Meningen med livet

[Fication]

Observera att Hoffer argumenterar ju för att anspråk på mening kan härledas till en psykologisk brist.

Vad besynnerligt, jag trodde nämligen att det var exakt vad som föranledde mig att utmåla det som just en borgerlig psykologi - ja, borgerlig utpressning rent utav. Men men.

Ja, just det. Jag är som sagt intresserad av alla aspekter av frågan, även de aspekter som utgår från att jag är fundamentalt störd som intresserar mig för det.

Trist att man ska behöva reappropriera ett helt språk bara för att den borgerliga diskursen gjort anspråk på alla begrepp med sina platta och intetsägande tolkningar. Tråkigt är också att folk inte tar sin bildning på allvar, jag menar marxismen råkar ju trots allt vara en utav världshistoriens kanske viktigaste idétraditioner...

Om jag får anknyta till Owes inflik...

Meningen är att befrämja livet. Som människa gör man det genom att tänka ut hur livet ska befrämjas, samt att därefter verka för denna sak.

...så håller jag med dig. Den vaga känslan jag har om vad det handlar om är att ta någonting i sitt liv på fullt och blodigt allvar. Tex bildning. Oavsett om det sker som ett borgerligt, modernistiskt projekt, eller något annat, förhoppningsvis, större.

[Erkki]

Har inte haft ynnesten att bena igenom Hoffers alster. Av det som satts på pränt på tråden ger han inte sken av att ha någonting nytt att komma med.

Påståendet att människan tillåter sig att svepas med i en kamp för en högre sak för att därigenom befria sig från ansvaret för det egna livet och dom egna handlingarna för att undfly nuets meningslöshet och elände är knappast någonting nytt. Det har den fruktande människan ägnat sig åt under hela sin existens

Vad han ger uttryck för är följer helt mallen för ansvarsflykt som alltid har pågått och fortfar att pågå. Gudar har alltid använts av människan för undanflykten av ansvaret för dom egna gärningarna. Människan kom först som sen skapade diverse gudar.

Den moderna människans kamp i takt med den förmenta individualismens tillväxt består i jakten på ekonomiskt oberoende. Ett tillstånd som medger frånsägande av allt socialt ansvar. Vad för slags meningsfullhet det sen ger respektive individ som åtnjuter ekonomiskt oberoende är en annan sak förstås.

[Avantgardet]

Fication, nu är ju även kommunismen ett modernistiskt projekt, så att säga att den är borgerlig är måhända inte helt fel men dock rejält kontroversiellt.

Du sysslar nu med den där borgerliga utpressningen igen. Försöker intala oss att man måste ha nåt att knyta an till, någon mystisk mening. Anledningar har vi till precis allt vi gör, annars skulle vi överhuvudtaget inte förmå lyfta på våra arslen, men någon "Mening" behöver man alls inte ha. Det är förvisso intressant att Hoffer inte inkluderar sin egen vetenskap som en sådan "yttre" troslära vilken han menar folk utan individuell mening tillgripa, men det är klart, det hade ju renderat hans tes till en helt poänglös truism. Varför så skitnödigt skraj? Världen är absurd. Bara gripa den bångstyriga meningslösheten i hornen och släpa den dit man vill att skåpet ska stå.

[agape]

 Meningen med livet för mig är att
Lära mig
Och
Älska

[Tobias Israelsson]

Tror inte det finns någon mening med livet som inte utgår ifrån subjektet.

Det vanligaste verkar där vara att bara ge efter för instinkterna och sträva efter att fortsätta leva och vara glad.

Någon rationell/objektiv mening med existensen finns inte. Inte heller finns det någon meningslöshet.

Både mening och meningslöshet är begrepp som bara kan defineras subjektivt.

Att jaga annat än subjektiva meningar är alltså meningslöst

[Benny]

Lycka behöver man inte förklara. Man känner lycka när den
väl kommer.


mvh BG

[Benny]

Hej! Jag har grubblat på meningen med livet i många år. Det jag har kommit fram till är att man blir inte klokare fören man dör. Då tror jag sanningen kommer fram. Jag tror detta är ett test för något större som vi inte vet om.
Men livet har en sjuk humor verkligen. Min far dog när jag var 11 år och jag är inte samma person längre.
Man skapar sin egen mening med livet. Man ska göra saker man tycker om,och gillar man inte det man gör i livet försök att ändra på det.
Min mening med livet är att berikas med upplevelser och kärlek.
att inte hata att älska alla slags människor.
För i grund å botten sitter vi i samma båt.

Va inte orolig. ja är övertygad om att allt löser sig till slut.
och om det inte gör det slå dej fri och testa något nytt.

mvh BG

[snuffish]

Det finns nog inte direkt någon speciell mening med livet. Jag känner såhär att meningen med livet är vad man gör det till. När man känner att man har uppfyllt det man var menad att göra så är man nog redo att lämna detta liv.
För jag har bestämt mig för en sak.. jag ska dö ensam men lycklig!

[Algotezza]

Lycka behöver man inte förklara. Man känner lycka när den
väl kommer.


mvh BG

Ja, man känner lycka när man kommer.

Lyckan kommer när det går.

Lycklig den som lyckan får.

Tänker Algotezza

[Resonate]

Att lära känna sig själv. Genom total ärlig begrundan samt genom den insikt som möjligtvis visar sig rikta fokus på de brister man har och göra något åt dem.

Att lära sig tala. Kommunikation, världmedborgare emellan. Människans än idag största brist. Inte direkt lära sig italienska  :)  utan mer kunna tillmötesgå andra, använda vår röst till att skapa mer positiva och konstruktiva dialoger, du och jag.

Detta har varit, sedan ett par år, och är än idag, för mig, det primära. De stenar jag värderar mest...

Resten, sandkornen, ser jag som uppskattat bonus...

[Anders]

Tala? Apenkelt.

Lyssna, däremot....

Förresten, hur har man 0 inlägg?

[Resonate]

Tala? Apenkelt.

Lyssna, däremot....

Förresten, hur har man 0 inlägg?

Hahaa, såg det först nu.  :lol: Ingen aning, har herrn aning?

Jo, att lyssna, så sant som du säger. Formulerade mig inte så men anser att lyssna-delen ingår i kommunikations trädet. Dock delar jag inte din syn på att tala är simpelt...människan, jag som ett exempel, talar mycket och lyssnar för lite. Är medveten om det som är min brist rörande detta.  :)

Att öppna munnen och skapa ljud är apenkelt, dock var det något viktigt att inte utelämna...substansen.

Förklara gärna mer vad du tänkte på och tänker nu.  :wink:

[Avantgardet]

Ingår det inte alltid i talakten också ett moment av lyssnande? Hur skulle man annars kunna begripa vad man själv sade? Synes omöjligt. Därför betecknar vi detta som att höra-och-förstå-sig-själv-tala. Vad som återstår nu är ett estetiskt omdöme. Beroende på referensramar så är detta mer eller mindre svårt. För mig så förekommer inget sådant problem överhuvudtaget - så sällan jag hör nån annan säga nåt vettigt ändå, och värst är de gånger när de upprepar andras klyschor med nåt slags affektivt förhållande till dessa som om de endast därigenom gjordes till "egna" och "betydelsefulla" -, för även när jag snackar skit så är det bättre än vad andra presterar som bäst. Eller, kort sagt, att höra och lyssna går inte helt och fullt att separera. Frågan är istället, med Nietzsche, "Vem" talar (och också bortom dessa affektladdade klyschor som strömmar ur käftarna på så många), vem är upphovet till denna "önskan" detta "anspråk" på hur saker och ting skall förhålla sig? Är upphovet någon/något som vi ens skall ta på allvar? Eller ska vi gå sömndruckna och begrava ansiktet i örngottet? Så vad har vi? Vi har oss själva "talandes" - det vill säga reproducerandes andras fraser och önskningar -, alltså hörandes och begripandes oss själva framställa dessa anonyma tankar, och jag undrar som, egentligen ganska försynt (då jag inte vill att man skall tro förmer om mig än vad jag själv gör), vad ska det leda till? Blir nåt bättre av det? Vet du ens själv vad du avser med det där - och vilka implikationer det har -, eller gör du bara som man (das Man) gör mest? Litar på de Andra, i den mån det aldrig är någon specifik överhuvudtaget utan alltid något ospecifierat och aldrig möjlig att utfråga i sig eller hålla till svars, eller? Har själv lite högre krav på förnuftighet och skönhet jag än så, och just därför låter jag min käft gå på.