Det är dags för mig att lämna er åt ert öde för ett tag framöver, kanske för alltid, kanske bara tills i morgon. Tiden är mystisk. Anledningarna kanske ni vill veta? Jag vet inte. Eller så är ni bara glada över att se mig gå och tänker att det var på tiden. Hon hade inget här att göra ändå. Det var ingen som förstod vad hon sade och hon verkade heller inte förstå oss. Kanske mitt "problem" är att jag tar allt för personligt, läser uteslutande mellan raderna och fantiserar ihop vad som egentligen menades. Inget fel med det, men jag har tagit stor skada av det som hänt och måste skydda mig själv. Bygga murar, många och långa. För ni har fått mig att börja tvivla på att godhet överhuvudtaget finns. Fått mig att tro att allt är en stor konspiration tänkt att krossa mig. Varför vet jag inte. Bara på skoj? Eller tror ni att jag är ond och måste förintas?
Det fanns en man jag blev hopplöst förälskad i och som behandlade mitt hjärta som ett skämt. Medvetet högg han i det gång på gång och skrattade åt min smärta. Hånade den tom. För han hade minsann upplevt värre, tyckte han sig anse. Och på något plan så känner jag att ni är alla den mannen. Ni står i ring och pekar finger åt mig och skrattar. För att jag visade mig sårbar. Som om ni inte trodde det var möjligt. Det spelar ingen roll, va? Livet är ett skämt. Det är kontentan av min upplevelse av er. Så varför skrattar jag inte? Vi kanske inte har samma sorts humor, jag kanske inte är en av er, jag kanske är helt alienerad. Inträngd i ett hörn. Självklart kommer ni att hävda att det är självförvållat, om ni hävdar något överhuvudtaget. Man får alltid skylla sig själv. Man måste tåla leken. Men jag vill inte leka den här leken längre. Den har upphört att roa mig. För nu. Jag tänker leta reda på några snälla aliens att leka med istället. Vi kan plocka svampar och titta på stjärnorna och...
Men det har också funnits stunder av stor lycka och samförstånd där jag kännt att det finns de som vill mig väl, i förklädda ordalag som vanligt, men ändå. De som har lite livserfarenhet och kan känna igen sig i det jag upplever.
Ja, det får räcka så. Kanske inte så poetiskt eller ens etiskt, eller något överhuvudtaget. Nu är det rast. Nu kan barnen gå ut och leka igen. Jag har "prov" att rätta.
Kram
Lina
Au revoir med människor.
Moderator: Moderatorgruppen
Till Angelina!
Det var väldigt tråkigt att höra. Du har varit en frisk fläkt här som jag verkligen uppskattat, med din kreativitet och ditt självständiga tänkande.
Det känns dock lite svårt att bära den kollektiva skuld du pådyvlar oss. Det är inte riktigt likt dig att göra så. Men jag förstår att du är emotionellt skakad och upprörd och har tagit illa vid dig av en del skriverier här.
Det är ibland inte helt fel med timeout och inte fel att sluta med en viss verksamhet som ej längre känns meningsfull.
Vad du än gör önskar jag dig lycka till med ditt liv och ditt skapande!
MVH
Göran
Det känns dock lite svårt att bära den kollektiva skuld du pådyvlar oss. Det är inte riktigt likt dig att göra så. Men jag förstår att du är emotionellt skakad och upprörd och har tagit illa vid dig av en del skriverier här.
Det är ibland inte helt fel med timeout och inte fel att sluta med en viss verksamhet som ej längre känns meningsfull.
Vad du än gör önskar jag dig lycka till med ditt liv och ditt skapande!
MVH
Göran
Algotezza aka Algotezza
Re: Au revoir med människor.
Uj, jag lider med dig.
Jag kan verkligen identifiera mig med att känna sig bli bestraffad för att man gjort sig naken och sårbar inför andra. Själv har jag länge varit bitter och tänkt "okej, era djävla människor: 1-0 till er. Är ni nöjda nu? Är det verkligen en så viktig triumf för er att ha tillintetgjort lilla mig? Jag; som aldrig försökte tävla emot er och som inte hade något försvar att sätta upp emot er samlade styrka och hänsynslöshet? Och; varför har ni överhuvudtaget låtit mig överleva nu när ni besegrat mig? Vad kan ni ha för nytta av att ha ockuperat mig nu när jag blivit oduglig och slagits i spillror? Ville ni bara gotta er åt min förlust? Okej, då har ni mig här. Men från och med nu skall jag bli en liten hård kärna av hat och kyla; ty det är det enda alternativ ni lämnat kvar åt mig. Jag ska bli den slav som ni kan fortsätta att tortera hur mycket ni vill - men som ni aldrig mer skall få någon glädje av att förödmjuka."
(Det är juvenila känslor, kan man kanske tycka. Jag förstår om ni vill kalla mig teatral, sentimental och omogen. I sådana fall avundas jag er lyxen att kunna känna så.)
Till dig Angelina vill jag bara säga att jag givetvis inte känner dig mer än i flyktig bemärkelse, men att jag ändå funnit stor glädje i din eleganta och ofta syrliga humor, din uppriktighet och dina fräscha perspektiv. Jag tror aldrig att jag sett dig vara mästrande eller fåfäng. Jag har också uppskattat att du delat med dig av din konstnärliga ådra, och jag har ofta klickat mig in på din myspacesida för att fascineras av din musik.
Givet mina egna erfarenheter så tror jag dock inte att du kommer påverkas av att få läsa mina omdömen om dig. Själv såg jag nämligen sådana kommentarer som ett ytterligare skuldbeläggande: Som om folk skulle ha promenerat genom ett svedjeland och säga "här brukade det vara en fin skog." Mina reaktioner var "Jag är inte längre det där oförstörda; att höra er berömma vad jag var innan ni knäckte mig, det är som att höra er klandra mig för att jag inte bättre kunde försvara dessa ömtåligheter mot era angrepp."
Men - för vad det än kan vara värt - så känner jag ändå att jag måste säga det. Ty nu när jag gått vidare och raserat mina murar - nu när jag inte längre är en liten hård, fortifierad kärna av bitterhet - så har det blivit desto viktigare för mig att inte hejda mig från att känna och uttrycka omsorg. Efter att ha betalat det höga priset så vet jag dess värde.
Jag har full förståelse om du vill dra dig ifrån forumet, om du vill sluta dig inåt, bli bitter, och fjärma dig från omvärlden. Jag klandrar dig inte. Men om (när) du tröttnar på kylan och börjar drömma om att åter känna förtröstan, då vill jag att du skall veta att jag står och väntar med en omfamning.
Krya på dig, Lina.
Jag kan verkligen identifiera mig med att känna sig bli bestraffad för att man gjort sig naken och sårbar inför andra. Själv har jag länge varit bitter och tänkt "okej, era djävla människor: 1-0 till er. Är ni nöjda nu? Är det verkligen en så viktig triumf för er att ha tillintetgjort lilla mig? Jag; som aldrig försökte tävla emot er och som inte hade något försvar att sätta upp emot er samlade styrka och hänsynslöshet? Och; varför har ni överhuvudtaget låtit mig överleva nu när ni besegrat mig? Vad kan ni ha för nytta av att ha ockuperat mig nu när jag blivit oduglig och slagits i spillror? Ville ni bara gotta er åt min förlust? Okej, då har ni mig här. Men från och med nu skall jag bli en liten hård kärna av hat och kyla; ty det är det enda alternativ ni lämnat kvar åt mig. Jag ska bli den slav som ni kan fortsätta att tortera hur mycket ni vill - men som ni aldrig mer skall få någon glädje av att förödmjuka."
(Det är juvenila känslor, kan man kanske tycka. Jag förstår om ni vill kalla mig teatral, sentimental och omogen. I sådana fall avundas jag er lyxen att kunna känna så.)
Till dig Angelina vill jag bara säga att jag givetvis inte känner dig mer än i flyktig bemärkelse, men att jag ändå funnit stor glädje i din eleganta och ofta syrliga humor, din uppriktighet och dina fräscha perspektiv. Jag tror aldrig att jag sett dig vara mästrande eller fåfäng. Jag har också uppskattat att du delat med dig av din konstnärliga ådra, och jag har ofta klickat mig in på din myspacesida för att fascineras av din musik.
Givet mina egna erfarenheter så tror jag dock inte att du kommer påverkas av att få läsa mina omdömen om dig. Själv såg jag nämligen sådana kommentarer som ett ytterligare skuldbeläggande: Som om folk skulle ha promenerat genom ett svedjeland och säga "här brukade det vara en fin skog." Mina reaktioner var "Jag är inte längre det där oförstörda; att höra er berömma vad jag var innan ni knäckte mig, det är som att höra er klandra mig för att jag inte bättre kunde försvara dessa ömtåligheter mot era angrepp."
Men - för vad det än kan vara värt - så känner jag ändå att jag måste säga det. Ty nu när jag gått vidare och raserat mina murar - nu när jag inte längre är en liten hård, fortifierad kärna av bitterhet - så har det blivit desto viktigare för mig att inte hejda mig från att känna och uttrycka omsorg. Efter att ha betalat det höga priset så vet jag dess värde.
Jag har full förståelse om du vill dra dig ifrån forumet, om du vill sluta dig inåt, bli bitter, och fjärma dig från omvärlden. Jag klandrar dig inte. Men om (när) du tröttnar på kylan och börjar drömma om att åter känna förtröstan, då vill jag att du skall veta att jag står och väntar med en omfamning.
Krya på dig, Lina.
-
magicadehex
Re: Au revoir med människor.
Angelina skrev:Livet är ett skämt. Det är kontentan av min upplevelse av er. Så varför skrattar jag inte? Vi kanske inte har samma sorts humor, jag kanske inte är en av er, jag kanske är helt alienerad. Inträngd i ett hörn. Självklart kommer ni att hävda att det är självförvållat, om ni hävdar något överhuvudtaget. Man får alltid skylla sig själv. Man måste tåla leken. Men jag vill inte leka den här leken längre. Den har upphört att roa mig. För nu. Jag tänker leta reda på några snälla aliens att leka med istället. Vi kan plocka svampar och titta på stjärnorna och...
Någon sjöng att those who speak know nothing. Det ligger mycket i det. Jag bedömer inte någon av oss här på forumet som egentligt kompetent om det denne pratar om, så länge det har något med filosofi eller livet att göra. Förklaranden om hur saker egentligen är. Those who speak know nothing.
Jag personligen har gett mig in i den här leken eftersom att jag inte upplevde mig ha några andra alternativ. Kanske självförvållat, men det är en annan diskussion. Och jag gav mig in i den här leken för att en gång lämna den. Det här är inte rätt. Den som håller på att lära sig någonting, dvs den som egentligen inte förstår, är den som i 9 fall av 10 behöver verka förstå. Både inför andra och inför sig själv. Those who speak know nothing. De som hävdar sig veta, vet egentligen inte alls.
Den här platsen? För mig är det en slags träningslokal. En plats för experiment och utveckling. Jag behöver det, så länge som jag inte vet själv. På en nivå är det ungefär som att kolla på en actionrulle med tillhörande djup. På en annan nivå är det det som livet handlar om. Typ.
Många här är bara intresserade av att kunna övertyga någon annan om sin egen ståndpunkt. Vilket leder till en tävlingsinriktad miljö. Vilket ger att det handlar om att vinna eller förlora. Vilket i sig.. tja. Skapar vinnare och förlorare - motståndare och statussymboler, snarare än vänner.
Summa sumarum, jag förstår ditt perspektiv. För - faktiskt - upplevelse av naturligt liv, rörelse, känslor och förhållanden, finns många bättre platser än denna.
Oavsett väg du väljer, ta hand om dig.
För mig är du en viktig del i den lilla genomlysta kärna som gör att jag läser här och deltar så smått. Det blir en förlust helt klart.
Samtidigt är jag tacksam för att du öppnar dig med erkännande av en sida av dig som du nog inte visat så tydligt, i alla fall inte så klart att det nått igenom min försvarsmur. Det är vackert med öppna hjärtan, du är vacker Angelina!
Samtidigt är jag tacksam för att du öppnar dig med erkännande av en sida av dig som du nog inte visat så tydligt, i alla fall inte så klart att det nått igenom min försvarsmur. Det är vackert med öppna hjärtan, du är vacker Angelina!
Jag känner att jag måste förtydliga för att inte lämna er i oro eller skuld. Det är inte alls så att jag inte tycker att NI inte håller måttet. Och bitter är jag definitivt inte, och tänker inte sluta mig i en hård kärna, och den där omfamningen tar jag gärna emot ändå. Som en hejdå-kram, eller vi ses på stan eller i nästa liv. Jag är trots allt mer trolig att synas bland folk än bland träd när jag väl dristar mig till utomhusvistelse. I förskräckt storögd förvirran ömsomt svepande ömsomt hattande rör jag mig mitt i, vid sidan av och en bit i från dessa förunderliga människor.
I ren överlevnadsinstinkt så hittar hjärnan förklaringar till det som sker. Den letar utvägar från insidan av en spegelboll. När den så småningom kommer till döden, så stannar allting upp för ett tag. Sedan kommer befrielsen. Det som var innan, var rädlsan att ta emot den. Ni vet, ett sånt där eureka-ögonblick, just a moment. Vad är det som håller en kvar? Kärleken och nyfikenheten. Att striden fanns för att man tittat på samma punkt för länge. Avoid your eyes. Det är när man ger upp kärleken som man verkligen, verkligen upphör att existera. Men atomerna minns, och jonerna och elektronerna. Så slutet är ingenting.
I ren överlevnadsinstinkt så hittar hjärnan förklaringar till det som sker. Den letar utvägar från insidan av en spegelboll. När den så småningom kommer till döden, så stannar allting upp för ett tag. Sedan kommer befrielsen. Det som var innan, var rädlsan att ta emot den. Ni vet, ett sånt där eureka-ögonblick, just a moment. Vad är det som håller en kvar? Kärleken och nyfikenheten. Att striden fanns för att man tittat på samma punkt för länge. Avoid your eyes. Det är när man ger upp kärleken som man verkligen, verkligen upphör att existera. Men atomerna minns, och jonerna och elektronerna. Så slutet är ingenting.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Det är uppenbarligen jag som ligger bakom en del, kanske det mesta av detta. Har avsiktligen låtit bli att skriva i denna tråden tidigare, då jag inte är den som vill ta personliga grejer genom andra - och detta är kanske den viktigaste principen i mitt liv, olyckligtvis har det gått dig, Angelina, helt förbi, och du har därmed läst in saker som aldrig var avsedda i en del saker jag skrivit till just ANDRA (begrep aldrig vad som upprörde dig i mitt inlägg till Justin Case, nu har du berättat det, och det gör mig ledsen både för att du ger en så ledsam bild av mig och av dig själv därigenom som är mig helt främmande på alla sätt). Jag har varit uppriktigt konfrontativ mot dig i vissa trådar dock, vänt mig till dig, men jag har aldrig vänt mig till dig när jag skrivit till andra på detta forum. Det är ingen konspiration här, och om det skulle vara det så är jag fullkomligt ovetandes om den. Det är psykostankar, och sådana känner jag nog bättre än andra, har också sagt ett par gånger till dig att jag uppfattar dig som paranoid, och att det gjort mig orolig, det vet du. Men vill du inte lyssna på mig, så varsågod. Psykosens kännetecken är brist på sjukdomsinsikt. Mitt enda tips är (inte läkare eller psykofarmaka eller nåt) vila och trygghet, umgås med människor som du känner dig trygg med ett tag. Jag menar det, det är vad som alltid fått mig på rätt köl. Vissa situationer är bara åt helvete för påfrestande. Men allt som jag skriver och säger handlar INTE om dig, jag har faktiskt en djävla massa grejer att tänka på.
Nu känner jag mig tvingad att ta detta här, vilket går mig emot nåt fruktansvärt. Som du minns var det en dispyt mellan Algotezza och PopJimmy nyligt. Jag och Algotezza har utväxlat några mail, där vi dels talats vid om det problemet. Jag lät dock medvetet bli att svara på de spekulativa frågor som Algotezza ställde mig - förlåt om jag "hänger ut dig" nu, Algot, det tycks ofrånkomligt, och jag hoppas du förlåter mig för detta - om PopJimmy, och jag lät helt sonika bli att svara på hans sista mail till mig eftersom jag inte (även om jag också surrat en del med PopJimmy och därför skulle kunna ge ganska uttömmande svar på en del av Algotezzas frågor) anser att man gör så. Man snackar inte bakom ryggen på folk! Aldrig! Du skulle känna till detta om mig om du hade träffat mig i person. Civilkurage för helvete. Har man nåt att säga någon så gör man det rakt upp i ansiktet på dem, det är det enda sättet. Har Algotezza och PopJimmy en dispyt, och undrar vad fan felet är på den andre så får de reda ut det. Har du och jag en massa groll att reda ut, jamen så låt oss göra det. Men skulle jag ha något ont att säga om dig så skulle du inte behöva tolka ett skit, det skulle vara kristallklart, och ingen annan skulle höra det eller ens kunna ta del av det. Om jag sen sitter i en liten kris just nu, och dessutom lyckats tajma in en djävlig avtändning som gör mig retsam och smågrinig, och är över öronen begravd i arbete, så att jag inte har tid att ägna dig den tid du kräver av mig, så är det inget personligt mot dig. Jag tycker du är en skitfin tjej, och jag hoppades på allvar (i synnerhet som jag visste att en kompis till mig skulle börja folkhögskola och läsa musik nu efter jul, och vi letat lokal att spela i under lång tid) att du och jag skulle kunna hooka upp och spela in nåt tillsammans, vill jag fortfarande. Ledsen för hela spektaklet. Kanske skulle jag bara hålla käft hela tiden så finns ingen möjlighet att läsa in skit i det jag säger. Endast tystnaden talar sanningens språk. Jag är uppriktigt ledsen, trodde vi var vänner, just nu är jag djävligt besviken på dig som missbrukar förtroenden och inte förstår mina uppriktiga försök att alltid vara ärlig. Det är mycket jag gör fel, och gjort fel här i livet, ett stort djävla rötägg, kriminell, narkoman, ett svin på många sätt och vis. Men jag gör inte illa människor på det småaktiga sätt som du vill tro om mig, det är inte min arena, jag har också - även om det kan tyckas underligt kommandes från någon som jag - ett slags värdighet, och därför gör jag inte så som du nu tror om mig. Vad mer? Vad kan jag hoppas på? Hoppas att du börjar må bättre, att du ser missförstånden för vad de är, att vi kan bli vänner igen, och att vi lirar in nåt flummigt tillsammans. Mer vet jag inte, jag hoppas det räcker, kan inte lova mer än så.
Nu känner jag mig tvingad att ta detta här, vilket går mig emot nåt fruktansvärt. Som du minns var det en dispyt mellan Algotezza och PopJimmy nyligt. Jag och Algotezza har utväxlat några mail, där vi dels talats vid om det problemet. Jag lät dock medvetet bli att svara på de spekulativa frågor som Algotezza ställde mig - förlåt om jag "hänger ut dig" nu, Algot, det tycks ofrånkomligt, och jag hoppas du förlåter mig för detta - om PopJimmy, och jag lät helt sonika bli att svara på hans sista mail till mig eftersom jag inte (även om jag också surrat en del med PopJimmy och därför skulle kunna ge ganska uttömmande svar på en del av Algotezzas frågor) anser att man gör så. Man snackar inte bakom ryggen på folk! Aldrig! Du skulle känna till detta om mig om du hade träffat mig i person. Civilkurage för helvete. Har man nåt att säga någon så gör man det rakt upp i ansiktet på dem, det är det enda sättet. Har Algotezza och PopJimmy en dispyt, och undrar vad fan felet är på den andre så får de reda ut det. Har du och jag en massa groll att reda ut, jamen så låt oss göra det. Men skulle jag ha något ont att säga om dig så skulle du inte behöva tolka ett skit, det skulle vara kristallklart, och ingen annan skulle höra det eller ens kunna ta del av det. Om jag sen sitter i en liten kris just nu, och dessutom lyckats tajma in en djävlig avtändning som gör mig retsam och smågrinig, och är över öronen begravd i arbete, så att jag inte har tid att ägna dig den tid du kräver av mig, så är det inget personligt mot dig. Jag tycker du är en skitfin tjej, och jag hoppades på allvar (i synnerhet som jag visste att en kompis till mig skulle börja folkhögskola och läsa musik nu efter jul, och vi letat lokal att spela i under lång tid) att du och jag skulle kunna hooka upp och spela in nåt tillsammans, vill jag fortfarande. Ledsen för hela spektaklet. Kanske skulle jag bara hålla käft hela tiden så finns ingen möjlighet att läsa in skit i det jag säger. Endast tystnaden talar sanningens språk. Jag är uppriktigt ledsen, trodde vi var vänner, just nu är jag djävligt besviken på dig som missbrukar förtroenden och inte förstår mina uppriktiga försök att alltid vara ärlig. Det är mycket jag gör fel, och gjort fel här i livet, ett stort djävla rötägg, kriminell, narkoman, ett svin på många sätt och vis. Men jag gör inte illa människor på det småaktiga sätt som du vill tro om mig, det är inte min arena, jag har också - även om det kan tyckas underligt kommandes från någon som jag - ett slags värdighet, och därför gör jag inte så som du nu tror om mig. Vad mer? Vad kan jag hoppas på? Hoppas att du börjar må bättre, att du ser missförstånden för vad de är, att vi kan bli vänner igen, och att vi lirar in nåt flummigt tillsammans. Mer vet jag inte, jag hoppas det räcker, kan inte lova mer än så.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Till Avantgardet!
Jag upplever inte att du hänger ut mig, Avantgardet! Det var inget hemligt smussel kring det jag skrev till dig om. Det kändes bara naturligt där och då med tanke på vad du skrivit att ställa de frågorna just då. Det ena gav det andra. Nu är dessa frågor överspelade och för mig ointressanta.
Jag strävar efter ärlighet: jag står för allt jag skriver - allt jag skriver upplever jag som sant i det sammanhang där det skrives. Men jag behöver inte berätta allt för alla. Allt jag säger i ett personligt mail kan jag säga öppet också - men inte hursomhelst, inte närsomhelst. Situationen och det egna omdömet måste avgöra.
Jag har mycket lättare att förlåta andra än att själv be om förlåtelse. Jag upplever allt jag gör som berättigat i stunden jag gör det - men om Den Andre blir upprörd däröver och känner sig kränkt, OK, då kan jag be om förlåtelse i terapeutiskt och nervlugnande syfte så att vi kan kommunicera normalt igen.
Jag kanske är en konstig person men jag har mycket sällan dåligt samvete och ångrar nästan aldrig någonting. Jag är väl en förhärdad skitstövel, men jag tycker dåligt samvete och att ångra det som gjorts känns så - meningslöst. Ett slags emotionella "försoningsgåvor"... tomma gester... Men det behöver inte vara så för andra...
MVH
Algotezza
Jag strävar efter ärlighet: jag står för allt jag skriver - allt jag skriver upplever jag som sant i det sammanhang där det skrives. Men jag behöver inte berätta allt för alla. Allt jag säger i ett personligt mail kan jag säga öppet också - men inte hursomhelst, inte närsomhelst. Situationen och det egna omdömet måste avgöra.
Jag har mycket lättare att förlåta andra än att själv be om förlåtelse. Jag upplever allt jag gör som berättigat i stunden jag gör det - men om Den Andre blir upprörd däröver och känner sig kränkt, OK, då kan jag be om förlåtelse i terapeutiskt och nervlugnande syfte så att vi kan kommunicera normalt igen.
Jag kanske är en konstig person men jag har mycket sällan dåligt samvete och ångrar nästan aldrig någonting. Jag är väl en förhärdad skitstövel, men jag tycker dåligt samvete och att ångra det som gjorts känns så - meningslöst. Ett slags emotionella "försoningsgåvor"... tomma gester... Men det behöver inte vara så för andra...
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Haha, varje liten knatte som känner sig sårad ska starta en tråd här. Älskar den här trenden!
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
Plecto skrev:Haha, varje liten knatte som känner sig sårad ska starta en tråd här. Älskar den här trenden!
Ska du inte göra det också då? Eller blev du mer än bara sårad förut?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:Plecto skrev:Haha, varje liten knatte som känner sig sårad ska starta en tråd här. Älskar den här trenden!
Ska du inte göra det också då? Eller blev du mer än bara sårad förut?
Nej
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Angelina: Det skulle bli tomt utan dig och jag skulle sakna dina inlägg :cry: . Jag tror att du är väldigt uppskattad här. Det är iaf det jag läser mellan raderna. Dina perspektiv berikar diskussionerna, men känns det inte kul så ska du naturligtvis pyssla med något annat. Många kramar! Dina inlägg här grep mig verkligen och jag hoppas att du hittar lyckan och prinsen om du nu inte har lyckan och prinsen redan.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 2 och 0 gäster