Kritik av tinget i sig?

[Makube]

Jag har suttit oh funderat en bra stund nu över hur man skulle kunna kritisera Immanuel Kant.

Vad jag kommit fram till är att om det kategoriska imperativet skall kunna gälla måste alla ha samma uppfostran, för att kaos inte skall infinna sig. Vad blir gott och ont egentligen, och vem skall bestämma om en handling är rätt eller fel?

Men något som nästan gjort att jag med pekfingret permanentat mitt allt för platta hår, är tinget i sig. Världen ger oss det material vi behöver för att ordna saker och ting med hjälp av våra sinnen. Hur kan vi knäcka hål på Kants teori om tinget i sig?

Live long and prosper. lVl_

[freddemalte]

Jag har suttit oh funderat en bra stund nu över hur man skulle kunna kritisera Immanuel Kant.

Vad jag kommit fram till är att om det kategoriska imperativet skall kunna gälla måste alla ha samma uppfostran, för att kaos inte skall infinna sig. Vad blir gott och ont egentligen, och vem skall bestämma om en handling är rätt eller fel?

Men något som nästan gjort att jag med pekfingret permanentat mitt allt för platta hår, är tinget i sig. Världen ger oss det material vi behöver för att ordna saker och ting med hjälp av våra sinnen. Hur kan vi knäcka hål på Kants teori om tinget i sig?

Live long and prosper. lVl_

Hej Makube

Bra fråga! För det första kan man ju fråga (inte Kant förstås), men andra och sig själv, vad Kant torde ha menat med detta i ren metafysisk mening? När man väl har kommit överrens om vad tingen i sig avser är det lättare att kritisera det hela.

Enligt den tolkning jag gör av "tingen i sig" är det helt enkelt ett onödigt steg för verklighetens metafysik. Jag tycker, till skillnad mot Kant, att det vi erfar när vi upplever världen (den fenomenologiska arenan) är det direkta betraktandet av världen. Så om vi ska använda Kants terminologi så är det helt enkelt tingen i sig vi erfar genom vår fenomenologi. Det existerar alltså inget bakomliggande, inget som är dolt för oss. Visst är det så att vi inte ser allt (om vi tar synen som ett exempel). Vi ser ju t.ex. inte radiovågor, eller objekt som står bakom en vägg, eller sådant som är så litet att våra ögons upplösning inte kan detektera det. Men det är inte den oförmågan att se, som döljer Kant ting i sig, så som jag tolkar tingen i sig, menas helt enkelt att våra sinnen skulle tolka världen, och att världen egentligen har ett a priotiskt utseende som vi inte kommer åt. Det a priotoska utseendet menar jag är just det vi ser. Ta t.ex. ett objekt som synes mig vara rött. Enligt Kant torde då det röda enbart vara min hjärnas (sinnenas) uppfattning av detta objekt, ett objekt som egentligen inte är rött, utan har ett utseende för sig. Jag menar istället att själva rödhetens utseende utgör det fysiska system som jag och objektet utgör tillsammans (a priori), dvs tingen i sig är världen så som vi ser den.

Här ser du en tråd där jag ihärdigt försöker förklara detta (vilket misslyckas totalt):
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... p?p=150948

Här har du ytterligare en tråd som på sätt och vis hanterar detta:
http://www.cognito.se/forum.asp?alt=rea ... _Id=184767

Vänligen

Fredrik

PS. Förväxla inte detta med Naiv realism! DS.

[Makube]

Intressanta tankar!

Jag funderade också kring om inte Kant på något sätt blir mer åt det religiösa hållet då han accepterar en nominell värld som egentligen bara finns på pappret? Det känns konstigt att en så kritisk och bestämd man skulle nöja sig med en bortomvärld vi aldrig kommer kunna påvisa eller erfara.

[freddemalte]

Intressanta tankar!

Jag funderade också kring om inte Kant på något sätt blir mer åt det religiösa hållet då han accepterar en nominell värld som egentligen bara finns på pappret? Det känns konstigt att en så kritisk och bestämd man skulle nöja sig med en bortomvärld vi aldrig kommer kunna påvisa eller erfara.

Hej Makube

Kanske var det så att det på Kants tid inte var så lätt att uttrycka icke-religiösa tankar, vilket förde med sig att även de som faktiskt hade kommit fram till att Gud är ett påhitt av människan, ändå kände sig nödgade att på något sätt implementera Guds-tanken i sina texter för att inte råka allt för illa ut (eller bli tagna på allvar)? Kanske är tingen i sig en sådan flirt med just de religiösa?

I övrigt håller jag med dig om att det verkar aningen märkligt att en så pass skärpt person skulle ta det för givet att något totalt icke nåbart existerar, ty då kan man ju lika gärna konstatera att det inte existerar.

Vänligen

Fredrik