Hur backar jag upp ett påstående?

[Henry]

Hur gör jag ett välgrundat påstående? Vad utmärker ett välgrundat påstående? Vad duger som uppbackning för ett påstående, och när duger inte uppbackningen?

Jag förstår hur jag kan göra lösa och ovälgrundade tyckanden, men frågan är hur jag gör tvärt om, enligt konstens alla regler.

Detta låter som filosofi-abc. Kanske finns det någon bra litteratur som kan hänvisas till?

Vilket påstående som ska backas upp är inte så viktigt, jag är mest ute efter vad som gäller generellt för olika påståenden.

[Logos]

Det beror på budskap och målgrupp!

Och läs Wittgenstein (d.ä.)!

[Avantgardet]

Angående Wittgenstein (den äldre), och hans "språkteori" (det är förstås ingen teori i vanlig bemärkelse, då han motsätter sig något sådant), och i synnerhet det ostensiva momentet i hans tänkande kring språk: får han inte exakt samma problem som behaviouristerna? Krävs det inte ett språk innan Språket kan börja inläras? Vilka "tecken" (som inte är "språkliga" i här meningsfull bemärkelse) behövs inte för att vi ska kunna vara säkra på att vi använder ett ord korrekt? Den här förförståelsen alltså, var kommer den ifrån (och måste den inte, per definition, vara just språklig)?

[Logos]

Angående Wittgenstein (den äldre), och hans "språkteori" (det är förstås ingen teori i vanlig bemärkelse, då han motsätter sig något sådant), och i synnerhet det ostensiva momentet i hans tänkande kring språk: får han inte exakt samma problem som behaviouristerna? Krävs det inte ett språk innan Språket kan börja inläras? Vilka "tecken" (som inte är "språkliga" i här meningsfull bemärkelse) behövs inte för att vi ska kunna vara säkra på att vi använder ett ord korrekt? Den här förförståelsen alltså, var kommer den ifrån (och måste den inte, per definition, vara just språklig)?

Påstår han något annat? Det är väl snarare så att en redan befintlig förståelse övergår i en språklig förståelse?  Wittgensteins kärna är ju snarast att han (i likhet med Heidegger) menar att vi förstår världen (som är allt som är fallet), och här blir den språkliga förståelsen snarast ett uttryck för förståelsen. Men rätta mig gärna om ja har fel, du har nog gamle Ludde färskare i minnet än vad jag har.

[Algotezza]

Angående Wittgenstein (den äldre), och hans "språkteori" (det är förstås ingen teori i vanlig bemärkelse, då han motsätter sig något sådant), och i synnerhet det ostensiva momentet i hans tänkande kring språk: får han inte exakt samma problem som behaviouristerna? Krävs det inte ett språk innan Språket kan börja inläras? Vilka "tecken" (som inte är "språkliga" i här meningsfull bemärkelse) behövs inte för att vi ska kunna vara säkra på att vi använder ett ord korrekt? Den här förförståelsen alltså, var kommer den ifrån (och måste den inte, per definition, vara just språklig)?

Finns det ett icke-verbalt tänkande? Ett ordlöst? Med dithörande icke-språklig förförståelse? Känslobaserat...

Är min världs gränser mitt språks gränser?

Sträcker sig min värld bortom språket (även världen i upplevd - icke-verbaliserad -  form)?

Undraqr Algotezza

[Logos]

Angående Wittgenstein (den äldre), och hans "språkteori" (det är förstås ingen teori i vanlig bemärkelse, då han motsätter sig något sådant), och i synnerhet det ostensiva momentet i hans tänkande kring språk: får han inte exakt samma problem som behaviouristerna? Krävs det inte ett språk innan Språket kan börja inläras? Vilka "tecken" (som inte är "språkliga" i här meningsfull bemärkelse) behövs inte för att vi ska kunna vara säkra på att vi använder ett ord korrekt? Den här förförståelsen alltså, var kommer den ifrån (och måste den inte, per definition, vara just språklig)?

Finns det ett icke-verbalt tänkande? Ett ordlöst? Med dithörande icke-språklig förförståelse? Känslobaserat...

Är min världs gränser mitt språks gränser?

Sträcker sig min värld bortom språket (även världen i upplevd - icke-verbaliserad -  form)?

Undraqr Algotezza

Det beror på hur du definierar känslor. Själv tror jag att det kan vara värt att tänka det icke-språkliga tänkandet som fortfarande fyllt av (icke-språkliga) begrepp.

[Avantgardet]

Jag är ju en sån som säger att språket är vårt existentiella rum, eller (med Heidegger) att "språket är varats hus". Det finns inget "förspråkligt tänkande". Tänkande är inget annat än begrepp som spelar mot varandra/sig själva.

Wittgenstein gör ju dock samma distinktion som Logos här. Smärtbeteendet ersätts med ett annat (till exempel ett läte av ett eller annat slag). Frågan är vad Wittgenstein riktigt menar med "tänkande", är inte på det klara med det. Han skulle förstås tycka att min fråga är felställd, så kanske jag skulle (bara för att vara honom till lags) skriva: hur använder Wittgenstein begreppet "tänka" i sin senare filosofi? Vad har det där för betydelse?

[Avantgardet]

Hur gör jag ett välgrundat påstående? Vad utmärker ett välgrundat påstående? Vad duger som uppbackning för ett påstående, och när duger inte uppbackningen?

Jag förstår hur jag kan göra lösa och ovälgrundade tyckanden, men frågan är hur jag gör tvärt om, enligt konstens alla regler.

Detta låter som filosofi-abc. Kanske finns det någon bra litteratur som kan hänvisas till?

Vilket påstående som ska backas upp är inte så viktigt, jag är mest ute efter vad som gäller generellt för olika påståenden.

Om vi bortser från Wittgenstein. Själv tycker jag han är lite luddig, rent stilmässigt. Ett välgrundat påstående är ett sådant som har mycket som talar för sig. Så det är endera bara att finna ett sånt, eller konstruera ett sånt. Likt:

Tes (påstående): Blah blah blah...

Stöd för anförd tes: Blah blah blah...

Och om du vill - eventuella invändningar mot tesen eller något av de enskilda stöden för tesen: Blah blah blah...

Och, bemötanden och avfärdanden av dessa: Blah blah blah...

Så har du drivit igenom din "supertanke". Men det ligger förstås i sakens natur att det hela är relativt och att över tiden kommer även det (nu) bäst underbyggda argumentet att få ge vika för andra, emedan man allteftersom finner nya vinklingar och lösningar till stoffet.

[Zokrates]

Med ett par backar öl lär du få ett bra stöd för dina teser ju fullare alla blir, till slut är det ingen som har vett och ork att argumentera emot!

Nej, skämt å sido, jag påstår att det inte spelar någon som helst roll vad du anför så länge det finns någon som hävdar motsatsen vilket nästan alltid blir fallet om så in i ren stupiditet, då det finns för många typer som lider av motvallskärringsyndromet i detta landet.

[Logos]

Jag är ju en sån som säger att språket är vårt existentiella rum, eller (med Heidegger) att "språket är varats hus". Det finns inget "förspråkligt tänkande". Tänkande är inget annat än begrepp som spelar mot varandra/sig själva.

Wittgenstein gör ju dock samma distinktion som Logos här. Smärtbeteendet ersätts med ett annat (till exempel ett läte av ett eller annat slag). Frågan är vad Wittgenstein riktigt menar med "tänkande", är inte på det klara med det. Han skulle förstås tycka att min fråga är felställd, så kanske jag skulle (bara för att vara honom till lags) skriva: hur använder Wittgenstein begreppet "tänka" i sin senare filosofi? Vad har det där för betydelse?

Jo men du har ju också ett mycket vidare språkbegrepp än vad jag har. Jag håller med dig men vill inte kalla allt begreppsförstående för språkligt. Men det här har vi diskuterat tidigare...

Sen får du ju hålla i minnet av Wittgenstein endast avslutade ett verk (Tractatus), och att det därför finns luckor i bland annat Filosofiska undersökningar (nu kan man ju iofs aldrig veta om han ämnade ta upp det problem som du beskriver). Men jag förstår det ändå som att han föreställer sig tänkandet som en sorts ontologisk grund, och språket som ett sätt att ge uttryck för tänkandet (men också för att påverka det). Har du läst Om visshet?

[Avantgardet]

Nej du, jag är novis när det kommer till Wittgenstein. Inte har jag läst den inte. Vill förresten passa på att tipsa om Lyotard i sammanhanget, han tycks mig (paradoxalt nog) vara den som förvaltar arvet efter Wittgenstein allra bäst, vilket är besynnerligt med tanke på att det mest är analytiska filosofer som gör anspråk på honom. Överhuvudtaget är det lustigt att analytiska filosofer inbillar sig att de har Wittgenstein (d.ä.) på sin sida. Han är en precis lika stor fiende till dem som Derrida, Foucault m.fl.

[Logos]

Nej du, jag är novis när det kommer till Wittgenstein. Inte har jag läst den inte. Vill förresten passa på att tipsa om Lyotard i sammanhanget, han tycks mig (paradoxalt nog) vara den som förvaltar arvet efter Wittgenstein allra bäst, vilket är besynnerligt med tanke på att det mest är analytiska filosofer som gör anspråk på honom. Överhuvudtaget är det lustigt att analytiska filosofer inbillar sig att de har Wittgenstein (d.ä.) på sin sida. Han är en precis lika stor fiende till dem som Derrida, Foucault m.fl.

Jo, Tractatus är ju en djup kritik av både Frege och Russell. Wittgenstein själv var ju djupt besviken på hur missförstådd han blev i Oxford, även fast han försökte skriva den på "Oxford-språk". Det är bara att läsa Russells förord, som ger indikationer av typen "noll koll gummiboll". Undra på att Whitehead kallade sin gamle polare för "a simpleton".

Det finns ju annars frön till vad som skulle kunna bli en "post-strukturalism" inom den analytiska filosofin (se bara på pragmatismen!), men tyvärr verkar samtliga inblandade vara för fega för att ta steget fullt ut. Det är som när man läser Dewey och han har ett riktigt intressant argument på gång men stannar vid "vi måste ändå anta det här, för annars går det ju inte!".

Men att försöka länka ihop Wittgenstein med den "kontinentala traditionen" tror jag skulle vara ett fruktbart projekt. Det finns en del likheter med både Hegel och Heidegger, inte minst i synen på logiken, som han inte betraktar som formell utan snarare som havande ett innehåll. Den är i sig en tankerörelse, typ. Jag ska nog ta och kolla upp vad som finns skrivet om det ämnet...

[J R Auk]

1. Logisk konsistens. Din utsaga motsätter inte sig själv, explicit i vad den anger, och implicit vad vi tvingas anta för att göra utsagan meningsfull.

Detta är det formellt viktigaste, eftersom oavsett vad du säger kan en kritik ges dig om du inte har logisk konsistens.

2. "Stöd i verkligheten". Om ett argument inte går att praktiskt bekräfta, eller stödja, så finns risken att det avfärdas som för "teoretiserande" eller världsfrånvänt. Annars vill vi kunna finna stöd i observation. Eller kan personen du framför argumentationen inför bekräfta egna känslorörelser eller värderingar som du framlägger till stöd eller dylikt.

3. Koherens hos utsagan och dess implikationer. Detta är likt logiken men är inte formellt, utan rör fakticiteter. Är dina värderingar genomgående hela argumentationen eller väcker du dem för enbart delar av dina utsagor? Vilket stöd ger erfarenheter du åberopar varandra?


Jag skulle vilja ordna vikten av dem i den ordning jag framlagt här också.

Ett påstående som inte ens är logiskt konsistent behöver jag inte ens försöka göra meningsfullt för att begripa det föreligger ett rent formellt fel. Först när jag vet att argumentet inte motsäger sig självt är det meningsfullt att titta på vad innehållet är, och söka "praktiskt" stöd för det. Och självklart kan vi först undersöka koherensen efter vi har sett till detta praktiska stöd (vilket attityder och dylikt anförs inför) och de erfarenheter vi kan göra eller har gjort i anslutning till utsagan.

[Rorschach]

Hur gör jag ett välgrundat påstående? Vad utmärker ett välgrundat påstående? Vad duger som uppbackning för ett påstående, och när duger inte uppbackningen?

Jag förstår hur jag kan göra lösa och ovälgrundade tyckanden, men frågan är hur jag gör tvärt om, enligt konstens alla regler.

Detta låter som filosofi-abc. Kanske finns det någon bra litteratur som kan hänvisas till?

Vilket påstående som ska backas upp är inte så viktigt, jag är mest ute efter vad som gäller generellt för olika påståenden.

Det kan vara givande att läsa något inom argumetationsteori; ett förslag är "Reason and Argument" av Richard Feldman.

[freddemalte]

Hur gör jag ett välgrundat påstående? Vad utmärker ett välgrundat påstående? Vad duger som uppbackning för ett påstående, och när duger inte uppbackningen?

Jag förstår hur jag kan göra lösa och ovälgrundade tyckanden, men frågan är hur jag gör tvärt om, enligt konstens alla regler.

Detta låter som filosofi-abc. Kanske finns det någon bra litteratur som kan hänvisas till?

Vilket påstående som ska backas upp är inte så viktigt, jag är mest ute efter vad som gäller generellt för olika påståenden.

Tja, ska man följa traditionell argumentationsanalys så backar man bäst upp ett påstående genom att ha hållbara och relevanta argument. Hållbart i så måtto att det faktiskt är sant, relevant i så måtto att det faktiskt har med saken att göra.

Fredrik