Inläggav Zokrates » 18 mar 2010 18:51
Att människan vet av sig självt när något är gott och det utan att någon annan behöver förklara varför detta något är av god natur, då detta goda är en tidlös och oföränderlig äkta ursanning som vi alla bär minnen av inom oss och sålunda ej behöver läras in. Det är där parallelen finns till idevärlden.
αρετή, dygd, god egenskap, förtjänst egentligen "duger till skillnad mot ypperligt.
Det är inte lätt att helt veta vad dygd betydde för dem då, begreppet dygd har ju för oss genomgått en betydelseförändring från då till nu, men att det är ett gammalt begrepp som ursprungligen i vårt språk är identiskt med dagens ord för att duga säger lite om dess mening, det som duger är gott, hur mycket eller vad den enskilde nöjer sig med för att det skall betraktas som gott är individuellt, men samtidigt är begreppet inte en måttstock för att gradera det goda. På liknande sätt förhåller det sig med lycka, är du lycklig så spelar det ingen roll hur lycklig du är, lycka betecknar en känsla av glädje och visst kan du vara jätteglad eller bara lite glad, men begreppet "lycka" är detsamma.
Det finns en möjlighet att "arete", dygd, på den tiden Sokrates levde hade en betydelse med betoningen riktad på framgångsrik, välgång, men även det kan diskuteras. Vad kännetecknar framgång, hur blir man framgångsrik, är all framgång lika förnärmlig och förtjänstfull? Men personligen lutar jag åt att att motsatsen till arete är arbete, möda och besvär och att det som duger är att ha så lite besvär som möjligt av det senare. :wink:
:?