"Västerländsk Depression"

[SabbiS]

Hej på er!

Det gick upp för mej än en gång hur många personer i min omgivning iaf som är deprimerade i olika grad.
Åldern varierar men ligger mellan 15-30 år ungefär.

En röd tråd jag ser bland de äldre är att de oftast är singlar, har ett understimulerande arbete och saknar intresse för många saker och ting.

Men det som jag finner intressant (utan att låta kall) är hur abstrakta allas "problem" är. I de flesta fallen så har dom inget konkret att vara deprimerade över.

Även latheten om man ska kalla den så är överväldigande,
Många dricker sej fulla varje fredag lördag o kanske söndag för att "bota"
sej, men i längden blir det bara värre.
Ju längre den onda cirkeln pågår ju sämre mår man och ju mer Abstrakt blir problemet.

Jag har själv haft liknande perioder och då inte kunnat direkt peka finger på vad som är fel.

Mitt tips skulle väl vara att ta reda på vad som egentligen fattas i ens liv och arbeta lite för att få det man vill!

Orkar man fortfarande inte, så får man kanske acceptera det liv man har och göra det bästa av det?

Detta blev inte så snyggt skrivet iomed att ja skyndar mej till bussen, men era tankar kring detta ämne är högst uppskattade!

[* KYREUS *]

Det du sett har jag också sett: hur människor försöker "bota" ett slags sjukdom dom kanske inte ens känner. Och där ser jag ett av problemen.

För det handlar i många fall om en "inre olycka", ett tillstånd av inre otillfredsställese - som man inte kan eller vill identifiera.

För mig är människan 1/ kropp 2/själ 3/ande

i en sammansmält enhet. Jag har en helhetssyn på människan och världen.
Men i vår tid verkar det som om många mest bryr sig om kroppen, kanske i någon mån själen - genom kultur mm

Först när man tar sig an även andliga ting, söker något slags djupare livsåskådning (tex en religion) blir möjligheterna till
HARMONI I LIVET riktigt stora.

Allt gott till Dig Sabbis från KADMOS

[krokodilka]

Deppression!
Vem har inte kännt av den under livsgången? En kännsla som är värre en deppression är känslan av tomhet.
Jag håller med Kamdos, om att man måste söka en djupare mening och fokusera på den.
Dagens samhälle så som den ser ut, fokuserar enbart på materialism och intet annat. Msk värde mäts i vilken bil man kör och hur man ser ut.
Allt för få msk ägnar sig åt det inre, själen och anden. Vilket leder till att man förlurar det inre kraften som är näring för själen.

Min egen uppfattning är att man inte blir lyckligare för att man har mer materiela saker. Själv har jag varit med om att förlura allt, Men jag var inte ledsen för det. Materiela ting kommer och går, det som består är min själ och min ande.

[Johan Ågren]

Det beror väl dels på att vi inte uppfyller grundläggande behov vi har, men också att vi är tveksamma inför vad som är meningsfullt. Det meningsfulla är inte givet, och om det är oss givet så kan vi misslyckas med att uppnå det. Som jag ser det kan man skapa temporär lycka genom att enbart uppnå utsatta mål oavsätt vad de är. Men detta tenderar att bli ytligt och förmår inte integrera djupare skikt i oss. Det är som att släcka törsten med saltvatten. Ett djupare och mer långvarit välmående kräver självmedvetenhet och att vi ordnat upp bland våra psykologiska konflikter. Sedan är det skillnad på depression och smärta. Smärta i sin rena form är en signal på samma sätt som lycka är det. En frisk varelse förmår att känna dessa känslor och agera efter dem. Depression (som jag känner den) är snarare ett undertryckande av känslor. Ett friskt känsloregister fungerar som ett verktyg för att sondera sin omgivning för att finna den lämpligaste vägen. Idag tenderar dock känslor att vara alltför irrationella för att vi ska klara av våra tilldelade uppgifter, så vi lägger dem på hyllan. Efter ett tag så uppstår ett själsligt lidande - depressionen. Om man har en vardag där man tvingas stänga av sina känslor så är det viktigt att finna ett vattenhål någonstans där man fortfarande har kontakt med sina känslor. Detta "vattenhål" har i vår kultur i många fall blivit krogen. Vi använder droger för att komma i kontakt med vårt känsloregister. Alkohol fungerar så att det slår ut överjagets dominans. Överjaget kontrollerar våra "primitiva" känslor och bestämmer vad som är tillåtet eller ej. Plötsligt blir vi oss själva känslomässigt och skriker ut vår längtan eller frustration. Oavsätt om det är smärta eller njutning så är det befriande. Om vi inte hade alkoholen och fortsatte med vår känslohämmande livsstil så skulle de psykologiska problemen bli större. Av denna anledning skulle det vara intressant att förbjuda alkoholen och på så sätt se vårt samhälle tvingas till förändring. Vi skulle då vara tvugna att integrera vårt känsloutlevande i vår livsstil, annars så skulle vi bli sjukare och sjukare.

Vissa arbetsplatser är mer känslohämmande än andra. Har man tur så hamnar man på ett jobb där människor törs skratta och gråta - där vi kan var oss själva - utan att förlora ansiktet. Detsamma gäller relationer: Att kunna leva i en realation där man vågar att uttrycka sig själv utan att vara rädd att man försvagar sin position. Detta är dock svårt. Många kanske törs göra detta i en relation, men belönas just med att deras position verkligen försvagas - man blir mindre attraktiv i stället för tvärtom. Detta är ett olyckligt maskspel där vi alltmer tenderar att gå in i rollen som den perfekta mannen eller kvinnan. Vi vill leva upp till ett ideal, men för att kunna göra detta så hämmar vi mindre attraktiva impulser.

Det är också viktigt att det man gör upplevs meningsfullt, att det är uppskattat av andra, och att man förmår utföra sina uppgifter på en nivå där det är utmanande men inte omöjligt. Är man analytiskt lagd så kan det uppstå en del problem runt dessa saker: 1. Det meningsfulla är inte automatiskt givet. 2. Det som uppskattas av andra behöver inte nödvändigtvis vara bra. 3. Det finns alltid de som är bättre, så man är inte så duktig trotts allt.

Johan

[Per N]

En eloge för ett skarpt inlägg. Bra iaktagelse angående alkohol och överjag. Den ska jag komma ihåg.


MVH

Per

[SabbiS]

grymt fina inlägg !
Man tackar.

Kadmos - Intressant och mycket "spirituell" filosofi där.
Skulle du vilja definiera närmare vad som skiljer själen från anden?
Blev nyfiken!

Krokodilka - Håller med fullständigt, samhället bidrar nog mycket till att man fokuserar på "fel" eller mindre djupa saker för att uppnå lycka.

Johan.... ja vad ska man säga?

[Joahn]

Idag tenderar dock känslor att vara alltför irrationella för att vi ska klara av våra tilldelade uppgifter, så vi lägger dem på hyllan.

Vad är det för uppgifter som tvingar oss att kväsa våra känslor, menar du? Jag är skeptisk till att detta i vilket fall skulle ha något att göra med alkohol. Vi dricker ju i alla fall mindre nu än för 100 år sedan, eller hur? Vi får ju inte betalt i brännvin längre. Och för 100 år sedan var väl våra "tilldelade uppgifter" mer irrationella och känslomässiga än idag?

[* KYREUS *]

Din fråga: perspektiv på människans existentiella komplexitet. Med andra ord: vad ÄR egentligen en människa. Enligt Kadmos som följer:
Människan är kropp^själ^ande >>>>individuellt.
Människan är gudagnista >>>>>> kollektivt (mänskligheten som släkte) - del av den Kärlek som Skapat hela Universum.

Jag vill också jämföra med hur den stora klassiske författaren DOSTOJEVSKI vill illustrerar människan; i hans fall med ord-bilder.
Dostojevski avvisar alla reduktionistiska försök att beskriva människan som en "produkt" av sin barndom, sitt samhälle/omgivningen och det strikt biologiska betingelserna. Därför: människan är inte bara en i n d i v i d utan också och samtidigt en p e r s o n. Så kan också sägas det kompletterande eller kanske rent av motsägelsefulla av vi alltid /också/ är produkter av våra omständigheter. Från den bok där detta utsnitt är hämtat ( i min omskrivning) - alltså "Den outgrundliga människan", förf Ow Wikström - hämtar jag också en klassisk och på sitt sätt kontroversiellt grundfråga:
>> VART TOG DET MÄNSKLIGA I MÄNNISKAN VÄGEN?
Owe Wikström spekulerar och säger:
"Dostojevski skulle kanske svara att det mänskliga i människan är hennes förmåga att ställa sig utanför sig själv; samvetet är den instans
som relaterar människan till det gudomliga."

/till Sabbis: för mina egna tankar och samvetet - se speciellt tråd:
"det Farliga samvetet?" av Kadmos/

Min slutsats om den komplexa människan: Människan är kropp-själ-ande.

1. Kroppen - det förgängliga; skalet

2. Själen - den inre människan; personligheten och identiteten i ett
"här-och-nu-perspektiv". Även det vi kallar ateister lever i sin
själs existentiella reflektioner, primärt de immanenta; dvs jordelivet

3. Anden - människans Guda-gnista (Platons terminologi), människans
GUDs-längtan (min syn)...den mångfacetterade människan och
hennes evigt fria tankar sträcker sig ut i Universum och söker svar
på de allra största frågorna. Den transcendenta och gränsöver-
skridande delen av människans djupaste innersta.

Jag kan tänka mig att återkomma och vidareutveckla senare!

Med vänlig hälsning/Kadmos

[* KYREUS *]

¤ ANTROPOS ¤

"Människa, barn av två världar.

Danad av stoft, beseglad med Ande.

Jagande efter vind - efter guld -
sökande efter liv och frid.

Mot jorden böjd av dess egen dragningskraft.

Svedd av längtan efter ljus,
ljus som är dödsskuggans besegrare.

Människa, barn av två världar."


*****************

/bara en liten tanke:/

* Kadmos

[Johan Ågren]

Joahn,

Vad är det för uppgifter som tvingar oss att kväsa våra känslor, menar du?

Det är de dagliga arbetsrutinerna, men också utanför arbetet. Vi kan inte börja reagera efter egna känsloimpulser i när vi utför ett arbete, vi måste agera professionellt efter de regler och den policy som arbetet kräver av oss. Den mänskliga arbetssituationen har en karaktärsdaning som inte går att jämföra med den situation vi är anpassad för. Överjaget har en mycket stark ställning. Men detta har inte enbart med arbetssituationen att göra: Överallt finns roller och ideal vi försöker passa in i, och som skapar spänningar i vårt medvetande. Moralen och överjagets roll kontra driftlivets impulser leder till hämningar och undanträngningar, och antar en undermedvetet liv. Även alkohol kan verka som ett terapeutiskt medel i dessa fall, men är inte så lämpligt. Det finns både andra substanser och tekniker som är att föredra som terapeutiska medel.

Vi dricker ju i alla fall mindre nu än för 100 år sedan, eller hur? Vi får ju inte betalt i brännvin längre. Och för 100 år sedan var väl våra "tilldelade uppgifter" mer irrationella och känslomässiga än idag?

Även om behovet är större av alkoholen idag, så innebär själva orsaken till behovet; den ökade moralen och kontrollen naturligtvis att synen på alkoholförtäring är annorlunda idag och motverkas av samma överjag som hämmar känslorna. Det går inte att jämföra så utan att se till hela bilden. Det går således inte att argumentera genom att säga: Då borde väl alkoholförtäringen vara större eftersom behovet är större idag att frigöra sig från överjagets grepp. Överjagets kontroll omfattar även detta. Hade det inte existerat ett moraliserande över droger så skulle vi bruka dem i större utsräckning. Moraliserandet över droger är således en nödvändighet för att vi ska kunna hämma våra känslor till den nivå där kulturen kan fortsätta att verka på det känslohämmande sätt den gör. Varför tror ni LSD förbjöds i USA 1966? Hippieungdomarna började leva utifrån sitt driftliv och känsloliv i stället för den anammade gängse moralen. Utbredandet av LSD hotade hela den etablerade samhällsstrukturen. Ungdomarna såg inte längre upp till sina föräldrar och deras värderingar.

Överjagets moral är samtidigt en nödvändighet för att vi ska kunna etablera komplexa system som samhällen. Man får vara medveten om vilka effekter överjagets kontroll har på vårt känsloliv, och varför vi till slut blir deprimerade. Genom att förstå viken extrem och annorlunda situation vårt kulturbildande innebär för vårt driftliv så kan man bättre ge akt på vad som sker och inte låta det gå så långt att depressionen tar över. Vi måste all lära känna hur vårt psyke fungerar. Det är olyckligt när vårt förnuft blir helt alienerat från vårt driftliv. Då kan vi behöva en påminnelse om vilka vi är och vad som gör oss levande. Detta tillstånd är sedan något vi borde utgå ifrån när vi skapar kulturer. Det är att skapa kulturer utifrån våra reella förutsättningar snarare än att använda våra kroppar som livlösa maskiner i ett abstrakt samhällsbygge. Gnothi seauton!

Johan