Min rastlöshet och utflippade felslut

[Åkes granne]

Jag har pratat en hel del om mitt ”bagage”, ”det förflutna. Jag har börjat inse vad det handlar om.

Kan ni känna det där nån gång, när man ”ser sanningen” –så är det något fånigt, sjukt i det hela? Ett subtilt perverst hånfullt småleende.

Det är det förflutna, det är ”ormen” jag har nämnt.





Det handlar om de där sakerna vi gör bara för att vi ”vill”. Det är begären som det inte finns något verkligt skäl till, ingen logik. Begäret uppnår ingenting. Det är något ”sjukt” över det hela, alla vet det, det känns ”syndigt”.

Jag börjar bli och mer övertygad om detta.





Jag har hela tiden ”glorifierat” mina perversioner, jag trodde att jag hade ett ”behov” av det, som den ”kreativa”, utflippade människa jag är. Hur dåligt jag än mått (i alla fall när det gäller cynism) –har inte mina bisarra dragningar dött, de har t o m varit större. En gång i åttan tror jag skickade jag ett utstuderat vansinnesbrev som lästes upp i TV. Jag verkar få någon egendomlig pervers njutning av att få andra att undra över om jag är ”knäpp” eller inte.


Det har alltid varit så lätt för mig att spela lite galen, så att jag tillslut trott på det själv. Känns som om jag skulle kunna lura vem fan som helst. Jag har t o m tyckt att det är helt OK att döda människor.

Vet ni vad filosofi är? Ett moralproblem.



Jag är ledsen att säga det här. Det känns som jag säljer mitt hjärta, men det är så det är.



Jag vet. Men tänk efter… Tycker ni med rent hjärta att det är lycka att sitta med ölburk i handen och säga ”sickenblåååås”?











Jag ÄLSKAR jag människor, jag vill ha en beständig relation till mänskligheten. Allt jag gjort är att följa fragmenterade ”behov”, jag är därtill girig ,och avvikande envis och förstockad. Jag lurar ständigt in mig själv i tomhet.




Det känns som min sanna natur ”kallar” på mig. I know her.


Som sagt, jag börjar bli mer och mer övertygad om att det bara är kärlek som existerar.








Det är manipulationen i vår tidiga barndom som skapar en mystifierad ”handling” som vi fortsätter att färda oss igenom. Det ”låga” religionen ÄR en HYPNOS. Det är sökandet efter "syftet".. alltså hur vi ser på liv/död och våra "livsvillkor", våra möjligheter att överleva.






Det vi måste göra är att MEDVETANDEGÖRA våra närvarande kropps-minnen;  historien av förtryck, underkastelse etc. för att kunna bemästra och BALANSERA dessa energier. Vi måste släppa ”hjärnan”, då kommer visdomen. Vi kan inte ”bestämma” oss för vad saker symboliserar. Det är något mycket mer esoteriskt och personligt.


Vad handlar det om? FÖRVÄNTNINGAR.






Det uppstår alltid en direkt bekräftelse på detta, vi återupprepar samma RUM.

Det är när vi inte längre förväntar oss något når vi kärnan. Vi når först en källarhåla eller ”fryspunkt” och långsamt känner vi att något är påväg, en ”soluppgång”. Vi kommer till ”the temple”, födseln av det okända.


Vi ser den stora hemligheten. Att allting är närvaro. DET är att ”se mystiken”. Det är odödlighet.

[german.timofejev]

Jag tror att du är ute efter uppmärksamhet.

[PopJimmy]

åkes granne:
jag instämmer i det du säger...

Vet ni vad filosofi är? Ett moralproblem.

I slutändan tror jag att det som skiljer en stor filosof från en mindre är hennes etiska anspråk. En stor filosof som i slutändan inte ser till etiken är inte stor.

[PopJimmy]

Jag tror att du är ute efter uppmärksamhet.

Vad menar du med detta? Jag kan tolka detta som väldigt anstötande, så du får gärna ta och förklara dig nu.

[german.timofejev]

PopJimmy

Jag menar att man gör visa saker för att få uppmärksamhet av andra.

[PopJimmy]

PopJimmy

Jag menar att man gör visa saker för att få uppmärksamhet av andra.

Som när du skriver till mig nu eller? Kan du komma till poängen?

[Ling]

PopJimmy

Jag menar att man gör visa saker för att få uppmärksamhet av andra.

Att skriva här är ett sätt att få ord på känslor och tankar, att få andras tankar i gensvar om sådant som emellanåt kan vara oerhört svårt att skriva om. Vad vill du åstadkomma med din kommentar? Annat än uppmärksamhet, som du säger att andra söker? Jag är förvånad över en kommentar som din, just på detta forum, det är ju ändå meningen att prata om det man känner behov av.

Jag undrar hur du tänker German...

[german.timofejev]

Om jag tolkar Åkes granne innläg rätt så beskriver han en del handlingar som han inte riktigt vet varför han gör.
Jag svarade på inlägget att hans handlingar som han beskrev i inlägget är kanske ett sätt att få uppmärksamhet av andra människor.

Svaret "Jag tror att du är ute efter uppmärksamhet." är alltså komentaret till handlingar som beskrevs i inlägget och inte ett sätt att snacka skit eller förnedra någon

Ursäkt missförståndet

[PopJimmy]

Ursäkt missförståndet

Ja, man måste vara på sin vakt hur man formulerar sig.

Tror du skulle kunna undvikit missförstånd på flera olika sätt:
1. skrivit det som en fråga snarare än som ett konstaterande. (upplevs som mer öppet)
alt
2. inte riktat ditt konstaterande mot åkes granne utan prata i mer generella termer. (inte lika utpekande)
alt
3. skriva exakt det du skrev, men lägga till en mening som är sympatiserande.


Det är lätt att missförstå din intention annars.

[anakoret]

wow. Får lite sekt-vibbar nu.

[Lasarus]

wow. Får lite sekt-vibbar nu.

Nix. PopJimmy tillhör bara de människor som tänker lite mer än genomsnittsmänniskan.

[anakoret]

Det är väl snarare en värderingsfråga. Håller du med?

Som du ser så KAN popjimmy välja att tolka det som väldigt stötande. Varför han nu valde att besudla sitt sinne med negativa tankar, vet jag inte.

(Jag är glad, ler och vill ingen något illa när jag skriver det här, jag tyckte från början bara att popjimmy tog i lite för mycket när han skulle ta reda på hur det var med formuleringen, lite som pensionärerna i någon annan tråd här på forumet. Alltså, jag tycker att popjimmy var minst lika klumpig som german, då han spände rygg lite tidigt, innan han tog reda på vad german egentligen menade)

[Minded]

Det vi måste göra är att MEDVETANDEGÖRA våra närvarande kropps-minnen;  historien av förtryck, underkastelse etc. för att kunna bemästra och BALANSERA dessa energier.

Det är när vi inte längre förväntar oss något når vi kärnan. Vi når först en källarhåla eller ”fryspunkt” och långsamt känner vi att något är påväg, en ”soluppgång”. Vi kommer till ”the temple”, födseln av det okända.


Vi ser den stora hemligheten. Att allting är närvaro. DET är att ”se mystiken”. Det är odödlighet.

Touché, speciellt den delen om odödlighet känner jag en attraktion till. Odödligheten är att inte relatera till döden som den död gemene man talar om och fruktar. Det är också att vara osårbar. I alla fall i sinnet. Men tro kan flytta berg.

Ang balansen, som väl stämmer med det du säger om att när vi inte längre förväntar oss.. Min tränare sa någon gång att för att hålla balansen, så behöver själva balansen brytas kontinuerligt. Dvs arbetas för att hålla. En sån där snurrleksak som spinner och sen trillar omkull. Eller vatten som renar sig självt med dess egen rörelse, process. Jämfört med vatten som stått stilla för länge. Det är inte längre rent vatten.

Och ang att söka uppmärksamhet, visst. Varför inte? Det är i sig processen att tappa balansen, lämna ut sig själv för att kunna hitta sig själv. Och därmed alla andra också.
Den riktiga anledningen till att någon (vem som helst, alla) alls ger (och därmed söker uppmärksamhet, någon kallade det i stil med att göra anspråk på en plats - vilket förvisso är existens), är att vi alla är ett. Delad glädje Är faktiskt dubbel glädje. För att jag själv ska må bra, så behöver min omgivning må bra, vara kapabel till att processa lycka. Sen om min omgivning är imaginär eller inte, spelar mindre roll, huvudsaken är att jag upplever den. Hörde någonstans att hjärnan inte vet skillnad mellan fantasi och verklighet - vilket kan sägas vara anledningen till att vi faktiskt fantiserar. För att jag ska kunna vara sant glad, så behöver den glada energin röra på sig, som vattnet. Eller fakutm är, att känsla som rör sig, oavsett vilken, är förlösande, är självrenande. Det känns bättre efter att ha tillåtit sig själv att gråta. Att veta att någon i alla fall lyssnar.

Målet är självuppfyllande till viss del. Förvisso gissar jag att detta också är anledningen och grundtanken med Alla religioner, faktiskt Alla trossystem. Det finns många vägar till rom. En del bedöms av andra som goda, och en del bedöms som goda. Men de som går själva vägen som talas om, bedömer sällan sin egen väg som rent negativ och därför helt värdelös. Vi kommer från olika liv och har därför olika perspektiv på hur vi alla uppnår maximal lycka. Och vad lycka egentligen är. Och hur den bibehålls (åter, tappa balans för att hålla den, när vi inte längre förväntar oss något, så är vi i kärnan). Osv.



Åkes granne: Intressanta tankar, påminner - och inte utan anledning - om musik.

[Minded]

wow. Får lite sekt-vibbar nu.

Sekt-företeelsen har jag undrat över... Det skulle kanske kunna definieras som korrupta religioner. Säg religioner vars andemening, kärna, ledning, inte tror på sig själv och sitt syfte för anhängarna. Är det bara människor med svaga sinnen som är medlemmar i sekter? Jag har problem med att särskilja ordet från religion, som jag definierar som valfritt trossystem om hur verkligheten fungerar, dvs det som jag tror på - oavsett hur bevisat något är för någon annan. Dvs oavsett om början var gud eller big bang.

[Minded]

Jag har pratat en hel del om mitt ”bagage”, ”det förflutna. Jag har börjat inse vad det handlar om.

Kan ni känna det där nån gång, när man ”ser sanningen” –så är det något fånigt, sjukt i det hela? Ett subtilt perverst hånfullt småleende.

Det är det förflutna, det är ”ormen” jag har nämnt.

Edit: läste bara enstaka ord ur ditt inlägg visade det sig. Så nedanstående är inte direkt kopplat till dig. Se det som en spretare kanske  :lol:


Läste ditt inlägg en gång till efter att ha skrivit. Och känner igen mig. Ormen är ditt medvetande, själva varseblivningen om varseblivningen. När du vet att du vet, så har du tappat det. När du kan nöja dig med att bara veta, då är du i kärnan. Gissar jag. För att se på någonting, så behöver detta vara skiljt från dig. En betraktare är distansierad, just av sitt betraktande.

Fy fan, småleendet igen... haha.