Den poststrukturalistiska dogmatismen

[PopJimmy]

En upplevelse jag får av att prata med människor med poststrukturalistisk ådra är att de trycker på att termers betydelse springer ur en tolkning av/i/ur sammanhanget, och därför är ordlistor värdelösa.

Det går alltså aldrig att "hitta" en "träffande" definition av någonting, därför kan vi kasta ordboken i sjön.

Detta är ett intryck jag fått, kanske har jag missuppfattat något?

Den upplevelse jag får, är att termer aldrig går att definieras, dvs, termer går alltid att reduceras till deras sammanhang. I ett sammanhang betyder en term en sak, i ett annat sammanhang, en annan sak. Jag upplever att detta är en typ av "kontextuellt reduktionism", dvs att kontexten (sammanhanget) får en slags "upphöjd" status, men för mig blir kontext/sammanhang bara ett tomt begrepp som inte förklarar någonting, det förklarar snarare bort saker. Man kan tala om en "kontextuell dogmatism". Man försöker be någon att definiera en term, men svaret är att det inte går att "lyfta ur kontexten", men studerar man detta beteende närmare, så är detta alltså en form av dogmatism. Det är som att fråga en dogmatisk kristen, varför han säger en viss sak, eller varför han utför en viss handling, och som då får som svar att: "han utför Guds vilja" etc.



Hur som helst så upplever jag det inte alls så. Jag upplever att termer har en (något så när) definition, och är just detta som gör termen meningsfull att över huvud taget. Termens definition uppstår naturligtvis av att den förhåller sig till alla dess associationer. Men detta innebär alltså att termen i sig själv, redan är ett sammanhang, dvs ett nät av associationer.

Problemet handlar inte om att en människa inte kan klargöra sina egna associationer, utan snarare att människor emellan har olika sätt att definiera termer.


Ett sätt att "lösa" problemet med att människor har olika definitioner är alltså genom att "konstatera" att definitioner inte går att fastställa - dvs - att alla definitioner/mening uppstår i sammanhang.


Jag vill argumentera för motsatsen. Termer är användbara just för att de består av just "ett eget sammanhang", vi kan kalla detta för termens-sammanhang. När detta termens-sammanhang, möter ett "yttre sammanhang" (jag hör någon nämna termen) så uppstår ett mönsterigenkännande, vilket gör att en slags mening, en matchning mellan termen och det yttre sammanhanget.


Meningen hos begreppen går inte att reducera till kontexten, snarare är kontexten något som emergerar/vecklas ut när termerna möter varandra.


Det finns alltså två sätt att se på det ):

1. termerna får sin betydelse av en underliggande kontext (dvs kontexten skapar termen), detta innebär att termerna aldrig går att "definiera" eftersom börjar man försöka definiera dem, så "löses" de upp i kontexten. Det går alltså aldrig att definiera något.

termer
^
 |
kontext

Kanske ligger det någon sanning i detta, men problemet är, att det är inte så vi använder språket. När vi lär oss begrepp kanske det funkar såhär (men då tvärt om - dvs att vi försöker klargöra kontexten för att utkristalisera en term). Men när vi åbeopar gamla begrepp, så funkar inte språket såhär.


Istället upplever jag att det är såhär:

2. när vi åberopar gamla begrepp (och genom detta skapar kontexter utifrån termer, och inte tvärt om):
kontext
^
 |
term+term+term

Kontexten är alltså något som emergerar (se http://en.wikipedia.org/wiki/Emergence )


Alla termer har alltså en "funktion", en funktion som vi definierat, och denna funktion är vad vi kallar för "definition". Anledningen att vi aldrig kan "tömma" en term, är inte för att vi inte kan definiera den (ala version 1), utan istället för att, eftersom kontexten kommer ur termerna, så innebär detta att kombinationer av termer inte kan beskrivas med termer (vi kallar dessa istället för meningar). Formulerat på ett annat sätt: Vi kan alltså inte hitta något mer fundamentalt än termer för att definiera  termer än just termer, men det innebär inte att termer är meningslösa (dvs går att reducera till sin kontext). Termerna är allt vi har (för att begripa situationer), därför bör vi vårda dem. Därmed inte sagt, att vi måset begripa alla situationer (detta är ett tecken på paranoia/kontrolbehov). MEN för att förstå något behövs termer.



Vi kan alltså inte "tömma" en term, eftersom den "inte går att definiera", utan för att termen hela tiden går att sofistikera.



Kontexten är alltså en emergent av ett underliggande och enklare fenomen, dvs termerna.


En sandhög är en sandhög just på grund av att sandkornen i kombination skapar sandhögen,
inte för att en sandhög är en "essentiell hög" som "råkar" bestå av sandkorn.

Begreppet kontext kan alltså inte användas på ett essentiellt sätt, kontext är snarare en emergent funktion.



Jag tar ett annat exempel:
Vissa kan hävda att en "tegelsten" aldrig går att definieras, eftersom vi inte vet hur vi använder tegelstenetn. Låt mig förklara: Den poststrukturalistiska hållningen verkar vara denna till tegelstenen: det är helt enklet ingen tegelsten eftersom vi inte kan garantera att tegelstenen inte kommer att användas som kastvapen.

Det poststruktualismen trycker på, är att det inte finns en hierarki, i hur vi kan rama in saker och ting i. Dvs, det går inte att definiera att den röda sten vi har framför oss är en tegelsten. Det finns andra sätt att beskriva denna röda sten på än att kalla den tegelsten.

Men, och här är misstaget: det innebär inte att det inte är meningsfullt att kalla den för tegelsten. Även fast vi inte kan definiera alla sätt man kan använda en tegelsten på, så innebär detta inte, att vi inte får tycka att det är en tegelsten.


Naturligtvis är det inte bra att gå runt och tro att alla saker i världen går att "greppa" och kategorisera på ett sätt, och detta sätt är det "enda rätta". Detta är en av poststrukturalismens viktiga poänger.

Men jag upplever att många tar denna "sanning" för långt och missbrukar den.

Eftersom, så fort vi vill använda oss av språket på ett meningsfullt sätt, så måste vi börja systematisera våra definitioner. Det är inget som säger att vi måste använda språket meningsfullt. Men samtdigit är det löjligt om folk springer runt och använder språket på ett (kvasi)meningsfullt sätt för att påvisa hur meningslöst språket är.

Det vi behöver är alltså ett annat förhållningsätt till språket, ett mer pragmatiskt förhållningsätt, där meningsfulla distinktioner kan ta plats, som bidrar till att vi kan mötas. Samtidigt som vi inte fastnar i "språkets makt" och låser oss fast i en eller annan kunskapstradition med tillhörande begreppsapparat.



Jag upplever snarare att det finns ett "djup" i alla begrepp och detta djup måste man klargöra. Det vi behöver göra är inte att "dekonstruera" språket, utan att nyansera det genom att rekonstruera en djupare förståelse genom att dekonstruera den gamla och utöka den.

[J R Auk]

Kan du referera till något som visar på din analys riktighet angående denna "poststrukturalistiska dogmatism"?

[PopJimmy]

Vad menar du?
1. Att jag kan missförstått deras syn på språket
2. Eller att poststrukturalism är den enda existerande idéåra som inte går att bruka dogmatiskt?

[J R Auk]

Jag förstår den traditionen som att de menar att tolkningen av begrepp ligger i kontexten, men jag har aldrig förstått det som att begreppen inte har någon essens.
Essensen hos begrepp, sett som deras tillämpning i kulturen, är empiriska fakta. Hur ett ord brukas är ett faktum, varför det brukas är en fråga och kräver tolkning..

[PopJimmy]

Jag har aldrig fått det förklarat mig för vad en "kontext" är, detta är ett begrepp som fungerar som en slags slasktrapp som jag hela tiden stöter på.

[J R Auk]

Vad menar du?
1. Att jag kan missförstått deras syn på språket
2. Eller att poststrukturalism är den enda existerande idéåra som inte går att bruka dogmatiskt?

Hehe lungna puckar nu. Jag menar bara om du kan peka på något konkret som du har dragit din slutledning utifrån.

Nu har jag sagt hur jag ser saken, men jag är långt ifrån insatt i ämnet. Så det var bara en vänlig fråga för att jag skall förstå dig bättre.

[PopJimmy]

Jag förstår den traditionen som att de menar att tolkningen av begrepp ligger i kontexten, men jag har aldrig förstått det som att begreppen inte har någon essens.

Hur menar du. Jag upplever en genomgående (försökt till) antiessentialism i deras anspråk (men som aldrig riktigt lyckas och därför inte blir ärligt full ut, utifrån mitt sätt att se på språket).

]Essensen hos begrepp, sett som deras tillämpning i kulturen

Men allt snack om "kulturen" är också en slasktratt. Problemet är att det hela tiden talas om att en "kultur" inte kan förstå någon annan "kultur", men problemet med detta resonemang är att det samtidigt underminerar att någon människa, över huvud taget, kan förstå en kultur från första början. Det finns en essentialism kring begreppet "kultur".

Begreppet kultur defineras aldrig heller.

Jag behöver alltså ett kokret svar på detta: hur kan en människa lära sig sin "första kultur"?

Ska man vara konsekvent i deras resonemang, så är kultur inget som öht existerar. Så varför skippar de inte allt snack om kulturer? Det jag vill visa på är att det är uppebart att "kontext" och "kultur" är essentialistiska begrepp som de aldrig definierar.

Hur ett ord brukas är ett faktum, varför det brukas är en fråga och kräver tolkning..

Vi får disktuerar detta senare, vi fokuserar på "kontext" och "kultur" först...

[PopJimmy]

Hehe lungna puckar nu. Jag menar bara om du kan peka på något konkret som du har dragit din slutledning utifrån.

Nu har jag sagt hur jag ser saken, men jag är långt ifrån insatt i ämnet. Så det var bara en vänlig fråga för att jag skall förstå dig bättre.

Hehe, mina frågor var av samma art. Jag frågar bara av att jag vill förstå dig bättre.


Som sagt, det är svårt att komma med exempel, eftersom detta är något genomgående i hela deras sätt att relatera till saker och ting. Jag skulle säkert kunna fiska upp saker och ting, men det skulle ta tid för mig. Lättare och mer sammanhängande vore att någon kunde försvara det jag försöker angripa  :)

Men om du verkligen insisterar, så ska jag försöka leta fram saker som medlemmar på forumet skrivit.

[J R Auk]

Kontext = Det relevanta temporalt bestämt omgärdande för det erftersökta.

Kultur = Den specifika kontext som inverkar på en samvaro.



Vad tror du om dessa definitioner? Fångar de det du behöver från begreppen?

Kan det vara brukligt att låta kultur innefatta kontext?
För mig är "kultur" namnet på en beskrivning av en struktur.

[PopJimmy]

Kontext = Det relevanta temporalt bestämt omgärdande för det erftersökta.

Kultur = Den specifika kontext som inverkar på en samvaro.



Vad tror du om dessa definitioner? Fångar de det du behöver från begreppen?

Jag förstår naturligtvis vad begreppen innebär rent ytligt. Men poängen är att jag söker det underliggande resonemanget. Jag kan hävnsa allt jag säger till begreppet "Gud", men det är ingen förklaring direkt, det är snarare en bortförklaring av varför jag gör något.

För mig är "kultur" namnet på en beskrivning av en struktur.

Tja, vad är då en "struktur"? Vilka andra typer av "strukturer" existerar utöver "kulturella strukturer"?

Hur menar du att din definition av "struktur" är iförhållande till "structuralism" och "poststructuralism"?


Alla begrepp som uppstår gör det ur ett långt resnemang. Jag behöver ett resonemang som kan reda ut begreppen "struktur", "kultur" och "kontext".

[J R Auk]

Ah men då behöver du deras resonemang också, och inte en lekmans. För det är väl i relation till just strukturalismen som du har dessa funderingar?

[J R Auk]

Struktur = bärande element för en konstruktion.

jmfrt

Textur = ytan för en konstruktion.

[Avantgardet]

Jimmy, jag tror faktiskt poststrukturalister skulle gå med på ditt påstående att termerna i sig själva skapar ett slags "tolkningsgemenskap" (en kontext), men då kanske de också skulle skilja på langue och disourse/parole (där det förra - langue - finns i t.ex. lexikon, emedan den senare rör själva bruket av språket). Jag är inte säker på att jag förstår din invändning. Jag tycker du borde läsa Derrida och själv se vad det är han sysslar med, det är nästan identiskt med det du säger dig sträva efter (dvs. en djupdykning i begreppen, med syftet att gräva fram nåt av värde förstås) och oftast introduceras väl en "tredje term" efter att dikotomierna "plockats isär"?

[Nils-Erik Forsberg]

Vilken är den kategoriska motsatsen till sammanhang?

NEF

[A]

Hur uppblåst kan man som människa bli?