den ska ha sin plats. Du vet inte vad hat är, för att du har inte smakat på det till fullo. Om du hade det skulle du heltenkelt inte skrivit som du gjorde.

Det tunga kristna förlåt-din-nästa-arvet är tungt och har fördärvat många människors liv.

Sant, titta på min avatar och tänk igen. Tror du att jag har den bild jag har bara för att ? Då mister du dig om mig.

Man kan inte läka och se sanningen om man stryker ett streck över allting med ett enkelt förlåt.

Så vad väntar du på. Låt dig själv att känna hatet för vad det är. Ångern tar inte tid, det är förlåtelsen som tar det, vilket inte blir av innan du välkomnat den totala tomheten i dig.

Hatet måste få ta plats länge och väl.

Som sagt, du verkar inte vara medveten om hatet. Se det jag skrev innan.

Man får inte acceptera och godtyckliggöra saker och ting, då kör man över sig själv tror jag, självaktningen uteblir och man växer inte i erfarenheter.

Döden (hatet) ger dig kristallklart perspektiv och förståelse om vad som är hat och inte. Fast det är klart, du måste på något vis även veta vad kärlek är för att inte gå vilse i hatet när du väl tillåter den kliva in.

Och om man är brutalt ärlig tror jag inte den mänskliga rasen har förmåga att förlåta fullt ut.

Cynisk ? En del klarar av det andra inte.

Hat är väldigt viktigt. Viktigare än förlåt...

Hehe. NEJ säger jag, men det är en viktig del av det hela, det har du rätt i.

[german.timofejev]

sailaways

Jag har en fråga till dig. Är problemet med självhat som du beskriver värkligt dvs. du hatar dig själv?  Eller är det bara en tema som intereserar dig?

[Avantgardet]

Måste man ha ett värderande förhållande till sig själv? Räcker det inte med att man bara är där? Det är ju liksom ofrånkomligt, och ingens fel. Vi är utkastade i tillvaron på gott och ont, ta till vara på det och försök göra livet lite vackrare för de du kommer i kontakt med.