Minnenas trädgård

[Algotezza]

Jag satt och pillade på mobilen, "pillefonen", och kollade youtube lite förstrött. Jag hittade det första jag la upp där, min första musikvideo eller vad det skall kallas. Melodin är ett slags tolvtonsslinga. Detta var för 12 år sedan.



Här är en annan jag gjorde för detta Forum.



Har ni också "gammalt mög" i Minnenas trädgård som kan vara kul att dela? Om ni inte skäms för det alltså...

[hakkapeliitta]

Finns några minnen som har etsats sej fast och på något sätt varit avgörande.

Bakgrunden i alla minnen är min bakgrund som född i en invandrad arbetarfamilj där utbildning, kultur inte hade någon plats utan allt var förutbestämt, du ska knega i ditt anletets svett till graven.

Min första aha-upplevelse var när jag var 16 år, det var semestertider och alla utom jag åkte iväg. Jag var ensam hemma, vi hade en bokserie i bokhyllan, var väl köpt av en nasare och en löjlig prydnad för att leka intellektuell.
Böckerna var skrivna av Nobelpristagare, Ernest Hemingway, Heinrich Böll och några till.
Började läsa, det var som en ny värld öppnade sej, finns därute människor som tänker som jag, bortom det tråkiga förutbestämda som jag upplevde? Jag slukade flera böcker under dessa två veckor. Sen höll litteraturintresset i sig och jag var en äkta bokslukare under många år.

Har ett par andra livsavgörande moment i livet, kanske skrivet senare är rätt trött i huvudet just nu.

[hakkapeliitta]

Intressant tråd. Vore kul om deltagare här på FF kunde berätta om avgörande punkter i sitt liv, kanske något som fick en avgörande betydelse i fortsatta livet.
Vi är ju rätt anonyma här och behöver inte outa oss utan mer i allmänna ord så att man lär känna andra lite mer.
Jag kan urskilja tre händelser i mitt liv som fick mej att byta färdriktning, skrev om litteratur i förra inlägget, i ungdomen var detta stort, fanns någonting mer än det vardagliga slitandet.

[Anders]

Brorsans födelse 1966. En traumatisk upplevelse som påverkar mig starkt än idag.filosofiskt - konservatismen har sina poänger. Revilutioner och stora förändringar har sina nackdelar.

Att jag kom in på tekniska högskolan. Påverkar mig starkt fortfarande. Från att ha sett mig själv som fullkomligt värdelös i mer än ett decennium fick jag ett värde. Filosofiskt - en långsam revolution, som den socialdemokratiska, kan ha ett stort värde - om den går långsamt. En med arbetarrötter som jag, dessutom med mycket medelmåttiga betyg kunde få komma in på, och klara hög utbildning

Att flytta till högborgerlig, akademisk miljö. En chock, då jag upptäckte hur överklassen verkligen fungerar. Och jag är inte odelat positivt överraskad.

[xion]

Intressant tråd. Vore kul om deltagare här på FF kunde berätta om avgörande punkter i sitt liv, kanske något som fick en avgörande betydelse i fortsatta livet.
Vi är ju rätt anonyma här och behöver inte outa oss utan mer i allmänna ord så att man lär känna andra lite mer.
Jag kan urskilja tre händelser i mitt liv som fick mej att byta färdriktning, skrev om litteratur i förra inlägget, i ungdomen var detta stort, fanns någonting mer än det vardagliga slitandet.

Mitt liv har bytt riktning otaliga gånger.
i barndomen var det fiske som gällde. Sedan samlade jag på fjärilar under ett par år.
Sen blev jag "mod" med långt hår under några år och umgicks med sådana.
Sen blev det motorcyklar. Jag blev knutte och med i ett knuttegäng.
Sen blev det en period med "uteliv" dans och sprit.
Sen en period med politik och kurser av olika slag.
Sen en period med folkdans och folkmusik.
Sen tog musiken överhand (gitarr. fiol , dragspel).
Senare blev det svenssonliv med familj och barn.
En lång period med körsång (35 år).
En period på FF där jag kan få användning för mitt filosofiintresse.
Många av dom här intressena hänger fortfarande med sporadiskt.
Nu är det lite lugnare med pensionärstillvaro och lågt tempo.

[hakkapeliitta]

Bra Xion. En av de saker jag ångrar i livet är att jag inte lärde mej spela något instrument. Jag har svårt att uttrycka känslor men genom musiken är det lättare.
Jag var raggare 18-20 år gammal. Det var arbetarklasskultur. Ägde en fin Pontiac, synd att jag sålde den hade varit ett fint renoveringsobjekt.

[xion]

. En av de saker jag ångrar i livet är att jag inte lärde mej spela något instrument. Jag har svårt att uttrycka känslor men genom musiken är det lättare.
.

Det är aldrig för sent. Men lite svårare när man blir äldre.

[hakkapeliitta]

Hade gärna lärt mej spela gitarr eller piano.
Ogillade piano från början av någon märklig anledning men har förstått att det är ett uttrycksfullt instrument,
Men kan väl kanske lära mej spela mungipa som Algotezz. Måste först skaffa rätt klädsel och se ut som en bondlurk.

Märkligt att inga fler har lite omvälvande händelser i livet som har föranlett omvärdering och nya spår i livet.

[David H]

En av mitt livs största chocker var att börja i högstadiet. Jag var uppvuxen i en by där det var 4 personer i min årskull, 4 som gick i min klass, och plötsligt när jag började 7:e klass fick jag åka till skola på annan ort där det var 100 personer i min årskull. Jag kom dit i overall och snowjoggings och fattade ingenting om varför de skrattade åt mig. Och alla som jag mötte som inte kom från min hemby uppfattade jag som konstiga främlingar som jag inte kunde känna mig trygga med. Sen suddades den där gränsen mellan hembyn och annorstädes långsamt bort, tills den helt försvann.

En annan chock var när jag 2014 följde livesändningen från protesterna på Majdan-torget i Ukraina, och händelserna runtomkring. Det var som något jag byggt upp en tro kring var på väg att raseras, och jag hamnade i ett psykosliknande tillstånd. Jag skrev ett hemligt brev som jag tänkte skicka till Angela Merkel för att det skulle lösa konflikten mellan de olika konkurrerande krafterna... men istället för att skicka iväg detta var det något som brast inombords. Jag började gråta mycket, och i samma stund var det också som att rädslan och chocken släppte. Jag fick en inre bild om hur jag passerade en mållinje, och sen den märkliga känslan av - men jag visste ju inte ens att jag varit med i någon tävling eller att jag sprungit något lopp? Och funderingen, vad händer nu när man gått i mål då? Hjärtat dunkar fortfarande, och mina ben kan röra på sig - så man kan väl då inte säga att jag är död? Eller kan man det? Efter livets slut, får man då leva vidare i en annan dimension? Typ som ett spöke eller en vandrade död, som lever sitt liv på bonustid, i väntan på slutliga vilan? Och sen blev det väl även där en normaliseringsprocess.
Jag har fått anpassa mig efter de nya upplevelser jag varit med om, och sedan integrerat detta till min nya vardag.



https://www.youtube.com/watch?v=dCu1o6GEFAg

[Algotezza]

HORRORSKÅP
Skolan kan för många vara ett rent helvete, och det gäller för både elever, lärare och stundtals t.o.m. övrig skolpersonal. Som personal är det emellertid alltid möjligt att dra sig tillbaka till sitt kontor eller arbetsrum för att slicka sina sår och vara ensam eller att gå till personalrummet och beklaga sig och kanske få en smula mer eller mindre pliktskyldig medkänsla. Icke lärarpersonal på en skola behöver aldrig i någon större utsträckning uppleva den utsatta lärarrollen, att stå där framför klassens kritiska eller idag snarare likgiltiga blickar, utan de kan alltid sitta tryggt bakom sin stängda dörr.

Hur är det då för elevernas del, dessa som trots allt måste sägas utgöra navet i all pedagogisk verksamhet…? De har ofta sina egna uppehållsytor och sin utemiljö, något som mera sällan idag liknar en gammaldags skolgård; de har sitt skolbibliotek, men de har ingen tydlig egen plats att dra sig tillbaka på, förutom toaletterna. Nu har ju inte alltid heller lärare ett eget kontor, eftersom dessa ofta delas av minst två, men då eventuella rumskamrater har undervisning under den egna undervisningsfria tiden är det alltid möjligt att dra sig tillbaka dit i ensamhet. Trots allt är skolhelvetet, då det utvecklats dithän, värst för eleverna, de ännu inte färdigväxta, medan vuxna kanske kan hantera problematiken på ett mognare sätt, teoretiskt sett, alltså. Att bli utbränd eller gå i väggen som en sista desperat utväg är alltid ett fullt möjligt scenario. Numera är detta, skulle jag tro, även en möjlighet för eleverna. Skolan och samhället utvecklas.

Den halvgamla och halvstora dam som var min lärarinna i femman och sexan i en skola mitt på den skånska slätten njöt av allt att döma inte fullt ut av sin lärarroll, utan upplevde sannolikt många helvetiska dagar framför klassen. Jag räknades nog till de mer himmelska inslagen i hennes lärartillvaro, på mer än ett sätt. Min far var ju en av hennes kolleger, och jag hade, som det kallades, läshuvud och fick alltid goda vitsord. Jag var för det mesta lugn och sansad och lät mig bara mera sällan lockas med på upptåg av mer infernalisk natur. Men det hade jag på det hela taget inget för, ty alla vet att otacksamhet är världens lön, även i skolans värld.

I klassen hade en stackars hopplös kvarsittare dumpats. Även om det för hans vidkommande inte direkt handlade om två år i varje klass, så var det bra nära. Han ansågs vara ett stökigt orosmoment och i det närmaste obildbar. På ett sätt var han en föregångare till många elever idag, genom att skolan mest bara var tänkt som en förvaringsplats för honom så att uppsikt och kontroll skulle kunna hållas över honom.

För att minimera hans stökiga inverkan på resten av den förmodligen oerhört lättpåverkade klassen, hade han placerats längst ner i ett hörn bakom ett två och en halv meter högt materialskåp, dock så att han kunde blicka framåt mot läraren men alltså inte åt sidorna, där skåpets baksida fanns på den ena och den vitmålade väggen på den andra sidan. Där satt han som ett annat djur i bur, apa eller gorilla – välj själv – och fördrev sin tid bäst han kunde.

Det finns dock fler pikanta detaljer i denna historia. Någon måste ju sitta närmast detta monstrum, någon som icke lät sig påverkas av hans tricks och konster, och som kunde tjänstgöra som ett lugnande filter eller ett slags buffert mellan honom och den övriga klassen. Vem placerades där på detta utsatta läge, om inte klassens lugnaste och mest sansade elev, den med ”det bästa läshuvudet”, kort sagt vem – om icke jag! Jag kom alltså att ingå i vår lärarinnas disciplinära arsenal för att jag med min blotta närvaro skulle hjälpa till att hålla orosnivån nere, genom att förhindra att stökighetsvibrationer från det nedre vänstra hörnet skulle fortplantas in till resten av klassen. Jag var alltså tänkt att neutralisera klassens store buse.

Ibland hade det stökiga monstret i hörnan riktigt rejält tradigt de stunder när han inte bara satt och sov. Hans anfall av uttråkning inträffade tämligen ofta, eftersom han så sällan begrep vad han skulle syssla med. Vår lärarinna ägnade honom ingen uppmärksamhet alls och brydde sig inte det minsta om hans eventuella behov; han fick sköta sig bäst han kunde och ville. Vad skulle en ensam, uttråkad stackare bak ett skåp göra om inte någon gång försöka tränga igenom det neutraliserande filtret, alltså försöka provocera mig till att vidarebefordra stökvibrationerna in i resten av klassrummet, så att han skulle känna att hans närvaro eller frånvaro gjorde någon skillnad i klassrumskollektivet… Vid ett tillfälle hade således den finurlige gossen fått tag på en tejprulle och ett häftstift. Linjal av märket Skrivrit ägde han redan. Han fäste sedan listigt fast häftstiftet med hjälp av en tejpbit längst ute på sin 30 cm långa linjal och lade sig sedan platt över bänken, sträckte sig så långt han kunde åt mitt håll, alltså åt höger, och lyckades banka in häftstiftet i min sida ett antal gånger. Jag väjde mig så gott jag kunde för hans angrepp, väste åt honom att genast sluta och försökte uppgivet göra lärarinnan uppmärksam på vad som hände, men naturligtvis struntade hon även helt i detta. Så småningom tröttnade han, eftersom han trots sina ihärdiga försök inte nått genom filtret, och jag, den levande melittan, drog en lättnadens suck.

Självklart ledsnade jag på sakernas tillstånd, denna helt igenom absurda situation, som jag försatts i utan att någon frågat mig om jag ville ställa upp som mänsklig sköld. Vid ett tillfälle, när det var middagsrast och vår kära lärarinna satt tyst och glodde tomt framför sig med svårmod och lidande i blicken, gick jag och mina bästisar dit och undrade om jag kunde flytta fram till dem. De satt längst framme och där ville jag också sitta, tillsammans med klassens läshuvud nummer två och tre. Vår lärarinna bara fortsatte stirra tomt framför sig utan ett ord. Läpparna var smala och hopknipna och såg nästan ut att vara utan blod, som ett par vitnade daggmaskar. ”Att tiga är att samtycka”, försökte vi skämtsamt, men jag tvingades tålmodigt sitta kvar, läsåret ut. Sedan började jag på realskolan hösten 1964, men det är en annan historia och en annan nyans av skolans helvete.

[xion]

Bra story. Så där har jag fått intryck av att det är även i dagens skola, bara mycket värre.
Som ett straff och förvaring.
I i USA tillåts hemundervisning (efter vad jag förstått).
Inte i Sverige. (uniformismens högborg) Då kommer polisen till slut.
Sveriges traditionella motto;
Det gör ingenting att alla har det jävligt, bara ingen har det bättre.

[Algotezza]

Bra story. Så där har jag fått intryck av att det är även i dagens skola, bara mycket värre.
Som ett straff och förvaring.
I i USA tillåts hemundervisning (efter vad jag förstått).
Inte i Sverige. (uniformismens högborg) Då kommer polisen till slut.
Sveriges traditionella motto;
Det gör ingenting att alla har det jävligt, bara ingen har det bättre.

När jämlikhet som mål blir likhet som mål.

Det är väl den inställning du redovisar som kanske bl.a. ligger bakom kritiken av möjligheten att gå med vinst i privatskolesfären. Hur vet vi att allt som är avsett att gå till den kommunala skolan verkligen går till undervisning? Mycket av det som skall gå till detta går tillbaka till kommunen i form av hyra för skollokalerna. Hur mycket "vinst" av detta slag, drar kommunerna in?

Ja, jag var väl ett så kallat "kuddbarn". Idag är många flickor kuddflickor.

[Algotezza]

Från poeter.se.

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=2512602