Nyfikenhet

[Tve10]

Vad är nyfikenhet? Varför blir man nyfiken? Hur kommer det sig att slutar vara nyfiken?

[db]

Hur kommer det sig att slutar vara nyfiken?

En teori: På den gamla goda tiden, när det gick flera hundra tusen år mellan uppfinnandet av yxan och yxskaftet och mellan nålen och nålsögat, så förändrades inte så mycket under en livstid. Vad man lärde sig i ungdomen ver det man behövde lära sig och det gällde hela livet och behövde inte omvärderas. Att senare i livet undersöka nya saker eller ifrågasätta och utvärdera gamla kunskaper var farligt, eftersom de gamla kunskaperna var bäst. Därför dog de som behöll sin nyfikenhet (eller deras barn) lättare än de som inte gjorde det. Idag tappar därför många (de flesta? alla?) djur med inlärningsförmåga nyfikenheten med åldern.

[himmelriket]

Man vill ha kunskaper. Nyfikenheten stillas, när du lärt dig det du var nyfiken på.

[PopJimmy]

Detta är bara min personliga uppfattning:
Nyfikenhet är ett naturligt tillstånd hos alla människor, vuxna som barn.
Nyfikenhet innebär utveckling.

Under våra liv så skapar vi uppfattningar om hur världen fungerar (i kognitiv psykologi använder man begreppet mentala modeller), det är för att det är hjärnans funktion: att koppla samman olika stimuli till en sammanhängade upplevelse, som sedan lagras och jämnförs med andra tidigare upplevelser - minnen.

När vi har en mental modell över en företeelse kan vi uppskatta den, alltså värdera den i förhållande till andra företeelser i minnet.

Hela våran kultur går ut på att vara effektiv som möjligt.
I hela våran uppväxt så får vi tryck från samhället att anpassa oss efter samhällets normer och ramar, detta hämmar kreativiteten, nyskapandet och nyfikenheten eftersom effektiviteten kräver specialisering. Alla ska vara experter på var sitt specialiserade område och då krävs total anpassning. Vi ska bara vara insmorda kugghjul i ett stort maskineri.

Vi lever till slut bara i våra vanor och uppfattningar vilket innebär att vi slutar utvecklas. Vi blir mekaniska. Med tiden säger vi: "Det var bättre förr". Detta är för att vi lever i våra gamla minnen och vanor. Vi ifrågasätter barn och ungdomar i deras friska och nyskapande nyfikenhet. Vi har helt enkelt inte energi att möta förändringar - eftersom all energi går åt att försvara våra inlärda uppfattningar.

Hela livet blir en vana. Allt blir vardagligt och grått och monotomt.

Det är alltid minnen som skapar förvirring, våld, uttråkning, aggression rädsla, m.m.
Vi söker oss därför till droger som gör att vi inte får åtkomst till våra minnen - det gör oss tillfälligt spontana och fria att möta livet i nuet.

Ju flera plågsamma minnen du har - destå mera och tyngre droger vill du ha. De allra flesta som börjar knarka vid tidig ålder har plågsamma minnen av extremt hemska hemförhållande av våld, förtyck, misshandel eller våldtäkt från föräldrar eller någon annan i deras vardag.

Min far har varit narkoman och alkoholist hela livet, och kämpar nu för att ta sig ur sitt beroende.
Min mor är alkolist sedan 5-10 år tillbaka (svårt att plasera).


Äldre personer är så rädda för allt och så sura och griniga.

Att vi slutar lära oss när vi blir äldre är helt enkelt för att hjärnan följer från början samhällets lag av effektivitet, sedan när vi skaffat dessa mönster och vanor - ja då är det är mera effektivt för hjänan att tänka som vi alltid gjort, eftersom hjärnan formar sig fysiskt efter hur vi tänker psykiskt.

Men när vi blir medvetna om hur våran egen hjärna fungerar kan vi bryta loss oss från våran tyrani styrt av minnet - vi kan då vara konstant kreativa, nyfikna och spontana.

Det innebär inte att man börjar knarka eller bli våldsam - tvärtom knark är alltid en flykt från vardagen, spontaniteten är alltid att möta vardagen.

All form av meditation är för att stilla minnet och det rationella tänkandet i medvetandet, så att vi kan "dö" psykologiskt från våra minnen - alltså börja om och njuta av livet direkt i nuet istället för i våra plågsamma minnen från gårdagen.