snälla ni - varför existera? (ungefär..)

[malaise]

Detta började som en mycket problematisk tanke som jag länge har bortsett ifrån och ingnorerat, och kom att dra ut på sig och bli ett längre resonemang hit och dit.. bästa sättet för mig att få ordning på tankar är nämligen att skriva ner dem.

Okej, lyssna här:
Vad känner DU inför det faktum att du kan vakna upp imorgon och inse att ditt liv varit en dröm. DU vaknar upp i en existens som totalt saknar mening och är en evig pina du VET av hela ditt hjärta itne finns något som helst väg ur.
Man kan ju inte veta saker helt säkert i denna värld, då all vetskap endast ligger inom ens egen referensram. Vilket innebär att om jag själv verkligen vaknade upp i denna tortyrkammare och verkligen kände att jag var fast där för alltid, ändå någonstans skulle kunna trösta mig med att även denna upplevelse ligger inom mitt lilla ramverk, och att jag faktiskt inte kan VETA att saker alltid kommer att vara såhär, detta kan lika gärna vara en dröm det med.
Men saken är den att denna nya värld inte fungerar på det sättet, där existerar inte några psykiska ramverk och erfarenheter.. där existerar bara en evighet av pina som inte KAN gå över.
Allt är ju förvisso subjektivt, och detta "inte KAN gå över" är ju en vetskap DU upplever, men spela roll, för du VET verkligen att det är så det ligger till.

Just nu kanske du tänker att "må så vara, jag bryr mig inte om det är en dröm, och om det skulle vara så så vet jag ju att inget varar för evigt, that's the way of the universe, men det är ju the way of THIS universe. Men nu är ju saken att du vaknar upp i ett där saker inte fungerar som här, utan att denna tortyr utan proportioner är evig och konstant.

Stör detta er?
Förut tänkte jag att må så vara, kanske är saker en dröm, man måste leva i nuet, och jag har inte stört mig på detta alls.
Och jag tror det fortfarande, men samtidigt slog det mig hårdare än på länge att jag hur mycket jag än strävar efter att få ordning på livet, att upprätta system för att rättfärdiga min existens, så går det inte! Jag kommer aldrig kunna vara säker på någonting alls! Detta kanske är en illussion, och inget av detta är verkligt.

En annan anlegning till att jag förut inte störde mig på detta var att jag ändå trodde att man kunde hitta en trygghet i kaoset, för allt är ju kaos, men att när man vidgar medvetendet, och flyter ihop med gud, universum etc, så kommer man också vara detta kaos, och därför hitta den ultimata tryggheten i kaoset.
Men saken är väl att inte ens detta är en trygghet, trots att jag gör det, trots att jag blir permanent egodöd och uppnår den högsta graden av medvetande (eller snarare accelererar oerhört snabbt i medvetandeutvidgning eller kärlek eller vad man vill kalla det, då det väl inte kan finnas ett slut för guds storhet då han är oändlig), då det ändå inte finns något som säger att det var en dröm och att världen suger.

Vad kan jag ty mig till? Vad finns det för bevis på att livet är gott och grundtillståndet är lycka, och inte bara en extremt påtaglit dröm jag upplever. Kort sagt, vad finns det som tyder EGENTLIGEN på att det är värt att fortsätta leva?

NU KOMMER ETT ANNAT PROBLEM IN I BILDEN:
Nämligen att jag efter mångt och mycket börjar misstänka att våran begränsade mänskliga hjärnkapacitet inte klarar av att hitta bevis och förstå dessa frågor.
Missförstå mig inte, jag menar att det mänskilga medvetendet är obegränsad, och så snart man eliminerar egots tillkortakommanden och smälter ihop med alltet, med gud, så förstår man också allt, för man är allt. Vi kan redan nu tror jag uppleva ganska stora sammansmältanden med gud tror jag, så fort vi lägger förnuftet åt sidan och intuitivt UPPLEVER det. Men ursprungsproblemet kvarstår ju: Vad kan vi säkert veta, om så det är intuitivt eller logiskt spelar ingen roll??

Alltså: Med allt detta i bakhuvudet, kort sagt åter igen: varför ska jag fortsätta leva, spelar något nån roll, kan jag inte lika gärna dö?

Eller ska jag fortsätta leva mer jordnära, och skippa dessa funderingar. Ska jag ta min verklighet för vad den är, skita i att datorn jag skriver på kan vara en brödrost egentligen, och skippa abstraherandet.
Jag har alltid gjort det tidigare, men det känns svårt just nu, så svårt..

Just nu skrattar jag bara, jag tror inte jag förstår vidden av det hela, men kan hända jag blir deprimerad när jag låtit det sjunka in..
Tanken att jag skulle gå och meditera för att varva ner hjärnan och släppa fram min intuitiva kunskap som går mycket djupare, för att få ytterligare lite klarhet i detta slog mig, men direkt kom jag på att det inte spelar nån roll, hur mycket klarhet jag än får så kommer jag aldrig kunna vara säker ändå.. ELLER ELLER ELLER?? suck..
sorry att jag lastar över skiten på er.. men kanske kan det, trots allt, leda till något..
snälla någon. hjälp please..

trötta ljuskramar till er!

[Druiden]

Vad som skulle vara "mening med livet" har väl som bekant är ingen kunnat svara på ännu. Så risken är väl överhängande att du inte kommer att kunna göra det heller.

Verkar inte det vettigaste vara att försöka forma din egen mening i tillvaron? Hittar du ett sätt att må bra i den här världen så kommer du förmodligen sluta grubbla över sådant här (på ett så här negativt vis, iaf).

Och angående ditt problem med verkligheten... varför inte försöka ägna dig åt den här eventuella "drömmen" du befinner dig i just nu istället för att koka ihop fruktansvärda fantasivärldar och sedan börja oroa dig över att du ska vakna upp i dem?

Själv fantiserar jag nog hellre om världar mycket vackrare än denna och hoppas på att vakna upp i dem en dag istället, om något.

Godspeed.

[archaxe]

Jag är inte säker på att jag förstår ditt problem, men jag ska försöka.

Vad känner DU inför det faktum att du kan vakna upp imorgon och inse att ditt liv varit en dröm. DU vaknar upp i en existens som totalt saknar mening och är en evig pina du VET av hela ditt hjärta itne finns något som helst väg ur.

Nu skall vi se. Jag vill inte tala om detta scenario som ett "faktum".
Alla drömmar jag någonsin har upplevt (och således kan tala om) har jag upplevt i sovande tillstånd, och då det jag vaknar upp ifrån är just sovande tillstånd (jag förutsätter att när jag är vaken sover jag inte längre), så har jag svårt att föreställa mig att jag vaknar "in i en dröm". Då vaknar jag inte, utan fortsätter drömma.
Möjligheten att alla mina upplevelser slutar imorgon behöver jag inte oroa mig för, för om de gör det kommer jag inte att märka det. Jag lider inte av min egen död.

Min existens kan inte rättfärdigas från något annat än mig själv - meningen går inte att finna utom mig, utan måste finnas inuti mig. Jag skapar således mitt livs mening, såvida jag inte väljer att tro på någon Gud där jag kan finna meningen i att tjäna Henne.

Men saken är den att denna nya värld inte fungerar på det sättet, där existerar inte några psykiska ramverk och erfarenheter.. där existerar bara en evighet av pina som inte KAN gå över.

Det låter som du är väl bekant (nej, det är ingen sär skrivning) med denna "nya" värld. Min första fråga är, om nu denna värld jag upplever nu skulle visa sig oäkta eller falsk på något sätt och jag någon gång skulle vakna upp i den riktiga världen, vad är det som tyder på att denna värld skulle vara alldeles genomäcklig och fruktansvärt hemsk? Kan den inte lika gärna vara vardaglig, och... tråkig och... alldeles, alldeles underbar... Förresten, tänk om det ÄR den världen du faktiskt har vaknat upp i!
Vidare har jag svårt att föreställa mig en Evighet, då allt jag upplevt tidigare varit begränsat, och allt roligt har tagit slut någon gång. Så ock livet. Men låt oss säga att jag blev tillfångatagen av någon galen man som ämnade plåga mig till mina sista dagar, och anta vidare att jag var väl medveten om hans planer. Då hade jag nog velat avsluta det illa kvickt, för hellre ingen upplevelse alls, än en smärtfylld sådan.

Jag kommer aldrig kunna vara säker på någonting alls! Detta kanske är en illussion, och inget av detta är verkligt.

En sak kan du vara säker på - att någon upplever någonting. Vi kan kalla denna "någon" för Du, och detta "något" för Livet, ty det är grunden för din osäkerhet, a la Descartes. Cogito, sum alltså.
Vidare kan vi inta en pragmatisk vinkel på det hela och fråga oss om det egentligen spelar någon roll, precis som du gjort.
Anta att världen bara är ett sken, och att världen egentligen (vad det nu innebär) inte är som du tror att den är. Förändrar den vetskapen någonting? Kommer du att kunna skåda världen som den egentligen är, när du väl kommit till insikten att den är annorlunda? Jag betvivlar det. Så tills vidare kan vi handla i linje med att världen finns, att du har ett liv fylld av upplevelser, och att världen kommer att finnas även imorgon.

Vad kan jag ty mig till? Vad finns det för bevis på att livet är gott och grundtillståndet är lycka, och inte bara en extremt påtaglit dröm jag upplever. Kort sagt, vad finns det som tyder EGENTLIGEN på att det är värt att fortsätta leva?

Livet är ingenting, varken gott eller ont. Livet är förutsättningen för allting, alla dina upplevelser av ondska och lycka, orgasmer och tortyr, kärlek och hat. Allt upplevs inom livssfären, utanför den - intet.

Nämligen att jag efter mångt och mycket börjar misstänka att våran begränsade mänskliga hjärnkapacitet inte klarar av att hitta bevis och förstå dessa frågor.

Är sommaren rund eller fyrkantig? Vad är skillnaden på en gås? Hur många surrealister behövs det för att skruva i en glödlampa?

Vilka frågor är det du söker svar på, min vän? Vilka bevis söker du? Bevis för att livet har en mening och vilken mening det isåfall skulle kunna vara?

Alltså: Med allt detta i bakhuvudet, kort sagt åter igen: varför ska jag fortsätta leva, spelar något nån roll, kan jag inte lika gärna dö?

Något som du kan vara säker på, att om du bestämmer dig för att sluta leva, så kommer du inte att märka det. Som Magnus Uggla (tror jag?) uttryckte det, "Varför skall man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?".
Ditt liv spelar roll främst för dig själv, och kanske även för några andra runt omkring dig som tycker om dig. Din själ har, på något mystiskt sätt, inkarnerats i en kropp och sedermera skickats ner till jorden (eller om det var tvärtom, jag kommer inte ihåg hur det gick till, det var så länge sen), och varför du är här (eller varför inte, egentligen?) är det nog ingen som kan svara på. Men måste ditt liv ha ett syfte? Räcker det inte att det bara är en rocking experience som du får ta del av?
Finns det några skäl som talar för att begå självmord? Jag ser inga. Finns det skäl som talar för att fortsätta leva? Absolut, men själen (!) står inte att finna utanför din egen sfär. De finns i dig, inte utom dig.

Eller ska jag fortsätta leva mer jordnära, och skippa dessa funderingar. Ska jag ta min verklighet för vad den är, skita i att datorn jag skriver på kan vara en brödrost egentligen, och skippa abstraherandet.

Återigen, varför inte? Visar det sig, på den yttersta dagen, att du, dum som du var, använde brödrosten till att surfa på internet med, och datorn till att klippa gräset med (och dessutom trodde att brödrosten hette "dator" och datorn hetter "gräsklippare"!) så får du väl gräma dig lite och hoppas att du inte gör om samma misstag i nästa liv. Varför ställer du kravet på absolut, 100% säker kunskap så högt? Om du råkar komma fram till Sanningen, att världen skulle vara en film som utspelas på ryggen av ett vårtsvin där vi alla bor i tvålkoppar, förändrar det din syn på världen? Vad skall du göra med din nyvunna kunskap? Pöbeln som du upplyser kommer att tycka du är galen, dyka ner i sin tvålkopp och aldrig mer se åt ditt håll.

Om livet är en dröm, är det den absolut bästa dröm jag någonsin haft. Jag väntar med spänning på Uppvaknandet.
Använd livet som den lekplats det är. Lek, och våga misslyckas. Och skratta med dig själv när du gör bort dig, för det gör vi andra.

Jag hoppas du kommer till klarhet med dina funderingar, även om jag fortfarande inte förstår vad du vill ha hjälp med. Du verkar klara dig galant. Men vad vet jag, jag har heller aldrig levt förut. Jag experimenterar, precis som alla andra.

Lev väl

[db]

Vi kan inte veta någonting om världen. Då kan vi heller inte veta att vi inte kan veta någonting om världen. Så vi kan vakna upp till en värld där vi KAN veta någonting om den och kan inse att den är ett evigt helvete. Rätt uppfattat?

Jag kan inte komma på något sätt att kontrollera det på annat än indirekt genom att famla efter helt nya perspektiv och sätt att tänka. Hittills har det resulterat omväxlande i fortsatt förvirring, ångest över att ingenting går att veta, kortare stunder av förvissning i att jag funnit Sanningen, och att jag släppt allting och bara upplevt nuet.

Ja, detta stör mig.

Dominerar lycka eller lidande tillvaron? Tre förslag:

1. Alla medvetandetillstånd (eller åtminstone alla hjärntillstånd) är informationssträngar, alltså bitsträngar, alltså heltal. Alla heltal finns. Därmed alla tänkbara medvetandetillstånd. Parallella och tidlösa. Rimligen är de då symmetriska så att det finns lika många medvetandetillstånd där lycka överväger som där lidande gör det. Så det går på ett ut, tillvaron är moraliskt neutral och kunde lika gärna inte funnits, om nu det varit möjligt.

2. Av diverse skumma matematiska skäl är vissa strukturer/tal/vfsh vanligare än andra vilket ger upphov till universa av något slag. I dessa universa uppstår ibland liv eller andra komplexa strukturer med medvetande.

A. Evolution är ett nollsummespel med fler förlorare än vinnare och nästan alla lider nästan alltid.

B. Intelligenser uppstår och dessa lyckas bygga utopier och sedan levde alla lyckliga i alla sina dagar.

För min personliga del är jag numera mindre rädd för att dö än för att inte KUNNA dö. Om vårt universum enligt någon tjusig kvantteori ständigt förgrenar sig i alla möjliga händelsekedjor kommer jag dö i vissa men alltid leva vidare i andra. Och eftersom det är lättare och finns fler sätt att lida än att vara lycklig på kommer jag efter mitt korta normala liv riskera miljarder år av svårt lidande och inte kunna dö hur mycket jag än försöker begå självmord.

Det du skriver är märkligt likt det jag själv gått och funderat på. Jag träffas gärna i verkligheten och diskuterar mer ingående.

[Nikolaj]

Vad kan jag ty mig till? Vad finns det för bevis på att livet är gott och grundtillståndet är lycka, och inte bara en extremt påtaglit dröm jag upplever. Kort sagt, vad finns det som tyder EGENTLIGEN på att det är värt att fortsätta leva?

Intressanta och skrämmande frågeställningar. Funderar man över om livet är värt att leva så betyder det att man redan hittat anledningar till att inte vilja leva. Jag har för egen del aldrig kommit på en anledning till att vilja dö - förrän den dagen då inget finns att leva för. Med det menar jag att min personliga livslust tagit slut på grund av lidande, vilket den dagen sannolikt skulle vara fysiskt.

En anledning att leva är ju förutom ens egna liv hur elakt det är mot de människor som älskar dig om du väljer att inte leva. Självmord ser jag som sann egoism och väldigt fegt. Begripligt dock om man ej fått stöd och hjälp. Ämnet är dessutom högst aktuellt med Mikael Ljungbergs död i fokus. Kanske hade han snarlika funderingar om livet - men ingen att kommunicera med?

Jag har alltid haft oerhört lätt att roa mig själv, att trivas med livet i alla sammanhang men framför allt med mig själv och min egen vardag. DET är det absolut viktigaste i livet. Att trivas med sig själv. Att finna värde i det lilla. Att upptäcka att man skrattar - även om man är ensam. Att man ler åt små ting i vardagen, åt livet. Åt flugan som surrar kring saftglaset. Åt måsarna som slåss vid bryggan. Åt tåget som låter bortom skogen. att man får chansen att uppleva detta med sina sinnen. Just för att man lever!

För mig spelar det ingen roll om det är en dröm - för det är JUST NU! Jag tycker allt som är JUST NU är underbart - även om jag kör fast med bilen i en snödriva och får gå två mil. So be it! Jag kan gå. Jag kan faktiskt gå.

Det viktigaste för min del är jag har massor av saker jag tycker om att pyssla med. Det spelar ingen roll vad - bara jag håller tankarna borta från grubbel. Har jag inget att göra och faller in i negativa tankar så ser jag till att bli sysselsatt och som tur är så är jag oerhört lättroad. Mitt bästa råd till de som grubblar brukar vara att hitta något som fängslar dem. Det hjälper för många att få något eller någon att lägga sin energi på. T ex att hjälpa människor eller djur i nöd. Att kunna hjälpa en liten pojke med läs- och skrivsvårigheter gör att livet känns menningsfullt, för att ta ett konkret exempel.

Det finns miljarder anledningar att leva - men ingen bra att dö. Däremot kan det finnas många anledningar att "byta liv"...flytta, börja om...att hitta någon att diskutera sina tankar med...och kanske söka finna ett sätt att få utlopp genom skapande? Men dö? Näe. Det räcker med släktingar och bekanta som dör. DET SKAPAR LIDANDE! Men jag vill inte dö för det. Tvärtom - efter en stund...

Döden är säkert befriande och det väntar kanske något spännande - men så nyfiken är jag inte att jag måste veta än. Döden väntar. Den dagen - den resan. Finns ingen tid att passa! Dessutom är ALLA behövda på jorden. Alla KAN finna en viktig och tillfredsställande roll - om de inte ger upp sökandet och fastnar i ensamhetens grubblande. Behöver man hjälp så finns den...men det gäller att våga be...

Och våga leva!

[Nikolaj]

det är lättare och finns fler sätt att lida än att vara lycklig på

För min egen del tycker jag att det är precis tvärtom. Det finns inte många anledningar att lida. Många sätt, javisst, men anledningar? Söker man anledningar att lida/dö så hittar man nog många - men då stänger man sannolikt också sina sinnen för anledningar att leva, vilket är fler - där utanför skygglapparna.

Däremot räcker det ofta med EN enda negativ tanke för att välta alla positiva på ända - då man mår dåligt.

Berätta gärna om några anledningar till att lida...

Dominerar lycka eller lidande tillvaron?

Det väljer man ju själv. Förmodligen beror valet på de erfarenheter man har av livet - men i slutändan väljer man om man vill se glaset halvfullt eller halvtomt. En del ser problem - andra ser möjligheter. Detta går att styra - om man är medveten om sig själv och hur man är och vill vara.

Vissa människor mår förresten bra av att vara olyckliga - hur konstigt det än kan låta. Jag har själv varit där några gånger. Njutande av tristess. Av ensamhet. Av att stänga in mig i det tysta. Men det har gått över varje gång...och sedan har jag klivit ut i ljuset med nya ögon och kännt att jag faktiskt mådde bra, ändå, av att må dåligt.


Märkligt.

[malaise]

Tack för alla era fina svar!

Ska försöka svara på dem i turordning...

Druiden:
Jag tror för det första att det finns en mening med livet, men inom denna mycket vida drömsfär vi upplever nu!
Jag håller med om att det rätta nu är att försöka skapa mening i sin verklighet, och det är något som jag tycker mig lyckas mycket bra med! Jag är en ganska framåtdriven person som verkligen försöker göra världen till en bättre plats, och att göra mig själv till en bättre och mer kärleksfull människa, vilket jag känner är mitt sätt att få ut det mesta av min existens.
Men mitt problem (om det nu är ett problem, jag vet inte faktiskt) är ju som sagt att hur mycket harmoni och insikt jag uppnår, så kommer jag aldrig kunna hitta någon statisk sanning att klamra mig fast i, allt är förgängligt, och hur stor transcendens eller whatever jag uppnår, kan allt stjälpas på ett litet ögonblick.

Du kan mycket väl ha rätt att det inte tjänar något till att tänka på detta vis, och att istället försöka leva i nuet, och göra det nuvarande ögonblicket så bra som möjligt, och det är så jag alltid har försökt tänka!
Men helt plötsligt började detta störa mig.. när jag tänkte mig in i det mer än jag någonsin gjort och insåg vidden av det, ungefär...

archaxe:
Ditt inlägg var något att bita i, tänkvärt. Men det verkar som om vi använder ganska skilda begrepp för olika saker, och att vi angriper problemet från ganska olika ståndpunkter. Finns möjlighet att vi fastnar på vägen i diskkussioner som egentligen inte berör mitt problem, men vi får se vart det bär..

För det första, när jag säger att allting är en dröm, menar jag att det egentligen inte finns någon skillnad på dröm och vakenhet. Det vakna livet är rent subjetivt och skapas i medvetandet. Det är en mer eller mindre vaken dröm som vi mer eller mindre kan skapa, precis som i en klardröm. Nåväl..

Möjligheten att alla mina upplevelser slutar imorgon behöver jag inte oroa mig för, för om de gör det kommer jag inte att märka det. Jag lider inte av min egen död.

Min existens kan inte rättfärdigas från något annat än mig själv - meningen går inte att finna utom mig, utan måste finnas inuti mig. Jag skapar således mitt livs mening, såvida jag inte väljer att tro på någon Gud där jag kan finna meningen i att tjäna Henne.

Jag menar inte att att din existens slutar, och att du inte kommer att märka av det, utan istället att du vaknar upp till ett totalt annorlunda universum. Detta innebär alltså inte din död.

Jag håller med om att jag skapar min egen mening, meningen återfinns inom mig själv, inte utom, ÄVEN om jag tror på gudar! Gudar är nämligen, som jag ser det, yttre manifestationer av inre psykologiska processer, allt det yttre är speglingar av ens personliga medvetande; allting består av ens egna subjektiva tolkningar.

Jag hoppar vidar eöver ett par stycken.. att svara på dem rättvist kommer tvinga mig att blanda in långa sidospår, som att förklara varför jag tror att allt liv är evigt. Sparar det till en annan gång!

En sak kan du vara säker på - att någon upplever någonting. Vi kan kalla denna "någon" för Du, och detta "något" för Livet, ty det är grunden för din osäkerhet, a la Descartes. Cogito, sum alltså.
Vidare kan vi inta en pragmatisk vinkel på det hela och fråga oss om det egentligen spelar någon roll, precis som du gjort.
Anta att världen bara är ett sken, och att världen egentligen (vad det nu innebär) inte är som du tror att den är. Förändrar den vetskapen någonting? Kommer du att kunna skåda världen som den egentligen är, när du väl kommit till insikten att den är annorlunda? Jag betvivlar det. Så tills vidare kan vi handla i linje med att världen finns, att du har ett liv fylld av upplevelser, och att världen kommer att finnas även imorgon.

Intressant. Faktum är ju att jag gång på gång kommer att vakna upp och inse att världen inte är som jag trodde den var, för ständigt kommer min världssyn måste vidga sig, jag kommer inse trångsyntheten i mina gamla "sanningar" och se världen på ett annorlunda sätt.

Ditt liv spelar roll främst för dig själv, och kanske även för några andra runt omkring dig som tycker om dig. Din själ har, på något mystiskt sätt, inkarnerats i en kropp och sedermera skickats ner till jorden (eller om det var tvärtom, jag kommer inte ihåg hur det gick till, det var så länge sen), och varför du är här (eller varför inte, egentligen?) är det nog ingen som kan svara på. Men måste ditt liv ha ett syfte? Räcker det inte att det bara är en rocking experience som du får ta del av?
Finns det några skäl som talar för att begå självmord? Jag ser inga. Finns det skäl som talar för att fortsätta leva? Absolut, men själen (!) står inte att finna utanför din egen sfär. De finns i dig, inte utom dig.

Shit alltså, mycket vackra ord! Och jag kan bara hålla med om allt i resterande av din text, men det är inte det som är problemet..

Jag lägger här in en text som jag skrev på ett annat forum som förklarar lite närmre:

Jag väljer kärlek, och jag tycker livet för allt i världen är värt att levas, det finns inga begränsningar av möjligheterna, allt är magiskt etc..
Jag håller med om att livet är en dröm, det är en verklighet vi skapar, som vi kan välja att göra underbar om vi bara vill (vilket alla vill innerst inne, men ofta inte vågar).
Men det finns en liten bugg:

Hur kan jag lite på att livet verkligen är underbart, för det finns INGET som säger att jag helt plötsligt vaknar upp till helvetet. Vi kan också anta att jag när jag vaknar upp där, så borde jag ju minnas mitt gamla liv, där allt var bra, vilket är en tröst för att det bevisar att det uppenbarligen finns en bra värld någonstans, som jag någon gång förr eller senare kommer komma tillbaka till. Men i denna nya dröm får jag veta att denna gamla värld raderats för alltid, och kan inte komma tillbaka. Något som i vår nuvarande verklighet, åtminstonde min, ju är omöjligt, då allt är föränderligt.

Ska jag inte bry mig om detta, ska jag inte låta mig störas?
Ska jag strunta i det faktum att det inte finns något jag kan hålla mig fast i, att det inte finns någon sanning som inte kan rubbas? Jag har ingen som helst garanti för att jag lever i en värld som i grunden är god, en vetskap som på något sätt förlamar mig i min strävan mot att bli en bättre människa..

Vad kan man veta egentligen? Man kan bara leva för stunden i total ovisshet om vad som väntar bakom hörnet, kanske är det helvetet, kanske inte.

[malaise]

Jag ska svara på era andra svar med.. måste bara samla tankarna lite.. shit, detta börjar bli komplicerat..

[Nikolaj]

Vad känner DU inför det faktum att du kan vakna upp imorgon och inse att ditt liv varit en dröm. DU vaknar upp i en existens som totalt saknar mening och är en evig pina du VET av hela ditt hjärta itne finns något som helst väg ur.

Jag tror jag missförstod en gnuttta. Du menar ju inte detta livet malaise!

Om jag vaknar upp i morgon och inser att livet varit en dröm så betyder ju det att jag är meveten om och minns mitt mitt gamla liv. Skulle det nya, till skillnad mot detta, sakna mening och vara en evig pina så skulle jag ändå fundera över om det inte går att påverka denna pina! Varför skulle det inte finnas en väg ur pinan? Vad består pinan i? Din tanke verkar fullständigt orimlig - om du ursäktar. Kan man inte göra nåt åt det så får det väl vara som det är? Ett liv som staty.

Ta en promenad i det vita snölandskapet vet jag!

[malaise]

Ja du skulle fundera om det går att påverka denna pina, och du skulle inse att det inte heller GÅR! detta är scenariot..
Nej du har helt och fullt rätt i att det inte är någon idé att bekymra sig..
jag börjar allt mer inse detta.. att det finns inte någon statisk översanning som står över allt, utan det finns bara en sanning i nuet, och det är bara den man kan leva för..

[hovnarr]

Ja du skulle fundera om det går att påverka denna pina, och du skulle inse att det inte heller GÅR!

En självmotsägelse. I och med att det går att fundera kring pinan så kan du ha ett förhållningssätt till pinan. Då påverkar du din upplevelse av pinan, vilket är detsamma som att påverka pinan (för dig).

Ludvig Igra ger en mycket bra bild av detta i boken "Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet". Läs den gärna. En av bokens slutsatser är att det enda man inte kan ta ifrån människor som utsätts för mycket extrama situationer av lidande (koncentrationsläger) är hur de väljer att förhålla sig. Man kan döma någon till döden, dygnslång tortyr eller år av slavarbete under hemska förhållanden, men man kan inte bestämma att vederbörande ska lida, gå under eller knäckas av det. Det kan ingen ta ifrån dig.

Det här är min starkaste upplevelse av min vilja - att jag kan välja hur jag förhåller mig till saker och ting.

[CoDx]

Hej, jag är ny på det här forumet och har aldrig sysslat med filosofiska frågor, jag hoppas att ni inte tycket att jag är helt bäng.. men jag har mina åsikter och tankar angående det här ämnet...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
jag anser att livet har en mening, men att alla har en egen mening med livet och man måste komma på det och sedan leva upp till det.. en präst min familj känner säger att de kristnas mening med livet är att göra alla människor till lärjungar, rädda dem från döden (helvetet) och därigenom få ett evigt liv... men jag kan inte tro att det är så enkelt, jag anser att meningen med livet inte är lika för alla utan man måste hitta/skapa sin egen uppfattning vad livets mening är och sedan sträva efter att uppnå det..

[hovnarr]

Hej CoDx och välkommen i det blåa!

Det händer rätt sällan att folk uttryckar att andra här är helt bäng, så det behöver du inte vara orolig för.

Vad jag undrar är: Vad händer om man inte skapar sig någon mening eller hittar någon? Vad blir följden om man inte har något att sträva efter? Skulle du kunna förlika dig med en avsaknad av mening eller kunna låta bli att skapa någon?

Hoppas du trivs här i vårat glada gäng

§

[J R Auk]

Man ska passa sig för att blanda ihop värdelös och meningslös.
Värdelösheten i livet innebär endast att det är fritt för mening. Man skapar den själv. Därför kan ingen människa vägras makt över sig själv. Det är en födslorätt.
Börjar man fråga sig vad lycka är istället för att vara lycklig, så kommer svaret endast finnas när man slutar fråga.

Så är det med dom flesta psykosomatiska åkomorna i min erfarenhet.

Vi behöver inte försöka hitta mening, försöka vara. Vi är redan. Det är populärt att tala om att hitta sig själv, hitta sin mening. Hur kan man tappa bort sig själv? Man är ju här hela tiden.

[CoDx]

Vad händer om man inte skapar sig någon mening eller hittar någon?

Jag ställer en motfråga: Varför är folk deprimerade?
Skulle det inte kunna va så att dom inte vet vad meningen med livet är?
Min kompis sa hela tiden att han inte visste det.. för snart ett halvår sen tog han sitt liv!
Om man klarar att finna ett syfte till ens egen existen är det bra, då kan man dö i lugn och ro.. men jag tror att man måste vilja och orka söka efter "vägen" innan det är för sent.. vill inte gå in på vad jag tror händer om man inte hittar meningen med livet för då blir det en lång diskussion ang döden..
Men du förstår min poäng?