Bisexualitet

[Zokrates]

Jag tror det, hon gör sig hela tiden en anledning att hata andra människor, vilket består av exakt samma natur som inte går att greppa. Hon har ett slags tabusyndrom för att försvara sin intakta balans och säger saker rakt ut, liksom ger ett intryck av impulsivitet åt helvete som hon uppskattar mer än andra.

Hellre en människa med humor än enbart humör, det finns alldeles för många tråkiga dystergökar som enbart uppskattar tragik, undrar om det är ärftligt eller om det enbart är miljön som skapar dessa monster?

[Anna Sara]

Tänkte på att det tragiska och patetiska använder varandra. Det är släkt med det purt intellektuella ("ytligt" och "romantiskt") eftersom en dualitet behöver tragedi för att reflektera över sig själv s.a.s. Den människan som du beskriver är oftast väldigt krävande, och nöjer sig helst bara "med gud".

[Anna Sara]

Apropå det, något vi förknippar med bisexualitet är dualitet. Jag tror jag hela tiden försöker få kontakt med min egen dualitet, människan dras lätt till religion av själviska skäl, vissa kulturer eller miljöer utger sig för att vara explicita inte egentligen bara för att förtrycka pga ett sammanhang, utan för att dölja hela sin "själ" (patos, osv). Många säger att vi alla är bisexuella egentligen även fast de inte relaterar till det personligen.

Tror min mammas problem är att hon ser homo/bisexualitet som en fetischism (att göra det asexuella sexuellt). Jag upplever inte min attraktion till obalans som en fetisch utan som relatering med dedikation, jag har snarare än fetisch till krisen, jag vet inte varför, den rent estetiska krisen består i att jag spelar på balansen men erkänner att den inte är så, jag ser att alla upplever detta och försöker få en mer delaktig roll i dramat. Samtidigt kan man inte bestämma vad som är balans eller obalans. Kanske har jag problem eftersom jag mådde dåligt över att bli intvingad in i situationer som inte relaterade till när jag var barn, jag kallar saker för obalanserade när jag ser gränsen till galenskap men kan inte känna igen mig i det andra definierar som balans utan ser det som obalanserat eftersom det är definitivt anspråk på en form, en slags opersonlig olycklig kärlek, mitt försök att inte anpassa mig för att inte bli blåst eller tappa mening.

Är hela det här mitt patetiska försök av att vara mig själv av privata skäl utan dansen? Har ett tvång, att presentera substansen/evolutionen av arketyper, försöker få ihop ett minne jag vet inte.. det är min största "tragedi" eftersom arketypernas existens jag reflekterat över tills det inte längre finns någon annan transparent anknytning till verkligheten kollapsar när jag inser dem.

[Anders]

Jag tror det, hon gör sig hela tiden en anledning att hata andra människor, vilket består av exakt samma natur som inte går att greppa. Hon har ett slags tabusyndrom för att försvara sin intakta balans och säger saker rakt ut, liksom ger ett intryck av impulsivitet åt helvete som hon uppskattar mer än andra.

Hellre en människa med humor än enbart humör, det finns alldeles för många tråkiga dystergökar som enbart uppskattar tragik, undrar om det är ärftligt eller om det enbart är miljön som skapar dessa monster?

Om man är gladlynt men aldrig kommer på nåt roligt då? Många med humor är otroligt neg.

Men finns det verkligen så många så dystra människor? Visst, dyster kan man väl vara lite till mans, men Nenad är den ende jag stött på som i stort sett alltid var dyster. Samtidigt som han hade en underbar, torr humor. De flesta är väl ändå upp och ned. Nästan mer ansträngande med de där ständigt kvittrande människorna. Känns inte äkta.

[Okunnig]

Din bekvämlighet med bisexuella kanske inte är direkt kopplat till deras läggning. Jag upplever samma fenomen, men har insett att det egentligen inte direkt handlar om deras läggning, utan snarare att deras läggning har orsakat dem att vara "annorlunda" vilket i sin tur har motiverat dem till att begrunda sin egen identitet, existens, världens syn på olika människor osv.

Om man inte tillhör majoriteten, inte är som alla andra mer eller mindre, utsätts man för fördomar, utfrysning, ångest och mycket mer. Men detta gäller även människor som är annorlunda på andra sätt än sexuell läggning. Personligen är jag helt ointresserad av både sport och bilar, vilket är gör mig till en "udda" person, då samhället verkar förvänta sig av alla män att de ska vara intresserade av åtminstone en av dessa saker. Detta är självfallet inte lika stort problem som att vara bisexuell eller homosexuell, då det finns mycket mer utbredd fobi och fördomar mot sådana individer, men det har ändå gett mig en aning av insikt i hur det fungerar att vara annorlunda än majoriteten. Det orsakar en större motivation att fundera på sig själv, sociala normer, och andra saker, vilket i sin tur ökar chansen till stora insikter.

För det krävs nog ett emotionellt svårt liv, för att få någon större insikt. De som glider genom livet, utan några motstånd, behöver helt enkelt inte begrunda saker. De är redan lyckliga. Men för de andra, vars liv är en snårskog av socialt beteende, fördomar och dylikt, blir det ett absolut krav att begrunda saker och ting för att få en chans att finna lyckan.

Kanske du inte är bekväm med bisexuella. Kanske du helt enkelt är bekväm med insiktsfulla människor. Att det verkar som att du föredrar bisexuella personer i din närhet kanske enbart är ett resultat av att livet kräver mer eftertanke och insikt om man är bisexuell.

Dina andra bekanta, de som är heterosexuella...har de haft ett jobbigt liv? Har de hög insikt och visdom? Isåfall skulle det stödja min teori.