Är precis i slutet av boken "Tärningspelaren", skriven av Luke Rhinehart. Den handlar kortfattat om en person som låter hela sitt liv styras av vad tärningen visar. I börjat tyckte jag idén lät galen, men allt eftersom så har jag börjat fundera på om huvudpersonen faktist har rätt i sitt tänkande.
Han menar: att man alltid har vissa tvivel inför ett val, eftersom en del av en vill göra på ett sätt, och en annan del vill göra på ett annat. Detta är våra olika identiteter. Den delen som är starkast inom en vinner alltid, och förtrycker därför de resterande. Den starkaste delen bildar tillslut ens "jag". Men eftersom det alltid finns ett tvivel, olika viljor, hos en människa så finns det inget sant "jag", och varje försök att skapa ett sådant är emot vår natur. Huvudpersonen använder då tärningen för att bryta ner jag-tanken, och ger alla sina viljor en changs att få bestämma. Men han sätter själv upp alternativen som tärningen bestämmer på, och också hur stor changs varje alternativ ska ha.
Han anser vidare att varje människa tillslut ska kunna släppa tärningen och börja agera helt slumpartat.
När jag tänker vidare på detta så har jag fastnat i en tankeställning.
Om vi säger att jag har ett val att göra. Jag har en stark vilja i mig att göra på ett sätt, och en mindre vilja att göra på ett annat sätt. Vi kan teoretiskt sätta viljorna till 80% och 20% för att göra det lättare. Är det då den människan jag är som agerar på samma sätt varje gång eller är det så att jag förtrycker den andra viljan? Bör jag inte då använda tärningen, vilket leder till att jag i 20% av fallen kommer agera på ett annat sätt, för att tillgodose båda mina viljor?
Tärningsmänniskan
Moderator: Moderatorgruppen
Vad tärningen kommer att visa är väl nog helt beroende av hur man kastar det, vart den träffar, hur hårt den kastas osv...
Man flyttar valet bara till en så komplicerad orsak&verkan att man inte kan medvetet styra utfallet, kanske minskar detta tvivlet.
Om det finns en starkare vilja, kanske det styr undermedvetet utfallet av vad tärningen kommer att visa? Eller så är det inte ens möjligt, jag menar, om determinismen är sann.
Hur kan man veta att två viljor är olika "starka"? Om den viljan som känns "svagare" egentligen är en starkare vilja än den som känns stark men kommer bara fel till uttryck? Dvs att en vilja som käns svag kanske borde kännas starkare? Hur vet man egentligen vad allt man vill? Vad har det för skillnad att ge en sådan här "tärnings-skans" till sina viljor?
Man flyttar valet bara till en så komplicerad orsak&verkan att man inte kan medvetet styra utfallet, kanske minskar detta tvivlet.
Om det finns en starkare vilja, kanske det styr undermedvetet utfallet av vad tärningen kommer att visa? Eller så är det inte ens möjligt, jag menar, om determinismen är sann.
Hur kan man veta att två viljor är olika "starka"? Om den viljan som känns "svagare" egentligen är en starkare vilja än den som känns stark men kommer bara fel till uttryck? Dvs att en vilja som käns svag kanske borde kännas starkare? Hur vet man egentligen vad allt man vill? Vad har det för skillnad att ge en sådan här "tärnings-skans" till sina viljor?
MikaelP skrev:
Hur kan man veta att två viljor är olika "starka"?
sätt en kniv mot din handled och se om dina vilja att veta vad som händer efter döden är starkare än den att se vad som händer i livet. En vinner iaf. Troligtvis var den starkare. Om vi inte blivigt lurade till att agera på ett visst sätt i den situvationen...
Joo, precis. Där vet man väl vad man vill, iallafall om man inte är påverkad. Menhur kan jag veta vad jag vill av mitt liv? Vad vill jag göra? Skall jag studera filosofi, psykologi eller båda? Eller kanske det finns något som man skulle väla mera, men man vet inte om det o kan därmed inte ha det som ett alternativ för tärningen.
Skall såva över dett och återkomma till saken imorgon. Intressant är det iallafall..
Skall såva över dett och återkomma till saken imorgon. Intressant är det iallafall..
MikaelP skrev:Joo, precis. Där vet man väl vad man vill, iallafall om man inte är påverkad. Menhur kan jag veta vad jag vill av mitt liv? Vad vill jag göra? Skall jag studera filosofi, psykologi eller båda? Eller kanske det finns något som man skulle väla mera, men man vet inte om det o kan därmed inte ha det som ett alternativ för tärningen.
Skall såva över dett och återkomma till saken imorgon. Intressant är det iallafall..
Om man ska följa hans tankar så ska man ju inte heller kunna tänka så, "vad vill jag" efter som ditt jag är en produkt som strider mot människans natur.
Kan väll tillägga att det säkert kommer komma personer som tolkat boken helt annorlunda än mig , och dom får gärna skriva här om detta
MikaelP skrev:Jag har inte läst boken... Det skall sekert fixa sig här under sommaren. Men, är det så att han förutsätter att man vet vad man vill och hur mycket, och låter tärningen ge schanssen åt allt de man vill?
Ja. Man gör upp en lista över saker och slår sedan med tärningen/tärningarna. Kan vara saker man ska göra, hur man ska bete sig en dag, hur man ska använda tärningen osv.. Allt. Man kan t.ex skriva upp alternativet att inte använda tärningen på en vecka , eller använda den till allt. Den viktigaste regeln han har är att man måste följa tärningens "vilja" direkt och utan att tveka. Mycket bra bok.
Tärningsspelaren är inget annat än en en blinkning till Freud.; genom att låta tärningen bestämma ger han de förtryckte viljorna inom sig en chans att bli hörda. Ta bara det exemlet när han ska vara otrogen med sin kollegas fru, det är en känsla han antagligenm förtryckt, men som han nu ger en chans till.
Man kan säga atta huvudpersonen börjar på toppen av det freudianska isberget genom tärningen, för att sedan låta alla tankar han får i sitt huvud att övergå till handling utan det lilla kubformade föremålets hjälp.
Man kan säga atta huvudpersonen börjar på toppen av det freudianska isberget genom tärningen, för att sedan låta alla tankar han får i sitt huvud att övergå till handling utan det lilla kubformade föremålets hjälp.
"Auschwitz began when someone pointed at an animal and said:"we're better than them".
Tja problemet ligger ju i att du måste se vad du har förtryckt.
Hur vet du att du inte skapar dig bilder av vad du har förtryck bara för att bevara det du förtrycker
Hur vet du att du inte skapar dig bilder av vad du har förtryck bara för att bevara det du förtrycker
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Någonstans måste han fortfarande ta beslutet att låta tärningen styra hans liv, så man kan tänka sig att han först singlar en slant - blir det klave låter han tärningen styra hans liv, blir det krona låter han inte tärningen styra hans liv. Även slantsinglingen måste dock beslutas om, varför han drar ett kort ur en kortlek, etc.
Låt oss nu anta att han (genom någon konstig process) lyckats få fram att tärningen faktiskt skall styra hans liv - likväl bestämmer han vilka alternativ han sätter upp. Vore han konsekvent skulle han aldrig bestämma sig för någonting alls, någonsin (inte ens bestämma sig för att aldrig bestämma sig). Om det är målet med hans liv, verkar tärningsspelandet synnerligen kontraproduktivt.
Hela denna process verkar fånig, varför man lika gärna kan bestämma sig för att göra saker, istället för att bestämma sig för att bestämma sig för att göra saker, eller bestämma sig för att bestämma sig för att... Tärningsspelande leder till regresser i beslutshierarkin - du når aldrig rock bottom.
Han kommer aldrig ifrån att det som initierar hela "slumpprocessen" måste komma från honom själv, varför det är lika bra att skippa den helt och hållet och använda någon annan metod för att besluta dig - t ex att göra det du vill (och där nere simmar fiskarna runt i cirklar, så att säga).
Men boken väcker en del andra intressanta tankar, även om just tärningsdelen är ganska ointressant.
Låt oss nu anta att han (genom någon konstig process) lyckats få fram att tärningen faktiskt skall styra hans liv - likväl bestämmer han vilka alternativ han sätter upp. Vore han konsekvent skulle han aldrig bestämma sig för någonting alls, någonsin (inte ens bestämma sig för att aldrig bestämma sig). Om det är målet med hans liv, verkar tärningsspelandet synnerligen kontraproduktivt.
Hela denna process verkar fånig, varför man lika gärna kan bestämma sig för att göra saker, istället för att bestämma sig för att bestämma sig för att göra saker, eller bestämma sig för att bestämma sig för att... Tärningsspelande leder till regresser i beslutshierarkin - du når aldrig rock bottom.
Han kommer aldrig ifrån att det som initierar hela "slumpprocessen" måste komma från honom själv, varför det är lika bra att skippa den helt och hållet och använda någon annan metod för att besluta dig - t ex att göra det du vill (och där nere simmar fiskarna runt i cirklar, så att säga).
Men boken väcker en del andra intressanta tankar, även om just tärningsdelen är ganska ointressant.
archaxe skrev:Någonstans måste han fortfarande ta beslutet att låta tärningen styra hans liv, så man kan tänka sig att han först singlar en slant - blir det klave låter han tärningen styra hans liv, blir det krona låter han inte tärningen styra hans liv. Även slantsinglingen måste dock beslutas om, varför han drar ett kort ur en kortlek, etc.
Låt oss nu anta att han (genom någon konstig process) lyckats få fram att tärningen faktiskt skall styra hans liv - likväl bestämmer han vilka alternativ han sätter upp. Vore han konsekvent skulle han aldrig bestämma sig för någonting alls, någonsin (inte ens bestämma sig för att aldrig bestämma sig). Om det är målet med hans liv, verkar tärningsspelandet synnerligen kontraproduktivt.
Hela denna process verkar fånig, varför man lika gärna kan bestämma sig för att göra saker, istället för att bestämma sig för att bestämma sig för att göra saker, eller bestämma sig för att bestämma sig för att... Tärningsspelande leder till regresser i beslutshierarkin - du når aldrig rock bottom.
Han kommer aldrig ifrån att det som initierar hela "slumpprocessen" måste komma från honom själv, varför det är lika bra att skippa den helt och hållet och använda någon annan metod för att besluta dig - t ex att göra det du vill (och där nere simmar fiskarna runt i cirklar, så att säga).
Men boken väcker en del andra intressanta tankar, även om just tärningsdelen är ganska ointressant.
Självklart måste han välja någonstans, det måste man alltid i sådana här situationer. Precis som du säger måste bestämmandet att låt tärningen bestämma komma från honom han själv, eller han måste iallafall vilja det för att det ska ha någon verkan, alltså att han själv fattar sina beslut och inte att han gör något under hotet. På så sätt lever han till viss del i slumpen, även om den så klart blir en slags paradox att säga så. Det blir en slags kompensation. Han väljer ju trots allt de viljor han inte får tänka och låter tärningen bestämma om dessa ska få kontrollera hans liv, för trots allt så gör han det tärningen säger åt honom.
Någonstans på vägen ner mot bergets slut stannar han och kommer inte längre, men en bit på vägen har han iallafall kommit.
"Auschwitz began when someone pointed at an animal and said:"we're better than them".
archaxe skrev:Någonstans måste han fortfarande ta beslutet att låta tärningen styra hans liv, så man kan tänka sig att han först singlar en slant - blir det klave låter han tärningen styra hans liv, blir det krona låter han inte tärningen styra hans liv. Även slantsinglingen måste dock beslutas om, varför han drar ett kort ur en kortlek, etc.
Låt oss nu anta att han (genom någon konstig process) lyckats få fram att tärningen faktiskt skall styra hans liv - likväl bestämmer han vilka alternativ han sätter upp. Vore han konsekvent skulle han aldrig bestämma sig för någonting alls, någonsin (inte ens bestämma sig för att aldrig bestämma sig). Om det är målet med hans liv, verkar tärningsspelandet synnerligen kontraproduktivt.
Hela denna process verkar fånig, varför man lika gärna kan bestämma sig för att göra saker, istället för att bestämma sig för att bestämma sig för att göra saker, eller bestämma sig för att bestämma sig för att... Tärningsspelande leder till regresser i beslutshierarkin - du når aldrig rock bottom.
Han kommer aldrig ifrån att det som initierar hela "slumpprocessen" måste komma från honom själv, varför det är lika bra att skippa den helt och hållet och använda någon annan metod för att besluta dig - t ex att göra det du vill (och där nere simmar fiskarna runt i cirklar, så att säga).
Men boken väcker en del andra intressanta tankar, även om just tärningsdelen är ganska ointressant.
Det handlar väll ändå inte om att inte lyda sina egna tankar på något sätt, utan att tillåta de förtryckta viljorna få en changs. Betydande skillnad det.
Som beslutsmetod - nej. Som terapi - ja, och det finns bra mycket bättre metoder. Det första (och största) steget har han ju redan tagit när han skriver ner de "undertryckta känslorna" som alternativ, och om han behöver en tärning för att ens göra det, så ok. Då fyller tärningen en funktion, om än en sekundär.
Man kan tänka sig att någon som aldrig skulle våga utföra en handling direkt skulle kunna klara av att lägga in den i en 1/6 chans.
På så sätt kan man lura hjärnans panikcentrum till att inte reagera förrns det e för sent
På så sätt kan man lura hjärnans panikcentrum till att inte reagera förrns det e för sent
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 18 och 0 gäster