Hejsan

[Jörgen]

Min socialkontkakt tyckte att jag kanske hade Aspergers, men den efterföljande analysen, som pågick i ett år, resulterade i något helt annat, som på avstånd liknar det.

Jo, för att kunna lyckas med ett projekt, så måste man påbörja det,
och sen hålla på med det ett tag.

Själv är jag mest intresserad av at ta ut min medborgarlön, det där med att stoppa in pengar nånstans verkar inte helt rätt för mig.

[Mats33]

Det kanske inte egentligen är "medborgarlön" som avses. Det som avses är istället folk som vill göra saker, som andra folk betalar pengar för, dvs ungefär som ett företagande. Antag att jag vill stå på gatorna och dela ut pengar, till alla förbipasserande. Vi kan säga i form av 100-kronorssedlar, och vi kan anta att jag hinner med 2 stycken per minut i snitt (eftersom jag också måste ägna lite tid åt att övertyga). Om mina dagliga arbetspass exklusive pauser är 5 effektiva timmar så gör detta att jag hinner med att dela ut 120 x 5 = 600 st 100-lappar per dag. Det blir 60.000 kr per dag. Om jag arbetar effektivt i 300 dagar per år blir summan jag måste ha således 60 000 x 300 = 18 miljoner kronor. Det är faktiskt inte så svårt att ha så mycket pengar att dela ut. Det är bara att ta en lott och vinna på den. Det svåra uppkommer dock om man först måste samla in summan av människor som jag inte kan garantera att de kommer att få lika mycket tillbaks. Vem eller vilka som blir nettoförmånstagare av det nya systemet beror ju ganska mycket på slumpen, främst vilket torg jag väljer att stå på och under vilka tider. Andra "projekt" som skulle kunna komma ifråga är att ställa sig och måla grafitti på riksdagshuset, göra soppteater i Vasastan, städa sin egen tioalett eller grannens, gå på gatan, hjälpa företagare med deklarationen, leka med barnen på gården, infiltrera sossarnas intranät och rapportera tillbaks till Folkpartiet osv. Bara fantasin sätter begränsningen för vad som är "arbete". Kanske är det det som är hennes tanke.

[Avantgardet]

Storma slottet, hur hade du tänkt göra det, tror du du får nåt annat än blåmärken och böter?

Förvisso har du rätt i det antagandet, men det passar en självplågare som jag ypperligt.

Va har du fått för någon diagnos då?

Min erfarenhet av psykiatrin är inte bra. Vi ställde diagnoser på varandra ömsesidigt. Jag fick nån typ av ångest på papper, eller fobi, beroende på vilken läkare jag hade att göra med. När jag hade mina psykoser så såg jag ingen anledning att söka hjälp - jag var ju "nåt STORT" på spåren. De skrev likväl bara ut en massa rävgift åt mig - de gör så om man har en missbrukshistorik. Var dock duktig på självmedicinering. Min "egentliga" diagnos borde lyda "Doseringssvårigheter".

Det där låter inte särskillt trevligt. Har svårt att förtå hur det gör världen bättre.

Det där med "bättre" och "sämre" är relativa begrepp. Det beprövade har visat sig gagnlöst, det oprövade är belagt med moraliserande. Dock kan jag mycket väl föreställa mig "sinnessjukdom" som något välbehövt i det här samhället, att vi betraktar det som en tillgång - på ett personligt plan har det för mig verkligen varit en stor tillgång också (givet en temporal distans som jag erhållit allt eftersom). Våra begrepp är ofta förvirrat konstituerade. "Sinnessjukdom" (avser här främst psykos och schizofreni) bedöms utifrån (i det falska skenet av objektivitet), tar ingen hänsyn till förstapersonperspektivet - som mycket väl kan vara helt och hållet koherent. Ett roligt exempel är alla kristna på (t.ex.) det här forumet som springer omkring och basunerar ut "Sanningen" som någon psykotisk profet i gamla dar fann i en brinnande buske (skulle de ens släppa in dessa psykfall i sina kyrkor nu idag?). Vad jag vill ha sagt därmed är alltså att det finns ett slags bytesvärde i "Sanningar" och valet av metodologi i jakten på dessa är, i allt väsentligt, fullkomligt irrelevant. Det är "Sanningen" i sig som räknas - det törs vi nog enas om skulle jag tro.

Först måste vi alltså enas om hur ett "bra" samhälle skulle se ut - vilka värden eftersträvar vi, skall vi beakta religionen eller vetenskapen eller något annat? Nu pratar vi ju "medborgarlön" (ett konkret exempel som konnoterar sådan trevliga begrepp som "frihet", "jämlikhet", och "broderskap", eller nåt i den stilen och som delas av många tvärs över den ideologiska färgskalan), och jag är helt med på noterna, finns inget vettigt skäl till varför det skulle behöva kosta att leva. Då har vi nåt att utgå ifrån. Hur når vi dit då? Det är här jag tänker baklänges. Assimileras man så förlorar man sin priviligerade position i periferin, måste hålla sig förankrad - i den mån det går, vi har ju här problematiken med påverkan.

Så rent konkret? Min tanke är nåt i stil med en massinvasion av flyktingar från fattigare länder, bli påprackad ett ofrivilligt ansvar. En ökning av kriminaliteten - ta tillbaka det som blivit stulet (kontrakriminalitet med andra ord alltså, stöld i självförsvar med fördröjning). Stegra konflikten. Jag är ledsen men jag tror att reformatoriska utjämningar mest skjuter på det nödvändiga. Bakåtsträvarna (vilket underligt begrepp i denna kontext) kommer inte gå med på att betala mig för det jag gör, även om jag är långt mycket nyttigare än dem (återigen så kan det diskuteras vad vi menar med "nyttigt"). Så tanken är kaos, naturlig ordning. Situationism.

Bara fantasin sätter begränsningen för vad som är "arbete". Kanske är det det som är hennes tanke.

Finns det inte en bra naturvetenskaplig definition på "arbete"?

[Jörgen]

Finns det inte en bra naturvetenskaplig definition på "arbete"?

Ordet arbeta påstås härledas från det äldre ordet avbita,
och syftar till att man skaffar sig något att bita i sig,
enligt regeln
för att äta måste man arbeta eller
no bucks, no buck rogers.

I dagens läge skulle samhället gå runt med några timmars arbete i veckan per medborgare, om bara folk nöjde sig med att konsumera det som behövdes för att överleva - det befintliga konsumtionssamhällets har dock utvecklats till att vara värd åt ett folk som tävlar med varandera om att ha de begärligaste statusprylarna (bilar, datorer, mobiler, stugor, människor) och som tröstäter/dricker dygnet runt.

Vad skulle människor utan arbetskrav från sämhällets sida göra med sin tid, med sina liv? Jag antar att rätt många skulle hitta på någon slags sysselsättning själva.

Jag kan föreställa mig en arbetsförmedling för oavlönade jobb dit man går frivilligt för att få lite inspiration mest, där idéerna samlas, och visas upp i monter och bildskärmar - den som kommer på ett bra projekt dokumenterar det, och tar dit det.

[ansofi]

Ordet arbeta påstås härledas från det äldre ordet avbita,
och syftar till att man skaffar sig något att bita i sig,
enligt regeln
för att äta måste man arbeta eller
no bucks, no buck rogers.

Kommer och tänka på montessori och daniel quinn här.  Det där med att hon definierar barnen lek som arbete och varför skulle det va någon skillnad på vuxna vi kan väll lek-arbeta hela livet.
Dainel quinn härleder ju våran kultur till att vi började låsa in maten och kräva att andra gjorde saker (arbetade) för att få tillbaka den. Om man inte läst Ishmael så är det ett tips.
Visste inte att det syntes så tydligt i ordet.
Tycker mest det borde betydda att göra nåt, sen kanske man får lägga till lite mer.  

Jag kan föreställa mig en arbetsförmedling för oavlönade jobb dit man går frivilligt för att få lite inspiration mest, där idéerna samlas, och visas upp i monter och bildskärmar - den som kommer på ett bra projekt dokumenterar det, och tar dit det.

Det kan vi väl fixa, är det några mer som är på?