Maffiaspel # 4
Moderator: Moderatorgruppen
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
suchanother skrev:Ling, lita på mej. Är en ärlig människa:
Jag vill så gärna, men vågar inte, ser skuggor vart jag än vänder mig.
Pratar jag för mycket, ja då ser folket en maffiafigur, pratar jag inte alls, ja då är man misstänkt ändå. Jag vill dock hävda att den som pratar mycket har större chans att försäga sig, än den som är tyst. I mitt fall kan jag prata hur mycket som helst, eftersom jag inte har något att försäga mig om, så mitt snackande är uppriktigt, då jag är intresserad av alla här.
Plötsligt möts våra blickar. Tiden stannar, bara vi finns, hans själ öppnar sig och i hans ögon syns ett vemod lika stort som mitt. Jag slits bort i folkvimlet, kommer längre och längre ifrån – ett brutalt adjö.
Jag springer på huvudgatan, regnet piskar mig i ansiktet, rinner ner längs med kroppen - tillsynes oskyldigt, som vilket regn som helst- men regnet tränger genom mitt skinn… sköljer bort mig inifrån.
Jag springer fortare, (jag finns inte), nu svävar jag genom folkmassan, men paniken vägrar lämna mig. Jag stannar. SKRIKER. Världen står still - ingen hör mitt rop- tidlösheten ekar.
Jag vaknar tidigt på morgonen - med ett ryck- som uppvaknandet efter en oroande dröm, en dröm som jobbar i maskopi med mitt undermedvetna och förgäves försöker säga mig någonting. Invärtes har dock ett lugn spridit sig, som de mjukaste vågor som slår mot stenstranden precis när den tidiga hösten bestämt sig för att besöka även vår del av det som inte finns… Egentligen vill jag inte gå. Det var över för länge sedan. Varför väcka gamla minnen till liv? Varför åter igen ge dem den där självbelåtna känslan som fyller upp deras kroppar och som slutligen förvandlar deras ögon till tomma inten.
Jag förstår det inte själv. En dag vaknade jag med en helt ny syn på tillvaron. Ledan var borta, själen glad som hos en flicka som nyss lärt sig cykla. (Ska jag verkligen ha på mig min gröna jacka idag igen…). Det hade tagit slut innan och min kropp utstrålade ett välmående som få fått uppleva, samtidigt som svartalfen tuggade på min livscykels muskel.
Vem värmer, vem älskar/mig ännu?
Visst tänkte jag på dem, mer på den ene än på den andre – faktiskt!
Du smyger fram/när natten är som djupast?/Vad vill du?/Tala!/Du tränger, trycker mig -/Ha! Kom ej närmare!/Du hör mig andas/du lyssnar på mitt hjärta/du avundsjuke/-svartsjuke på vad?/Bort! Bort!/Vartill din stege?/Vill du gå in/i hjärtat, tränga in/i mina allra/hemligaste tankar?/Skamlöse! Obekante! – tjuv!/Vad vill du stjäla?/Vad vill du lyssna ut?/Vad vill du pina fram/du plågoande!/Skall jag kanhända krypa för dig/liksom en hund?/Hängiven utom mig av hänryckning/tillvifta dig kärlek!
Men det var inte som förut, min själ var fri att just känna intet, friheten åt ur min hand.
Jag sätter mig upp, sätter ner fötterna på det iskalla parkettgolvet. För en hundradels sekund kväver mig en känsla, som säger att jag är naken, ensam, utelämnad i en iskub. Jag känner ilningen längsmed ryggraden – stiger upp – går till köket, försöker förgäves få i mig någonting som ska likna en frukost. Vad är det med mig? Det här är en glädjes dag… slutar med en suck…
(Jag vill inte gå!)
Känner hur duschens varma strålar smeker min kropp, så som jag än gång trott att hans händer smeker mig, när den fortfarande var i hans makt, i hans ägo. Varje liten droppe bränner, får mig att minnas. Mina rena tårar blandas med det smutsiga vattnet och denna sorgens flod av tårar kommer till slut att rinna ut i havet och förgifta hela byn.
Så tala då!/Vad önskar du, stråtrövare, av mig?/Du blixtomhölje!/.../ Tala!/Vad önskar du?
Jag torkar bort imman från spegeln och ryggar förskräckt tillbaka. Stirrar in i ett ansikte, men känner inte igen de ögon som möter mina, känner inte igen tjejen som ska föreställa – mig. Svart melankoli har sänkts sig över hennes ögon (som annars är så glättiga och fulla av liv). För alla som någonsin ser in i djupet av hennes själ kommer genast att förhäxas av mjältsjukans leda.
Mig –vill du hava? Mig?/Mig –hel och hållen?
Hur kan en förälder ta med sig sitt barn, de ärligaste och vackraste av alla ting här på jorden, för att lämna det ensamt kvar i skogen, för att låta de svarta skuggorna krypa in i skinnet på dem och sedan bli offer för vargarna? Det måste vara alla dessa änglars förbannelser och livsöden som gör vargarna till de föraktade, ylande, fördömda djur de faktiskt blivit.
Jag borstar tänderna utan vidare entusiasm, men när jag tittar på mig själv utifrån ser jag nästan energisk ut. Jag klär mig - inombords frånvarande, (grönt igen!). Sitter på bussen, jag har köpt mig själv en enkelbiljett till döden.
Det är en stekhet sommardag, det gröna gräset krossas under alla ivriga barnfötter, himlen har antagit den underbaraste blå färg som finns, för gudomlig för att existera ens i en konstnärs fantasi och dessa solens strålar som förblindar även de med de dyraste solglasögonen. Från min plats där i bussen ter det sig nästan att de två världarna har slagit sig ihop just idag för att hedra dessa två, som själva gjort ett bra jobb med att förena helvetet och himmelen, dessutom lyckats göra det till de unga flickornas mest åtråvärda plats.
Mig kärlek giv –vem värmer mig/vem älskar mig ännu?/Räck varma händer/räck hjärtefyrfat/åt mig, den ensammaste/som is, sjudubbelt is/lärt törsta, ja,/lärt törsta efter själva fienden/ giv, ja giv/grymmaste fiende/mig –dig!
…
Jag springer på huvudgatan, regnet piskar mig i ansiktet, rinner ner längs med kroppen - tillsynes oskyldigt, som vilket regn som helst- men regnet tränger genom mitt skinn… sköljer bort mig inifrån.
Jag springer fortare, (jag finns inte), nu svävar jag genom folkmassan, men paniken vägrar lämna mig. Jag stannar. SKRIKER. Världen står still - ingen hör mitt rop- tidlösheten ekar.
Jag vaknar tidigt på morgonen - med ett ryck- som uppvaknandet efter en oroande dröm, en dröm som jobbar i maskopi med mitt undermedvetna och förgäves försöker säga mig någonting. Invärtes har dock ett lugn spridit sig, som de mjukaste vågor som slår mot stenstranden precis när den tidiga hösten bestämt sig för att besöka även vår del av det som inte finns… Egentligen vill jag inte gå. Det var över för länge sedan. Varför väcka gamla minnen till liv? Varför åter igen ge dem den där självbelåtna känslan som fyller upp deras kroppar och som slutligen förvandlar deras ögon till tomma inten.
Jag förstår det inte själv. En dag vaknade jag med en helt ny syn på tillvaron. Ledan var borta, själen glad som hos en flicka som nyss lärt sig cykla. (Ska jag verkligen ha på mig min gröna jacka idag igen…). Det hade tagit slut innan och min kropp utstrålade ett välmående som få fått uppleva, samtidigt som svartalfen tuggade på min livscykels muskel.
Vem värmer, vem älskar/mig ännu?
Visst tänkte jag på dem, mer på den ene än på den andre – faktiskt!
Du smyger fram/när natten är som djupast?/Vad vill du?/Tala!/Du tränger, trycker mig -/Ha! Kom ej närmare!/Du hör mig andas/du lyssnar på mitt hjärta/du avundsjuke/-svartsjuke på vad?/Bort! Bort!/Vartill din stege?/Vill du gå in/i hjärtat, tränga in/i mina allra/hemligaste tankar?/Skamlöse! Obekante! – tjuv!/Vad vill du stjäla?/Vad vill du lyssna ut?/Vad vill du pina fram/du plågoande!/Skall jag kanhända krypa för dig/liksom en hund?/Hängiven utom mig av hänryckning/tillvifta dig kärlek!
Men det var inte som förut, min själ var fri att just känna intet, friheten åt ur min hand.
Jag sätter mig upp, sätter ner fötterna på det iskalla parkettgolvet. För en hundradels sekund kväver mig en känsla, som säger att jag är naken, ensam, utelämnad i en iskub. Jag känner ilningen längsmed ryggraden – stiger upp – går till köket, försöker förgäves få i mig någonting som ska likna en frukost. Vad är det med mig? Det här är en glädjes dag… slutar med en suck…
(Jag vill inte gå!)
Känner hur duschens varma strålar smeker min kropp, så som jag än gång trott att hans händer smeker mig, när den fortfarande var i hans makt, i hans ägo. Varje liten droppe bränner, får mig att minnas. Mina rena tårar blandas med det smutsiga vattnet och denna sorgens flod av tårar kommer till slut att rinna ut i havet och förgifta hela byn.
Så tala då!/Vad önskar du, stråtrövare, av mig?/Du blixtomhölje!/.../ Tala!/Vad önskar du?
Jag torkar bort imman från spegeln och ryggar förskräckt tillbaka. Stirrar in i ett ansikte, men känner inte igen de ögon som möter mina, känner inte igen tjejen som ska föreställa – mig. Svart melankoli har sänkts sig över hennes ögon (som annars är så glättiga och fulla av liv). För alla som någonsin ser in i djupet av hennes själ kommer genast att förhäxas av mjältsjukans leda.
Mig –vill du hava? Mig?/Mig –hel och hållen?
Hur kan en förälder ta med sig sitt barn, de ärligaste och vackraste av alla ting här på jorden, för att lämna det ensamt kvar i skogen, för att låta de svarta skuggorna krypa in i skinnet på dem och sedan bli offer för vargarna? Det måste vara alla dessa änglars förbannelser och livsöden som gör vargarna till de föraktade, ylande, fördömda djur de faktiskt blivit.
Jag borstar tänderna utan vidare entusiasm, men när jag tittar på mig själv utifrån ser jag nästan energisk ut. Jag klär mig - inombords frånvarande, (grönt igen!). Sitter på bussen, jag har köpt mig själv en enkelbiljett till döden.
Det är en stekhet sommardag, det gröna gräset krossas under alla ivriga barnfötter, himlen har antagit den underbaraste blå färg som finns, för gudomlig för att existera ens i en konstnärs fantasi och dessa solens strålar som förblindar även de med de dyraste solglasögonen. Från min plats där i bussen ter det sig nästan att de två världarna har slagit sig ihop just idag för att hedra dessa två, som själva gjort ett bra jobb med att förena helvetet och himmelen, dessutom lyckats göra det till de unga flickornas mest åtråvärda plats.
Mig kärlek giv –vem värmer mig/vem älskar mig ännu?/Räck varma händer/räck hjärtefyrfat/åt mig, den ensammaste/som is, sjudubbelt is/lärt törsta, ja,/lärt törsta efter själva fienden/ giv, ja giv/grymmaste fiende/mig –dig!
…
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Avant: Du önskade ett svar på dina anklagelser; här kommer det:
Kort sagt, gode bror, så ställer du en fråga om hela premissen bakom dilemmat vi står inför: Vi måste anklaga någon, men genom att peka på ett beteende som vi tycker är misstänksamt så pekar vi också bort från oss själva - vilket är precis vad man kan förvänta sig från en cykeltjuv. Således blir det lätt så att varje konstruktivt agerande slår tillbaka på sig självt, varpå givetvis cykeltjuvarna kommer att segra.
Jag resonerar som så här:
1. Vissa beteenden är mer framgångsrika för cykeltjuvarna än andra. Vi kan exempelvis förvänta oss att cykeltjuvarna drar sig från att rösta på varandra och att de gärna röstar ut sådana som riktar misstankar mot en cykeltjuvskollega.
2. Vissa beteendemönster är mer troliga från en cykeltjuv än andra. Ett avvaktande spel, avhållsamhet från att presentera teorier, antiintellektualism, osv. De är alla fenomen/misstag som cykeltjuvar kan tänkas uppvisa.
Av 1 och 2 följer att det finns konkreta och praktiska sätt att söka reda på cykeltjuvarna. Och givet detta så gör vi laglydiga bybor bäst i att undvika att själva uppvisa samma beteenden.
Vad jag gjort är alltså att peka ut med handen åt en riktning som jag tycker kännetecknar skummisar. Du tycker det är misstänksamt att denna riktning leder bort från mig själv, men det är alltså inget konstigt med det - om jag ansåg mig uppvisa cykeltjuvsbeteende så skulle jag ju ändra mitt eget beteende.
Det är alltså inget konstigt med mina teorier, de är helt enkelt bara den sortens förnuftiga och konstruktiva tankearbete som man kunde förvänta sig från den distingerade gentleman jag är. Och därmed hoppas jag ha givit er svar på tal.
Avantgardet skrev:Mot denna jord, vilken den här bakslugt beräknande skurken hade för avsikt att tillägna sig på ett icke-tillbörligt sätt, ja rent av skurkaktigt sätt, och med envåldshärskarens kalla järnhand kontrollera. Döm själva av följande:Rising skrev:Jag röstar ogärna ut någon som själv röstar - eftersom röster är ett blottläggande. Maffian vill helst att deltagarna röstar så sällan som möjligt, eftersom det gör det enklare för maffian att gömma sig. Att rösta ofta och mycket är svårt för en maffiaspelare utan att begå misstag som sedan kan upptäckas, och som kan leda byn vidare till dennes maffiakollega.
Den här skurken (bedragaren!) vill visst inbilla oss att maffian är ett rövarband av småpojkar! Han vill få oss att tro att det i alla händelser omöjligen kan vara någon med en viss grad av sofistik, kanske rent av ett belevat sätt, gentelmannamanér, eller vad mer som kan kasta misstänksamhetens avklädande strålkastarljus mot honom själv.
Kort sagt, gode bror, så ställer du en fråga om hela premissen bakom dilemmat vi står inför: Vi måste anklaga någon, men genom att peka på ett beteende som vi tycker är misstänksamt så pekar vi också bort från oss själva - vilket är precis vad man kan förvänta sig från en cykeltjuv. Således blir det lätt så att varje konstruktivt agerande slår tillbaka på sig självt, varpå givetvis cykeltjuvarna kommer att segra.
Jag resonerar som så här:
1. Vissa beteenden är mer framgångsrika för cykeltjuvarna än andra. Vi kan exempelvis förvänta oss att cykeltjuvarna drar sig från att rösta på varandra och att de gärna röstar ut sådana som riktar misstankar mot en cykeltjuvskollega.
2. Vissa beteendemönster är mer troliga från en cykeltjuv än andra. Ett avvaktande spel, avhållsamhet från att presentera teorier, antiintellektualism, osv. De är alla fenomen/misstag som cykeltjuvar kan tänkas uppvisa.
Av 1 och 2 följer att det finns konkreta och praktiska sätt att söka reda på cykeltjuvarna. Och givet detta så gör vi laglydiga bybor bäst i att undvika att själva uppvisa samma beteenden.
Vad jag gjort är alltså att peka ut med handen åt en riktning som jag tycker kännetecknar skummisar. Du tycker det är misstänksamt att denna riktning leder bort från mig själv, men det är alltså inget konstigt med det - om jag ansåg mig uppvisa cykeltjuvsbeteende så skulle jag ju ändra mitt eget beteende.
Det är alltså inget konstigt med mina teorier, de är helt enkelt bara den sortens förnuftiga och konstruktiva tankearbete som man kunde förvänta sig från den distingerade gentleman jag är. Och därmed hoppas jag ha givit er svar på tal.
Röstsammanräkning 39 timmar kvar
Ling: Avantgardet
Skogsälvan: Loke
Begemot: har inte röstat
Sartre: Ling
suchanother: Ingen
Loke: Loke
Avantgardet: Skogsälvan
J R Auk: Ling
Rising: suchanother
Ling (2)
Loke (2)
Avantgardet (1)
Skogsälvan (1)
suchanother (1)
Förresten, Miles Davis, som befarades ha drunkat på vägen ut till en lille kobben vid badstranden, efter att ha inmundigat för mycket av den lokale Sangrian, nådde i själva verket fram till den lille kobben, där han vaknade dagen efter, och ställde sig följande frågor:
Då uppenbarade sig den mystiske trädgårdtomte-anden, och svarade denne...
Ling: Avantgardet
Skogsälvan: Loke
Begemot: har inte röstat
Sartre: Ling
suchanother: Ingen
Loke: Loke
Avantgardet: Skogsälvan
J R Auk: Ling
Rising: suchanother
Ling (2)
Loke (2)
Avantgardet (1)
Skogsälvan (1)
suchanother (1)
Förresten, Miles Davis, som befarades ha drunkat på vägen ut till en lille kobben vid badstranden, efter att ha inmundigat för mycket av den lokale Sangrian, nådde i själva verket fram till den lille kobben, där han vaknade dagen efter, och ställde sig följande frågor:
- Var är jag?
- Vem är jag?
- Var är mina kläder?
- Vad är meningen med tråden?
Då uppenbarade sig den mystiske trädgårdtomte-anden, och svarade denne...
Ner med enfalden! Heja mångfalden!
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster