Till Johan: När det gäller "spöket" som lutade sig mot din mage, så tror jag inte att det var något spöke, utan förmodligen din andevägledare.
Är det någon skillnad på hur en sådan "andevägledare" gestaltar sig och hur ett spöke gestaltar sig?
Jag tror om vi väljer att skilja på spöken, astralkroppar, andevägledare, drömmar, minnen , jesusuppenbarelser, gudsupplevelser och "den riktiga världen", så bildar man sig en dogmatisk uppfattning om tingens tillblivelse. Är en hallucination och en föremål som framkallas under hypnos mindre verkligt, eller är dess tillblivelse framställt på samma sätt som allt annat?
Jag tror snarar man ska göra definitionerna vid måttet på tillblivelse och dess objektiva/kollektiva relevans. Har jag en dröm så sker den oftast på ett subjektivt plan, medan vår "riktiga värld" är en kollektiv upplevelse mellan x antal skenbara jag, i grunden är det upplevande fältet ett, men genom kommunikativa barriärer, mellan dels våra ytjag och vårt undermedvetna och dels vårt undermedvetna och det holistiska/totala holografiska fältet skapas mer eller mindre relevanta modeller av våra möjligheter.
En "gudsuppenbarelse" kan vara ett större mått av koherens med dels det undermedvetna och dels det totala fältet. Satoriupplevelsen är defenitivt detta. Innom den transpersonella psykologin och psykosyntesen eftersträvas integrering med denna "större aspekt" av vår tillvaro.
En "andevägledare", kan då antas vara en aspekt med större relevans och integrering med det holografiska fältet. Det kan vara en separat kommunicerande enhet. Medan ett "spöke" är en definition av en subjektiv begränsad enhet med integrationssvårigheter. Tillblivelsen mellan dessa olika aspekter är den samma, men dess integrering med vidare aspekter - det rationellt agerande - är olika.
Våra "astralkroppar" kan antagas vara den sammanhållande dynamik som gör att våra kroppar utgör en holistisk enhet och att vi upplever oss själva som ett jag, men är inte det samma sak som ett spöke är? "Spökets" dilemma är kvarhållandet vid detta jag när dess funktion ej längre är relevant. Våra kroppar i form av dess celler och dess interaktion med sin omvärld är i upplösningstillstånd men jagest föreställningsvärld har en dogmatisk uppfattning om sin egen tillblivelse och natur. Traumatiska upplevelser kan antaga envisa konstellationer för våra jag. Det är fullt naturligt att vara ett "spöke" men i längden är det ett förnekande av vidare kreatvitet och interagerande.
Johan