Den ultimata människan

[pavernicus]

Jag har aldrig blivit dödad, därför är jag odödlig

Jag har aldrig varit så sjuk att jag dött, därför är jag immun mot alla sjukdomar

Jag är inte nog gammal för att dö av ålderdom, därför kommer jag aldrig dö gammal

Jag har aldrig misslyckats att förstå något jag verkligen försökt förstå, därför är mitt sinne ofantligt

Jag kan inte sluta tänka, därför utvecklas mitt sinne hela tiden

Jag rör mig hela tiden, därför utvecklas min kropp

Jag kan aldrig vara som någon annan, därför finns det bara en som jag

Jag har aldrig gjort något jag inte kan, därför kan jag allt


Samma gäller för alla människor som någonsin levat och de som kommer att födas. Frågan är bara vilka som insett detta.

[Tob. M.]

Jag har aldrig blivit dödad, därför är jag odödlig

Nej.

Jag har aldrig varit så sjuk att jag dött, därför är jag immun mot alla sjukdomar

Nej.

Jag är inte nog gammal för att dö av ålderdom, därför kommer jag aldrig dö gammal

Nej.

Jag har aldrig misslyckats att förstå något jag verkligen försökt förstå, därför är mitt sinne ofantligt

Nej.

Jag kan inte sluta tänka, därför utvecklas mitt sinne hela tiden

Ja.

Jag rör mig hela tiden, därför utvecklas min kropp

Ja.

Jag kan aldrig vara som någon annan, därför finns det bara en som jag

Ja.

Jag har aldrig gjort något jag inte kan, därför kan jag allt

Nej.

Samma gäller för alla människor som någonsin levat och de som kommer att födas. Frågan är bara vilka som insett detta.

Hur är det med alla människor som blivit mördade, dött i sjukdomar, misslyckats med att förstå något? Jag förstår inte vad du vill ha sagt med alla dessa falska påståenden.

[Johan Ågren]

Anar att detta var ironiskt. Med det var en blandad och inkonsekvent kompott.

Johan

[pavernicus]

Jag menade detta vid en lämplig tidpunkt för de olika påståendena. Jag menar alla människor är odödliga, ifall de aldrig dödas innan den dag de dog, ingen kan nås av sjukdomar de inte utsätter sig för och så vidare. Man kan ju inte dö av ålderdom vid en tidpunkt som så att säga inte är den rätta, man måste ju vara väldigt gammal för det (fast iochförsig kan man ju inte dö av det, det brukar väl kallas så när man dör som gammal av hjärtsvikt eller så.) Det där med att aldrig misslyckats att förstå något är ju ochså förklarligt om man betänker att man inte kan misslyckas att förstå något, efter det att man förstått det, alltså vid en lämplig tidpunkt. Att jag kan göra allt är ju ochså förklarligt på samma sätt, jag kan ju göra allt jag gjort, man jag kan ju inte göra allt jag skulle kunna tänka mig att kunna göra.

Hihi jag visste att ni skulle tolka alltihop på ett sådant där logisk-postitivism ala tidigt 1900-tal. Jag tog mig bara lite poetiska friheter att vrida lite på språket.

[Johan Ågren]

Den perfekta människan är den som inte mött nederlaget. Det är oskulden. Men förlusten av oskulden är nödvändig för nya landvinningar. Glorifieringen av oskulden är hoppet om den människa som förblir oskuld i allt hon företar sig; det blir då en människa som aldrig känner nederlaget; hon bemästrar sina egna ambitioner. Har man inga begär så lär man inte förlora sin oskuld då inget behövs bemästras. Därför blir den helige mannen/kvinnan endast oskuldsfull då han förkastar sina begär. Om han kvarstod vid sina begär blev han tvingad att genomlida nederlaget förr eller senare, och illusionen om den perfekta människan upplöses.

90. Den som rest färdigt, är utan sorg,
befriat sig från allt
och lämnat alla bojor -
han brinner inte.

91. Bort drar de uppmärksamma.
Ej i hemmet finner de glädje.
Som gäss__ som lämnar sin göl
lämnar de hus efter hus.

92. De som inte hopar,
som väl förstår sin föda,
som tomma och bildlösa
när sig av frihet -
svår är deras väg att följa
liksom fåglarnas i rymden.

416. Den som lämnat törsten
och hemlös vandrar,
den vars törst ej mer blir -
honom kallar jag brahmin.

417. Den som lämnat mänskligt ok
och ur devaoket flytt,
som blivit fri från varje ok -
honom kallar jag brahmin.

418. Den som lämnat kärt och okärt,
som ej mer brinner, inte hänger fast,
hjälten som alla världar övervunnit -
honom kallar jag brahmin.

Sutror saxade ur Dhammapada.

Johan

[SprinGha]

Jag tog mig bara lite poetiska friheter att vrida lite på språket.

Nja, jag blev inte särskilt inmponerad...

Det är en jäkla skillnad på "dött" och "dödlig".

Bara för att man inte har dött så är man inte omöjlig att döda.

Språkfel och begreppsförvirring, m a o.

Tjing

[pavernicus]

Bär i åtanke att vad ett ord betyder igentligen kan vara svårt att fastställa. Att mena att man vet den igentliga innebörden, den rätta användningen av ett ord, är att befinna sig på hal is.

[SprinGha]

Bär i åtanke att vad ett ord betyder igentligen kan vara svårt att fastställa. Att mena att man vet den igentliga innebörden, den rätta användningen av ett ord, är att befinna sig på hal is.

Hellre är jag då ute på hal is än (som du) tar mig vatten över huvudet

[MrTambourineMan]

Bär i åtanke att vad ett ord betyder igentligen kan vara svårt att fastställa. Att mena att man vet den igentliga innebörden, den rätta användningen av ett ord, är att befinna sig på hal is.

Ords betydelse och innebörd är subjektiva.

[archaxe]

Ords betydelse och innebörd är subjektiva.

Usch, ännu en sån där språkliberal jävel a la Fredrik Lindström med mottot "Språket utvecklas successivt, och jag som människa är alltid en del i utveckligen. Därför kan jag säga i princip vad fan jag vill, och mena lite vad fan jag vill, det är inte så viktigt hur jag uttrycker mig egentligen, för ingen kan fördöma mig i mitt sätt att uttrycka mig."

(ursäkta mitt något ovårdade språk, I think I got a little carried away there... )

Hur som helst; min poäng (om än något meningslös), är denna: Det bästa medel vi har för kommunikation är väl orden och språket. För att jag ska få fram mitt budskap, använder jag således ord, vare sig om jag väljer att uttrycka mig verbalt eller i skrift. Jag måste anpassa mitt ordval så, att jag är säker på att den/de jag ska framföra mitt budskap till, uppfattar det jag vill säga på rätt sätt, så att inga missförstånd uppstår. Jag kan t ex inte uttrycka min önskan att gå på bio med frasen "Ska vi spela ishockey?", och sedan titta undrande på min vän när han tar fram puck, hockeyhjälm och skridskor. I det fallet har uppenbarligen inte mitt budskap nått fram; min vän har inte missuppfattat mig, utan det är jag som varit lite väl obetänksam i mitt ordval.

Kommunikation fungerar på två plan, "avsändare" och "mottagare", och för att mottagaren ska kunna uppfatta avsändarens budskap, krävs det att de har en någorlunda liknanade definition av vad avsändaren menar med sina ord.

Var det någon som förstod vad jag menade? Gick mitt budskap fram? :)
(att det var en sällsynt meningslös diskussion behöver väl egentligen inte nämnas? Jag skyller det på min tristess samt klockan som visar 0:50 :))

[MrTambourineMan]

archaxe: Ords betydelse är subjektiva, men oftast mer eller mindre kollektivt subjektiva (inom vissa ramar). Mitt inlägg som du anmärker på ska betraktas som ett helt. Både den citerade texten och min replik på den utgör en helhet. "Det kan vara svårt att fastställa ords egentliga betydelse" säger någon; jag svarar "Det går inte; ord är subjektiva till sin natur".

[archaxe]

MrTambourineMan:

Jag förstod mycket väl vad du menade, min mening var inte att "klanka" på dig i någon bemärkelse (och jag ber om ursäkt om det uppfattades så, vilket iochför sig vore lite komiskt) :)
Det jag skrev var skrivet med "glimten i ögat", så att säga. Måhända jag överreagerade lite grann :)

I övrigt håller jag med dig i ditt uttalande att "ord är subjektiva inom vissa ramar".

[MrTambourineMan]

archaxe: Ok. Ett missförstånd är lätt hänt.

Ord och innebörd är inte bara språkfilosofi; det är psykologi också.