Marksa skrev:Du är alltså totalt tekniktroende.
Vad menas med "totalt" i sammanhanget? Jag tror att teknologin på många sätt kan gå fatalt fel och utrota oss alla om vi är oförsiktiga (kanske även om vi bara är pyttelite oförsiktiga), men att vi med hjälp av den, om vi överlever tillräckligt länge, förr eller senare kommer att skapa extremt långvarig och extremt intensiv lycka som sedan varar så länge vi lyckas fortsätta leva. Jag tror att t.ex. klimatkatastrofer eller kärnvapenkrig de närmaste årtiondena kan stoppa teknologiutvecklingen så att den upphör att vara en kraft att räkna med. Men om den inte kommer tillbaka någon gång efter det i så fall, och slutligen skapar ett superlyckosamhälle, beror det på att mänskligheten utplånades innan det kunde ske. Dessa två scenarior för mänskligheten - utplåning och extrem superlyckoframtid - är de enda två scenarior som väger tillräckligt tungt för att vara värda något praktiskt fokus, som jag ser det.
Med tanke på att lyckan blir så otroligt stark och långvarig _om_ vi klarar oss förbi de närmast föreliggande hoten mot vår överlevnad, behöver inte sannolikheten för att extrem lyckoteknologi någon gång ska bli verklighet vara så värst stor för att vara värd all praktisk fokus. Anta att chansen var typ en på tio att du kunde vinna en googol kronor på lotteri genom att köpa en lott för en krona. Typ sådana tror jag proportionerna är mellan risker, chanser, insats och potentiell belöning. En chans på tio att lyckas skapa ett superlyckosamhälle är en kolossalt stor och fokusvärd chans i ett sådant sammanhang. Mycket, mycket mer fokusvärd än de där 90%, som utgörs av frågor av typen "vill vi misslyckas med att skapa superlyckosamhället på sättet A eller på sättet B eller på sättet C?".
Vad detta innebär i praktiken är att relativt kortsiktigt siktande frågor som t.ex. "hur minskar vi gatuvåldet i Stockholm idag", "hur minskar vi hungern i Afrika?", "hur ska vi dela upp föräldraförsäkringen?" har existensberättigande endast i den mån de bidrar till att ge svar på den maximalt långsiktigt siktande frågan "hur maximerar vi lyckan i universum på oändligt lång sikt?" Om t.ex. någon politisk reform gynnar samtliga individer i dagens samhälle jättemycket, medan den bara aningens aningens aning minskar chanserna för lyckan att maximeras i universum på oändligt lång sikt, är den reformen förkastlig, eftersom det bara är slutsumman av lycka i universum som är relevant.
Jag tycker en naturlig slutsats av teknologiutvecklingens acceleration genom historien är att den mycket väl kan fortsätta accelerera ett tag till. Varför är det så svårt att tänka sig? Den har gjort det i årmiljarder redan. Jag utmanar er att lägga fram övertygande argument för varför den absolut _inte_ skulle fortsätta accelerera i ytterligare typ 40 år. En sådan tidsperiod räcker. Räknar man på det, verkar det som att 40 år till av fortsatt teknologiutvecklingsacceleration räcker för att mänskligheten ska kunna förverkliga drömmar som för de flesta idag verkar totalt utflippade.
Att kalla denna tro på fortsatt acceleration av teknologiutvecklingen för "totalt tekniktroende" är inte rättvist. Förutsägelser som för bara 200 år sedan skulle ha betraktats som rena fantasier betraktas idag som självklara inslag i vardagen: flygplan, tv, mobiltelefoner, Internet, GPS, video, partikelacceleratorer, rymdskepp, hjärttransplantationer etc. Varför skulle inte vår tids allra mest fantasifulla förutsägelser om framtida teknologier på motsvarande sätt visa sig ha blivit vardagsmat om t.ex. 50 år?
Kolla in:
www.singularity.nuDin tes verkar vara att vänta bara i 100 år till
Nej, vi ska inte vänta! Jag tror det finns mycket vi kan göra redan idag för att öka chanserna för att allt går väl. Ett första steg är dock att börja diskutera vad detta skulle kunna vara.
Och 100 år, ja kanske. I bästa fall räcker 40 år eller ännu mindre. Saktar teknologiutvecklingsaccelerationen in eller börjar hacka, kan det krävas upp till 100 år eller mer. Men det är nog bara någon typ av armageddon som kan få det att ta så lång tid. Vilket det dock tyvärr är stor risk för, med tanke på klimathotet.
så kommer människan med artisifiella medel uppnå i det närmaste total lycka
Vad menar du med "total" lycka? Hurdant måste ett sinnestillstånd vara, minimum, för att vara "total lycka"? Måste en sådan lycka ha en viss styrka, eller kvalificerar även tillståndet "ständig total frånvaro av lidande samt ständig närvaro av en viss någon grad (vilken som helst) av lycka"? Ett sådant tillstånd kan man väl uppnå redan idag, med lyckopiller? Men total lycka räcker inte för mig. Inte med den definitionen. Jag vill ha _maximal_ lycka. Maximal lycka kan i framtiden vara hur mycket mer intensiv än "total lycka" som helst. Förutsatt alltså att man definierar "total lycka" som jag gjorde ovan. Om du avsåg något annat med "total lycka" får du precisera dig. Om du istället menade maximal lycka, känns ordet "total" underligt, för hur kan vi någonsin veta när vi uppnått så hög lycka som någonsin är möjlig att uppnå? Vi kan i bästa fall, för varje enskild tidsperiod, vara så lyckliga som den innevarande tidsperiodens lyckoteknologi tillåter. Den nivån kommer förhoppningsvis att öka och öka och bara fortsätta öka i det oändliga.
och lyckan verkar enligt din definition vara det samma som elimieringen av olycka
Nej, mycket mer än så! Jag förundras över detta återkommande missförstånd, att lycka bara skulle vara frånvaron av lidande. Självklart är det inte det. Jag lever ofta i ett tillstånd som varken är olyckligt eller lyckligt. Gör inte du det? Åtminstone någon gång ibland? Självklart krävs det lycka också, inte bara frånvaro av lidande, för att man ska kunna prata om lycka.
och till råga på allt skall vi leva i nästan evighet.
Hmm, hur är det nu med gränsen mellan ändligt och oändligt. Hur stort är glappet mellan dem, det glapp du kanske syftar på med "nästan evighet"? Det måste vara större än ändligt stort, men mindre än oändligt stort.
När jag läser dig så ser jag någon som bytt ut ideologiernas och religionens löfte om hopp mot ett annat löfte om hopp där människan återskapar sig själv, har jag rätt i mitt antagande, eller finns det något trancendent kvar i din framtidsvärd.
Angående transcendens: jag tror vi kommer att fortsätta transcendera genom vår teknologiutveckling gång på gång så länge vi fortsätter leva.
Jag har aldrig trott på något evigt liv utifrån någon religion, så jag har inte _bytt_ut_. Däremot tror jag att det är naturligt för människan att från upptäckten att lycka är gött dra slutsatsen att det vore alldeles särskilt gött att få leva riktigt, riktigt superlänge i superlycka om det vore möjligt. Jag kan tänka mig att många religiösa har samma sorts längtan efter superlång superlycka som jag har, men hur ska jag kunna veta hur de upplever sin längtan? (Snart kanske jag emellertid kan få veta det, tack vare den globala sammansmältning av människors medvetanden via AI som jag hoppas kommer.)
Men även om längtan efter evigt lyckligt liv är ungefär likadan hos mig som hos religiösa, är min världssyn i övrigt så annorlunda deras att jag helst inte vill bli förknippade med dem, utan hellre med vetenskapsmannen och filosofen. Jag tror liksom Ray Kurzweil att människan håller på att uppfinna något som med tiden kommer att överträffa alla nuvarande religioners föreställning om vad en gud är.
Det kan inte uteslutas att vi lever i en datorsimulation dock. När vår teknologiutveckling kommit riktigt långt kommer vi att kunna skapa datorsimulationer som är exakt som t.ex. jorden och mänskligheten är nu. Därmed kan man tänka sig att det redan gjorts, att någon var före oss och att vi är dess skapelse. Men det finns fortfarande ingen anledning att tro att någon av de religiösa föreställningar som finns hos mänskligheten idag, eller någon av de skrifter som finns, t.ex. bibeln, koranen, vedaskrifterna eller någon annan bok, skulle innehålla ens ett uns av sanning om skaparen av denna datorsimulation vi lever i i så fall. Om vi lever i en datorsimulation kan skaparen av den datorsimulationen vara precis hur som helst, och vi kan aldrig veta eller ens göra någon välgrundad gissning om hur han/den/hon/det/de är. Det är lönlöst, vi är bara för korkade för det, jämfört med den skaparen. Jag finner det underligt hur kristna kan tro att vår skapare, om vi har någon, skulle bry sig om oss som individer. Det är helt klart att ta vår skapare alltför långt ned på jorden. Men det kan förstås inte helt uteslutas, liksom inget annat heller kan uteslutas. Vi kan helt enkelt inte gissa vad som finns utanför vår datorsimulation om vi lever i en datorsimulation.
Så vi har ingenting att förlora och potentiellt otroligt mycket att vinna på att helt fräckt förutsätta att vi inte lever i en datorsimulation och istället göra så gott vi kan för att överleva och fortsätta utveckla vår teknologi och göra oss lyckliga som möjligt utifrån vad vi vetenskapligt kan observera och slutleda om vår tillvaro.
Analogi:
När jag med mitt ringa mänskliga förstånd försöker se din värld och dina övermänniskor så ser jag i princip tre lallande jäntor, inte trallande då dom veta icke att de vara lyckliga utan de bara är.
Jag förstår inte hur man skulle kunna "inte veta att man är lycklig". Lycka är ett sinnestillstånd. Ett sinnestillstånd är ju per definition något man känner, upplever. En känsla. Att säga att man inte vet att man är lycklig är därmed en självmotsägelse. Det är lika självmotsägande som att säga att man inte känner rädsla fastän man är rädd.
och är. och är.
Och de tre jäntorna kom på att de skulle göra sig ett antal dockor som kunde gå sönder,
Här förstår jag inte alls jämförelsen.
detta bara för att dom hade det så trågigt. men se dockorna som ju självklart hade ett uns av återskapande regenerande nanorobottar i sig rymde, detta då dom inte ville gå sönder i häderna på Jäntorna.
En tid senare börjar fundera kring det svaga minnet i sina nanokretsar av de tre visa som hade skapat dem. De funderar mycket på detta och minnet färgas av deras innersta önskan är att en dag skall vi se sanningen och lära oss varför vi finns här, och bli lika våra skapare.
AI kan mycket väl ta över, om det är det du menar. Jag ser det som ett allvarligt hot.
