Deprimerad

[Skogsälvan]

Ja, det kanske du har rätt i. Jag har ständigt konflikter inom mig. Men å andra sidan vill jag inte ha mellanmjölk heller.

[Åkes granne]

Ja, det kanske du har rätt i. Jag har ständigt konflikter inom mig. Men å andra sidan vill jag inte ha mellanmjölk heller.

Hur kanaliserar du detta? Det besitter i sig själv potential.

[Skogsälvan]

Jag har olika människor jag umgås med som jag kan vara olika med. Jag skriver poesi och målar tavlor (...ja, nu var det ett tag sedan...) som har figurativa motiv både rakt fram och uppochner.

[Åkes granne]

Woody:

Läs igenom detta: http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=4558


"Förlåtelse" är inte samma sak som acceptans, som är skenbart och endast utgör en del i en mognadsprocess av respekt för livet. Förlåtelsen är en handling utav att man reser tillbaka till det ursprungliga valet, för att RESA SIG ÖVER den förflutna identiteten, man attackerar alltså ansvarsfullt obalansen för att denna gång "vinna", och förändrar alltså sin dåtid till något rent..

Det är tydligt att du sitter fast i detta. Jag skulle verkligen råda dig att undvika kemiska substanser, eftersom det kan blockera ditt holistiska tänkande; och alltså HINDRA livsenergin från att medvetenadegöras och transformeras!

[Skogsälvan]

Vilka kemiska substanser tänkte du på, Åkes granne? All psykofarmaka och alla droger? Har du själv någon diagnos? Själv är jag depressiv och lider antagligen av cykloid psykos. Dessutom har jag GAD och social fobi, möjligtvis schizofreni och bipoläritet... ja, jag är rätt rejält skruvad med andra ord...  :)

[Skyline]

Vilka kemiska substanser tänkte du på, Åkes granne? All psykofarmaka och alla droger? Har du själv någon diagnos? Själv är jag depressiv och lider antagligen av cykloid psykos. Dessutom har jag GAD och social fobi, möjligtvis schizofreni och bipoläritet... ja, jag är rätt rejält skruvad med andra ord...  :)

Alla är vi skruvade på något sätt. Av vad jag läst av dina inlägg på forumet så verkar du vara en helt frisk människa.

[Skogsälvan]

Det var väldigt skönt att höra, Skyline  :)

[Skyline]

De senaste 1 ½ åren så har jag varit deprimerad till och från. Det går i perioder och då jag är deprimerad så har jag självmordstankar och jag tycker att allt går emot mig, vad jag än gör. Jag är inne i en sådan period just nu och självmordstankarna har nog aldrig varit större.

Jag är 18 år, går sista året på gymnasiet. Jag tror nog att de flesta ser mig som en normal kille och jag tror inte det är någon som vet hur jag mår. Och det känns inte heller som att någon bryr sig.

Jag känner mig hatad. Dessutom så känner jag ett hat mot alla, mer eller mindre.

Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns bara så jävla värdelöst att aldrig kunna känna mig lika glad som, från mina ögon, alla andra är. Att gå till psykolog eller doktor ser jag inte som något alternativt. Jag skulle dock kunna tänka mig att testa någon form av antideppresiva.

En nära kompis till mig har under tider som han varit deprimerad käkat Cipralex, vilket han tyckte hjälpa. Skillnaden mellan oss två är väl att han i princip går ut med det öppet att han mår dåligt, så alla ser det. Det kan jag inte göra, eller snarare; det vill jag inte göra.

Självmedicinering, är det ett sätt? Är det olagligt att köpa te.x cipralex över nätet?

Seriösa svar tack.

Ja, du Woody. Jag tänkte dela med mig lite tankar av ämnet.

Du skall veta att det finns människor som är eller har varit i samma situation som dig. Som mig tex...  Jag har själv haft självmordstankar när problemen överdrösit mig och sabbat mitt liv på olika sätt. Den största anledningen till att det bara förblivit tankar är att min familj och vänner skulle bli förkrossade. När jag var 11 år tog min mor sitt liv efter en lång tid av djup depression. Även en av mina bröder och min far har varit när på att ta självmord. När livet går åt helvete så verkar självmord den enklaste och smidigaste utvägen. Men jag gör det inte pga. omtänksamhet och hänsyn till mina nära och kära samt i hopp om att saker o ting skall lösa sig.

Visserligen ber man inte om att bli född här på jorden men det är inte så himla länge man får stanna i vilket fall. Och livet kan även vara väldigt vacket och det finns mycket roligt och härligt att uppleva. Därför tycker jag att man skall försöka göra det bästa av sitt liv, även när mycket skiter sig och det är trögt. Motgångar har vi alla mer eller midre. Att försöka njuta av den tid vi har här på jorden tycker jag är det enda vettiga.

Jag är skeptisk mot tabletter men jag har iofs inte provat. Men mitt tips är iaf att försöka lösa det hela genom egen handling och beslutsamhet och genom att prata med någon som vill lyssna. Att bli hörd när det behövs kan ofta vara helande.

Lycka till!

Mvh

Skyline

[Åkes granne]

Vilka kemiska substanser tänkte du på, Åkes granne? All psykofarmaka och alla droger? Har du själv någon diagnos? Själv är jag depressiv och lider antagligen av cykloid psykos. Dessutom har jag GAD och social fobi, möjligtvis schizofreni och bipoläritet... ja, jag är rätt rejält skruvad med andra ord...  :)

Oh, ja. Jag har precis alla ihop egentligen, mest för att skapa lite trendig, självabsorberad avancerad religiosiet. Bara för att lösa gåtan och bada i naivitetens belöning.

[Åkes granne]

Jag känner mig ordentligt barnslig nu (som ni ser).. vad var det jag skulle säga..?

Grejen är att jag har en förflutet bunden "prydhet" som jag inte är medveten om.. det är dvs. när jag verkligen ÄR naturlig och öppenhjärtad som jag plötsligt tror att det är något "fel" och jag tittar mig omkring och undrar vad det handlar om; jag TROR att jag "inte förstår mig själv"..

Äsch, jag kan inte verbalisera detta, det är för närvarande. Jag känner mig så ointelligent och omogen.

Alltså.. det som kommer hända, om jag skulle levt lite mer dramatiskt i denna stund; är att jag skulle förstå att det är NI, "alla andra" som självklart VET vem jag är.. varför skulle jag göra det? Jag imiterar endast mig själv (i äkta förklaringsmodell) genom en avancerad övergripande tvångsproblematik som redan INNAN handlingen regisserar ritualen.. Det är den anonyma födseln av dualismen mellan det rena/orena. Man tror inte att man är "sig själv" när man bara flyter..

Äsch. Jag fattar inte, det är bara pinsamt. Säg ni, vad sysslar jag med?!



Jag tror alltså att det ÄKTA är det "meningslösa" och tvärtom

-jag är alltid annars är automatiskt beslutsam och lustmördar alltså ständigt min framtid..

Jag tror inte att "man får" vara tanklös och "meningslös", det är någon slags specifik, märklig "skuldkänsla" jag får (jag känner aldrig i livet skuld annars)..

(Detta bevisar hur oupphörlig min "överlevnadkamp" i ett kollapsat system verkligen är.. det är lite sjukt.) Det finns inget att förstå. Men det visste vi ju redan.

[Woody]

Jaha. Tråden har förvandlats till ett klotterplank.

Till ni alla som gett mig seriösa svar: Tack! Ni har gett mig många goda råd och ni har fått mig se det hela ur ett helt annat perspektiv.

Jag måste ta mig lite mer tid att reflektera över det ni har skrivit, jag återkommer.

[Åkes granne]

Det gör väl ingenting. Johan kanske inte förstod min "filosofi"? (Urklippet är nämligen fragmenterat.)

[StefanW]

Vilka kemiska substanser tänkte du på, Åkes granne? All psykofarmaka och alla droger? Har du själv någon diagnos? Själv är jag depressiv och lider antagligen av cykloid psykos. Dessutom har jag GAD och social fobi, möjligtvis schizofreni och bipoläritet... ja, jag är rätt rejält skruvad med andra ord...  :)

Alla människor är stora på sitt sätt jag är helt säker på att du har enorm potiential som människa och medmännika. Det lyser igenom i dina inlägg.
För övrigt så är jag allergisk mot alla den typ av etiketter som man sätter på människor, typ de som du gjorde ovan. Så fort man fått en sådan etikett på sig så tror jag nämligen att det undermedvetna gör allt för att försöka leva upp till den och det blir en slags självuppfyllande profetia. Innerst inne så är alla levande varelser gudomliga varelser som i vår medvetandevärld enligt min mening inte kan kallas någonting annat än mirakel

[Skogsälvan]

Vanligtvis skäms jag inte för mina diagnoser och tycker mest att det är komiskt. Titt som tätt får jag en djävul som viskar i mitt öra "ja, men passa på att vara galen då, njut av det". Det är inte lite obehagligt att gå runt och skämmas kan jag säga. Psykiska diagnoser är ju fortfarande lite tabu. Och, ja, jag är en förträfflig medmänniska

[StefanW]

Åkes granne:
Jag hänger inte med men det spelar mindre roll, desto viktigare om det du skriver kan vara till hjälp för Woody.