Otto

[unik]

Ett ögonblick, det är allt.
Otto
Hoppas ciggen och kaffet smaka!

Hört att det kallas – Jaga draken – jakten på extas och farans rus.
Men var är mantrat för – Laga draken – motståndets kamp att stå kvar och hålla sig vaken för att inte dö.
Jaga och laga blir detsamma som insikten att det du va och det du är behöver inte vara den du blir.

Kollapsa med en känsla eller en tanke är allt som behövs för att finna ett nytt frö.
Som sedan planteras genom att göra sig hörd framöver utan att falla i glömska.
Det är planterat för att stanna och utan pesonas vetskap kommer den skörda.

Inte alltid hoppet och det som är ämnat att bli är det man hoppas.
Men hoppet är det ljus som ger möjligheten framför begränsningen.
Därför är det så viktigt med en väckelse och ett närmande.

Situation Stockholm och Vid din sida gör på sitt sätt och jag på mitt sätt.
Otto har börjat laga sin drake och är på god väg.
Lindra utan leka gud eller frälsare.

Utan när man förmår och kan ger man för det blir flerfaldigt gengäldat.
Berätta för Otto att arca-vitae spegla mitt sanna väsen.
Även att vara sann mot sig själv och andra och inte glömma älska sig själv för att kunna älska andra.

Det är därför det får bli en gest till Situation Stockholm och Vid din sida.
Att köpa en måltid eller en tidning som direkt hjälp och inte via kanaler som slukar den givna potten.
Sån är jag och det står jag för och nu till det vackra.

Otto kanske likt förr sprider ordet från mun till mun.
Likt en eld vid en fyr som passage till nästa fyr med eld.
För dom som rör sig vid stilla och stormiga hav där det karga, råa och avskalade råder.

För min blues är den att ett misslyckande eller en motgång eller annan skit är ett steg bakåt.
Med mantrat att ta lärdom och sluta jaga draken för ett ögonblick med insikten att man även kan laga draken.
Och då händer det att man tar två steg framåt med insikt och vad som kan komma bli, ljuset.

Sedan kan ett virrvarr av ett bak och två fram bli en ändlös loop utan slut och början.
Men det är hoppet och elden som aldrig dör ut och det är ljusets väsen i den rymd avgrunden infinner sig i.
Det är ljuset framför helvetets portar och då är du något på spåret.

Det är själva väckelsen i att transformeras och påbörja ett ny resa med ett frö som tändes likt en gnista.
I den tomheten att jaga och inte laga.
Och nu tar allt form och hoppet med ljuset ger möjligheten och inte begränsningen.

Det är det vackra jag ser i dig Otto och hoppas du Otto ser det vackra i mig.
För det rättmätiga är inte att moraliskt döma utan se vart fröet finner sin jord.
Och när man väl är där kan man skörda som nyfödd och aldrig mer vackla utan hoppet och ljuset.

Hoppet – är det tron? Eller att hoppa upp och ned?