Lycklig lögn eller olycklig ovisshet?

[Maverick]

Olycklig ovisshet, om det nu skulle vara olyckligt. Det är mycket vi svävar i ovisshet om, och även om det är frustrerande ibland så anser jag att genom vetenskapen kommer alltfler gåtor att få sin lösning. Det kan jag knappast anse som olyckligt.

[db]

Lycka hellre än sanning om det inte medför att andras lycka därmed måste offras (t.ex. genom att jag bränner dem på bål).

För att kunna välja en specifik lögn som ska göra en lycklig måste man redan känna till Sanningen för att kunna avgöra konsekvenserna, så det blir ett långt sanningssökande ändå.

[Nikolaj]

Naturligtvis är jag hellre lycklig och oviss än olycklig och viss (vilket är en utopi) - så frågan är konstigt ställd.

[sandro86]

naturligtvis lever jag hellre ett liv med en lögn jag inte vet om och är lycklig, istället för att veta sanningen och vara olycklig... för som sagt så är sanningen inget att sträva efter om den gör en olycklig...för det enda som räknas är ju hur lycklig man är...

[Johan Ågren]

Själv vill jag ha sanningen även om den skulle leda till större olycka. Denna olycka är det dock tveksamt om den är permanent, men även om den vore det så vill jag ha fakta att förhålla mig till. Tanken på att olyckan blir permanent och att den inte ens går att befria sig ifrån genom ett självmord (ett helvete) är naturligtvis inget trevligt, men att det uppstår sådana situationer det är omöjligt att adaptera till är osannoligt. Så även om någon sa till mig att sanningen skulle medföra evig olycka så skulle jag anta utmaningen. Att leva utifrån en lögn är ohållbart. Att sanningen skulle vara något man undviker för att det medför smärta är förståligt, men om vi skulle sträva efter det så skulle vi tvingas leva väldigt inskränkt, åtminstånde tills det att inskränktheten uppvisar olyckliga symptom och vi tvingas vidare.

Hur många av er skulle vilja minnas förträngda traumatiska upplevelser, som sexuella övergrepp i barndommen ETC, och den smärta detta innebär, för att sedan få en chans (ingen garanti) att bearbeta den traumatiska konflikten och komma ut ur processen lyckligare än tidigare? Ungefär så tror jag det mänskliga lycka-sanningförhållandet ser ut, och inte att vi får möta den permanenta olyckan. Det handlar om passager av omvärderingar och omstruktureringar som medför smärta men som sedan mynnar ut i nya tillstånd. Att undvika sådant av rädsla för smärtan tror jag är osunt. Att undvika det av rädsla för den permanenta olyckan, när vi blivit garanterat det, eller hypotetiskt antar det kan tyckas rationellt, men jag kan inte föreställa mig den garanti som skulle få mig att välja den vägen. Jag skulle trotsa den oavsett.

- Går du igenom den dörren kommer du att få skåda sanningen och det kommer att leda till att du kommer att leva i ett permanet helvete resten av evigheten!

- Ja tack! Jag tänker i så fall trotsa helvetet och finna nya gradskillnader i det.

- Nej, det kan du inte!

Det hypotetiska exemplet blir ohållbart då jag inte kan hamna i en sådan situation där jag blir garanterad det eviga lidandet.

Men om vi ställer frågan så här i stället: Hur mycket lidande skulle ni vara beredda att betala för sanningen? Finns det något ni inte skulle vilja göra för sanningen förutom det eviga lidandet?

Johan

[sandro86]

Jo men du behöver inte göra frågan så invecklad. Frågan är ju enkel:

Ovetande lycklighet eller vetande olycklighet?

Och svaret är ju förståss enkel... så länge man inte vet den onda sanningen så lever man ju lycklig. För man vet ju inte sanningen och då kan man inte vara olycklig...

Ett exempel:

Vi antar att ett barn har blivit adopterad. Fosterföräldrarna har nu valet att antingen berätta det eller inte. Sanningen (att barnet har blivit adopterad) skulle leda till att barnet skulle bli olycklig resten av livet. Om fosterföräldrarna inte berättar sanningen får barnet aldrig reda på nåt och lever lyckligt resten av sitt liv.

Nu är exemplet lite oklart men ni förstår nog vad ja menar.

[hovnarr]

Men om vi ställer frågan så här i stället: Hur mycket lidande skulle ni vara beredda att betala för sanningen? Finns det något ni inte skulle vilja göra för sanningen förutom det eviga lidandet?

Frågan ter sig lika absurd för mig som för dig. Det blir som ditt exempel vid Sanningens och Helvetets port. Hur mycket sanning får det lov att vara? Det blir si och så mycket lidande, behåll växeln.

Visst kan jag finna det ångestladdat att göra nya upptäckter, att överge gamla bekväma fördomar osv. Men i backspegeln vill jag inte vara utan det. Det är just det som är det bakvända i frågeställningen att när jag ger upp alla dessa "sanningar" så infinner sig större och större sinnesfrid. Om det som blir kvar är att betrakta som en sanning eller rent av Sanningen, det vet jag inte. Det som blir kvar är bara - jag är dålig på att beskriva det.

Lögnen om sanningen leder till olycka - åtminstone för mig. Jag har svårt att tänka mig en lycklig lögn eller lycklig falsk övertygelse. När jag ger upp lögnen försvinner också skenet av sanningen, vilket jag upplever befriande och lyckoskapande. Det verkar som om lögnen och sanningen skulle vara av samma natur - den gemensamma nämnaren är övertygelsen eller fasthållandet. Det är det som jag tror gör mig olycklig och sätter mig i konflikt med saker och ting. Men när jag är lycklig är det inte heller sanningen jag håller fast vid - jag håller helt enkelt inte fast.

[db]

Sanningen om vad är det vi pratar om här egentligen? Den stora frågan om livet, universum och allting?

[Reedler]

lycka? många säger typ... "det är det som räknas..." "konflikter är dåliga".... Hur "vet" ni det? och varför skulle en tro vara mer ologisk än att tro på evolutionsteroin. logik är inte samma som sant bara "sant om det här stämmer"
är det inte lite ofilosofiskt att inte specifiera sanning/lögn/lycka och tro?
Alla hitintils har väl sagt att förr lycka är visshet. Men tycker inte "alla" att man ska berätta för sin partner om man har varit otrogen på någon fest. både barn man/fru nära o kära skulle väl vara lyckligare om det inte kom fram?

[Lillan]

Om jag får bortse från att det rör sig om en religiös uppfostran (påprackad som Johan skriver) och i stället antar att jag på egen hand finner tröst i en "privat" övertygelse som jag själv grubblat mig fram till, så väljer jag ändå att avstå denna tröst (lögn).

Jag gör det inte för att plåga mig, utan för att jag vill leva i så stor närvaro och klarhet som möjligt, även om det leder till olycka. Varför då då? Jo, jag har genomskådat den absurda människotillvaron och vill inte undanhålla mig själv en sådan hopplös insikt, ty den föder ett brinnande motstånd mot tillvaron sådan den är. Den ger möjlighet att leva sitt öde.

Så länge själen förblir stum och stillastående i förhoppningarnas värld ordnas allting i den enhet, som dikteras av människans längtan. Men i samma ögonblick som själen vaknar, rämnar världen och störtar samman: en oändlighet av lysande skärvor är allt som återstår att undersöka. (Camus)

[Lillan]

Men om vi ställer frågan så här i stället: Hur mycket lidande skulle ni vara beredda att betala för sanningen? Finns det något ni inte skulle vilja göra för sanningen förutom det eviga lidandet?

Johan

Jag är inte beredd att betala med så mycket som ett brutet hårstrå för "sanningen". Jag kräver, tvärt om, av livet att själv få betalt för den genomruttna tillvaro som erbjuds kännande och längtande själar i denna jämmerdal!

Jag är den revolterande människan, jag lever det absurda. Jag står inte med mössan i hand och väntar mig nådegåvor av livet. Till det är jag alltför begåvad och klartänkt. Yes!

[Stefan]

är det inte lite ofilosofiskt att inte specifiera sanning/lögn/lycka och tro?

"Sanning" och "lögn" är i vardagslag inga oklara ord. Aristoteles klassiska sanningsdefinition, ung "att säga om det som är, att det är, och om det som inte är, att det inte är, är att tala sanning" (och tvärtom för att ljuga) fångar vad vi menar med "sanning". Tarskis sanningsdefinition, den mest kända under 1900-talet, utgår från denna definition.

Man kan också lägga märke till att houyhnhnmerna i Swifts Gullivers resor inte har ett ord för lögn och istället måste säga "he said the thing which was not", vilket rimmar väl med Aristoteles definition (å andra sidan kände han säkert till denna. Om jag inte missminner mig talar han väl om diverse filosofer i början av boken; anmärkningsvärt, eftersom resten av boken är ett rasanade angrepp på mänskligheten som når sin klimax när en av houyhnhnmerna säger om mänskligheten att: "I cannot but conclude the bulk of your natives to be the most pernicious race of little, odious vermin that Nature ever suffered to crawl upon the surface of the earth.")

Tro tycker jag i vardagslag är rätt så klart, om vi håller oss till vanlig tro (jag tror att han gick, "belief"), och inte religiös tro ("faith"). Å andra sidan tror vissa medvetandefilosofer, s.k. eliminativa materialister, att en korrekt vetenskaplig förklaring av människan inte kommer att använda sig av sådant som trosföreställningar och önskningar. Trosföreställningar kommer inte att reduceras till hjärnkemi (det är en annan lära, reduktionismen), utan man kommer helt enkelt att sluta använda dessa begrepp, precis som man slutat använda begrepp inom den aristoteliska fysiken. Jag finner detta svårt att tro, och tycker att det står klart vad "tro" står för i vardagslag. Detta begrepp används också inom respektabla vetenskaper som ekonomi och psykologi.

"Lycka" är kanske något mer problematiskt. Vad jag vet har främst utilitarister ägnat sig åt detta begrepp. Man skiljer på preferensutilitarister, som menar att man ska maximera preferenstilfredställelse, och sådana som tycker att man bör maximera den inre känslan av lycka. Den senare har ju nackdelen att vara lite mer svårfångad, men denna idé liknar nog mer vårt intuitiva lyckobegrepp. En kort diskussion om detta förs i Tännsjös "Understanding Ethics", men det finns säkert mycket mer om du är intresserad. I en debatt av detta slag tror jag emellertid inte att vi behöver en exakt definition.