Deprimerad

[Woody]

De senaste 1 ½ åren så har jag varit deprimerad till och från. Det går i perioder och då jag är deprimerad så har jag självmordstankar och jag tycker att allt går emot mig, vad jag än gör. Jag är inne i en sådan period just nu och självmordstankarna har nog aldrig varit större.

Jag är 18 år, går sista året på gymnasiet. Jag tror nog att de flesta ser mig som en normal kille och jag tror inte det är någon som vet hur jag mår. Och det känns inte heller som att någon bryr sig.

Jag känner mig hatad. Dessutom så känner jag ett hat mot alla, mer eller mindre.

Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns bara så jävla värdelöst att aldrig kunna känna mig lika glad som, från mina ögon, alla andra är. Att gå till psykolog eller doktor ser jag inte som något alternativt. Jag skulle dock kunna tänka mig att testa någon form av antideppresiva.

En nära kompis till mig har under tider som han varit deprimerad käkat Cipralex, vilket han tyckte hjälpa. Skillnaden mellan oss två är väl att han i princip går ut med det öppet att han mår dåligt, så alla ser det. Det kan jag inte göra, eller snarare; det vill jag inte göra.

Självmedicinering, är det ett sätt? Är det olagligt att köpa te.x cipralex över nätet?

Seriösa svar tack.

[Avantgardet]

"Man måste vara frisk för att orka vara sjuk" (min lekmannaövervakare, en gång i tiden). Kontakta primärvården. SSRI funkar någorlunda, men kanske skulle du istället bara rökt en spliff eller nåt - universalmedlet brajjan. På allvar dock - kontakta primärvården. Du har inget att förlora på det (förutom vad det kostar att gå dit, men det går ta faktura och låta det gå till inkasso, och de kan ändå inte neka dig vård). Att köpa över nätet kommer bli dyrt, tack och lov för högkostnadsskyddet!

[StefanW]

De senaste 1 ½ åren så har jag varit deprimerad till och från. Det går i perioder och då jag är deprimerad så har jag självmordstankar och jag tycker att allt går emot mig, vad jag än gör. .

Släpp de tankarna med en gång och inse att det finns betydligt bättre vägar ur den situation som du upplever att du befinner dig i. Lösningen finns på mycket nära håll, nämligen i din egen skalle. Och där finns också din potential att leva ett precis lika lyckligt liv som vem som helst. Mitt råd till dig är att söka hjälp. Antideprisiva medel i all ära men i kombination med samtalsterapi tror jag ger bästa effekten.
Börja direkt med att begrunda följande:
Det existerar inte några depressioner i världen. Det enda som finns är personer som tänker deprimerande tankar.

[Dr. Avantgardet]

Ett seriöst svar:

Att känna hat och själmordstankar är helt naturliga ingredienser i den mänskliga upplevelse du valt att ta del av. So, suck it up, baby-boy! Hatet är inte så illa som det sägs. Lär känna det ordentligt innan du springer till farbror doktorn. Vad är du för en mes egentligen? Behöver du piller för att våga leva? Jag har iof aldrig testat så jag vet inte, de kan vara hur roliga som helst. Men i min betraktelse av dessa patienter har jag uppfattat en viss lobotomisering av organismen. Som att trycka på paus ett tag. Ja, vid närmare eftertanke, sök hjälp.

[Johan Ågren]

Prata med någon först, och försök härleda varför du tycker allt går emot dig och varför du hatar alla och dig själv. Det kan vara irrationella tankar som uppstår därför att du har serotoninbrist, men det kan också finnas problem som du måste ta itu med, kanske i kombination med medicin. Ibland kan en depression vara en alarmklocka på att något bör förändras. Medicinering kan vara ett stöd så att du orkar förändra.

Det kan existera missförhållanden och den depression som uppstår ur detta är befogad. Den kan inte medicineras bort (annat än genom verklighetsförvrängande substanser).

Lidandet är uthärdligt så länge man vet om varför det uppstår, och att man har förmågan att på sikt ta sig ur det. Samtala och reflektera och försök ringa in problemen.

Jag känner mig hatad. Dessutom så känner jag ett hat mot alla, mer eller mindre.

Börja fråga dig "varför", vad som föregår, situationer ETC. Är det t.ex. frågan om mobbing i skolan så har man ett konkret problem att arbeta med. Men att ta SSRI för att försöka kompensera något sådant vore att börja i fel ände; att skapa en buffert åt något som måste åtgärdas.

Är allting svart utan att man kan ta på problemen, utan de tycks hopa sig från alla håll, så kan det vara serotoninbrist. Fast även ett stort problem kan få allt annat att kännas jobbigt. Det kan även vara så att man trängt undan ett stort problem, och att det därför känns diffust.

Även om man har kunskapen inom sig så blir den inte konkret förrän man uttalar den, så det första du bör göra är att samtala med någon.

Avantgardet har sedan en poäng i att det finns en tendens till att vi måste vara lyckliga och goda hela tiden, efter mallar - annars är vi dåliga. Detta väcker i sig en ångest. Jag har självmordtankar då och då, och mer frekvent när jag var yngre. Dessa har varit ett ventilationshål för mig snarare än ett verkligt planerande där jag förberett min död. Det har varit en nollställning av mitt mänskliga tillstånd; där jag förmått radera ut oväsentligheter och startat om mitt liv. På så sätt finner man livskraft i dessa tankar. Vad man tar död på är snarare sina missriktade ambitioner.

All kännande och reflekterande människor har katarsis under sina liv, just för att livet innehåller så mycket att ta ställning till - om man är fri att just reflektera och känna. Det är en förbannelse och en gåva.

/Johan

[Åkes granne]

Detta kan kanske låter oförsående och fanatiskt;

Men.. jag skulle råda dig att helt och hållet fokusera på att analysera din "självmordslust", det hela ser oberabetat ut.

Bland annat lyser en låsthet i dina inre intellektuella strukturer igenom, genom din uppfattning av din relation till oss andra. Detta kan ge enorm tyngd att bära, men har egentligen mer med dina egna krav och din upplevelse av ansvar att göra.


Föresten, vad var det som "utlöste" depressionen, vet du det själv? Hur började det hela, dvs.

Du, lycka till..

[Avantgardet]

Johan,

förväxla mig icket med denne Dr. Avantgardet. Hade tänkt fråga dig om du kan se vem som gömmer sig bakom namnet, men jag vet inte om det är nödvändigt (jag har mina aningar). Det är i vart fall inte jag.

[Skogsälvan]

Jag rekommenderar Sertralin (Zoloft). Går på det själv. SSRI kan vara till stor hjälp om man mår som dig och mig. Man måste ibland få lite extra hjälp för att ta tag i livet.

[Åkes granne]

Jaså, det var DÄRFÖR du sa så där till mig förra vintern. Det är naturligt att du vill hjälpa. Men jag tror inte att du är riktigt ärlig mot sig själv.

[Skogsälvan]

Vem pratar du med Åkes granne?

[Åkes granne]

Jag var lite otydlig där. Jag riktade meningen helt till dig.

[Åkes granne]

Jag menar..

Ingen vill väl intitiera någon i en verklighet som inte är den högsta eller hur? Det är djupt tvivelaktigt, och visar på att man inte tror på andra människor.

[Skogsälvan]

Du får försöka ha överseende med mig, Åkes granne, men jag minns inte vad jag skrev till dig förra vintern. Jag har en väldigt ambivalent hållning till mina medmänniskor.

[Åkes granne]

Usch, belysningen av detta kollektiva självrättfärdiga beteende gör mig så illa till mods att jag måste gå från datorn.

Vissa verkar faktiskt inte tro att jag vet vad jag gör...

[Åkes granne]

Du får försöka ha överseende med mig, Åkes granne, men jag minns inte vad jag skrev till dig förra vintern. Jag har en väldigt ambivalent hållning till mina medmänniskor.

Det är helt OK, alltså. Och, ja jag märker det. Detta kan lätt få dig att ses som "ytlig" av massan.. Jag verkar som om du lider av en konstant inre konflikträdsla.