En empirikers kritik av empirismen!

[J R Auk]

Auk

Jag är inte helt säker på att jag förstår vad du frågar. Vad är det vi grundar på något?

Ja det är det som är kruxet när vi som samtalsparter här via datamaskiner pratar, frågar och svarar, varandra i avsikt att känna att vi förstår varandra.

Mitt svar på din fråga ovan är - Textformuleringarna (ordbildningen) är det ni som jag grundar på någonting. Texterna orsakar ju inte texterna. Inte heller var och en människa för sig.

Låt oss göra satsanalys. En fullständig sats måste begripligen innehålla subjekt och predikat (verbfras, aktivitetsfras, det subjektets göromål)

T.ex Människan (subjekt) observerar objekt. Där objektet begripligen innebär en selekterad verksamhetsform. Objekt ingår således i verbfrasen, aktivitetsfrasen som uttryck för medverksamhet VF. Datavetenskapligt kallas det vid sk objektstrukturerad programmering bl.a. för verksamhetsobjekt.

Hur går det nu med begripligheten när man prövar tänka att ett objekt som människan observerar är en människa, dvs att människan tycks både som subjekt och objekt om vartannat?

Känns det inte mentalt osäkerhet, dvs oroligt? Du uttrycker det som "att jag är inte helt säker på att jag förstår vad du frågar om"

Orsak till verkan som sedan tycks vara orsak till verkan ..............orsakskedjor.

Hönan eller ägget dilemmat utan tanke på tuppen.

Livet är en kamp. Kampen är en häst. Alltså är livet en häst. De sättet att slutleda som bl.a. Galileo kritiserar aristotelskt tänkande för.

NEF

Jag kan inte se att det blir något hönan eller ägget problem här. Jag observerar mig själv, "jag" är då "objekt", jag är observant, "jag" är då "subjekt". Eller i strikt mening är båda subjekt, men i det första fallet gör en antagelse om vad som är objektivt. Men just att vi kan tänka oss att en sådan observation finns ger stöd till idén om observationers irreducerbarhet.

För vad är uppenbart fallet när vi studerar "den observerande" genom att vara "den observerande"? Jo att vi måste projicera vår "syn" till att vara från "den som kan observera". Det vill säga vi måste utesluta den direkt sensoriska påverkan som kommer i observationen men inte genom observationen. Vi reducerar oss själva genom abstraktion och projektion av det tilltänkta. Men vi reducerar inte "seendet" utan berikar det tvärtom med föreställningar, eller "syn" från en annan dimension.

Fast jag antar att du håller med Quine likt jag gör?
Får jag fråga om svenska är ditt förstaspråk, eller modersmål?

[Elion]

Jag kan inte för livet av mig förstå det här. Det är bara små, små delar som jag registrerar.

Kan någon förklara vad Auk försöker beskriva? Som jag... Öh, vore en bäbis.

[J R Auk]

Jag kan inte för livet av mig förstå det här. Det är bara små, små delar som jag registrerar.

Kan någon förklara vad Auk försöker beskriva? Som jag... Öh, vore en bäbis.

Nils Erik Forsberg kommenterade Quines uppsats och den idé om hur man skall betrakta sanningsvärdet i observationssatser som presenteras där. Han menade på att det skulle bli ett hönan eller ägget problem om man antog en sådan syn på sanningsvärde. Problemet menar Nils Erik uppstår då observation antas bero på språket. Så att observationer är inte fria från vår språkliga konstruktion. Observationer är inte fria från teori. De är alltså en blandning av "ideas" och "matter of facts", för att låna av Hume och som sådant något som får sitt fundament från både idéer och observationer.

Det var vad jag svarade på.
Jag är i det här fallet inte fundamentist. Fundamentist handlar om att man vill hitta ett absolut faktum som man sedan kan basera sanningsanspåk på. Ett alternativ är koherrentism exempelvis, och något som låter rimligare i detta fall, för mig.

Vad jag gav uttryck för i mitt tidigare inlägg var att jag inte ser det som ett hönan och ägget problem. Varför?

Nils Erik framförde att vid exempelvis observationen av en människa så uppstår det en dualitet i betraktelsen, jag använde mig av en människa som observerar sig själv för att förtydliga detta, en dualitet i mening att den som betraktar ser sig självt, subjektet som ett objekt. Nu kanske jag har intolkat mer än vad Nils Erik avsåg att presentera, i sådana fall detta inläggs början.

Varför jag inte ser det som en problematik att observationsobjektet ses som både subjekt och objekt har att göra med det jag anföde tidigare angående sanningsanspråken.
I exemplet med en observatör som observerar sig själv så är det egentligen två observationer som görs. Och således så är inte subjekt och objekt sammanblandade.
Subjekt = observatören
Objekt = observatören inför observation

Fast nu svarade jag inte på Nils Erik i strikt mening då han talar om satsanalyser medan jag talar om observationer och deras satser, uttryck, som ett sammanslaget. Jag ser inte behovet av att åtskilja dem åt för att diskutera problematiken, det kanske förvirrade också?

[J R Auk]

Auk och Sokrates

Vad grundar ni er på? Är det på observationer av objekt ni baserar verbaliseringar?

I så fall blir verbaliseringen mekanisk, dvs bara en programverksamhet men då även inkonsekvent sådan.

Men säger det inte emot att det är vi människor som konstruerar program, dvs vi är inte våra konstruktioner?

Jag skulle vilja säga att jag baserar det på observationer. Men om vi skall stanna där måste känslor, idéer vara observationer.