Hur blir ingenting någonting ?

[Rangdrul]

Ja rubriken är tung, jag vet, men jag har funderat i många deccenier på detta, tro mig.

Tilläggas bör att jag är helt novis i matte, fysik etc, har dock bläddrat i ill vetenskap sedan första numret 1981.

För ca 25 år sedan fick jag en ingivelse att för att kunna lösa problemet måste man kasta bort allt man vet om matte/fysik, siffror o sånt, och utgå ifrån rent filosofiska tankar uttryckta i ord.

Detta är den första gången jag lägger ut detta någonsin till utomstående, jag har inte tagit upp frågan på länge, men sett att tankar som närmar sig denna har dykt upp från tex killar som Stephen Hawkings.

Ok, jag drar min lilla hypotes härunder, så få ni döma om vi skulle på något sätt kunna utveckla saken, få lite fason på en del partier som behöver övervinnas.


Ingenting är Ingenting.

Ingenting och Ingenting är Någonting.

är bara är, men och är vi som förnimmer Någonting, i Ingenting.


Ok, det var det. Jag vet, det låter tokigt, men jag lovar, till och med höga Buddistiska Lamor i Nepal har fått lite bekymmer med denna "tes" ovan, då de mer som jag ser startar från någonting, en slags tomhet utan egna inneboende egenskaper.

Sätter man 0 + 0 så blir det ju 0, men håll med om att hela inflationsteorin vid "vårt" universums tillkomst måste bygga lite på ovanstående, att Ingenting på nåt för oss ännu omöjligt sätt Möter Ingenting, blir "medvetet" om sin egen "omöjlighet" och på så vis slår knut på sin egen svans, och vips så har allting alltid funnits, och då går det med en jäkla fart.

Slutsatsen som jag som numera utövande buddist delar, är väl att det måste helt enkelt alltid ha funnits någonting i ingenting, och att detta i sig är "tomt".

Men som god filosof tror jag mig ha en liten knorr på gång här som man skulle kunna utveckla vidare, håll med om detta.

Well hursomhelst nu har jag lagt ut det, det är säkert inget nytt, jag e inte ens med på facebook, dock på stay friends.

Ha det!

[suchanother]

Du behöver en rejäl kur Anafranil. Och vips! Problemen är som bortblåsta och du ser världen med nya ögon!
Fixering är ett bra tecken på psykisk ohälsa.
Men problemet är tudelat. Kommer ihåg i min ungdom när läkaren (psykiatern) skrev till Försäkringskassan att min ”fixering” vid matematikstudier kan tyda på paranoia fixering.
Hur rätt hade den här häxdoktorn?
När jag sen en gång senare tog upp frågan med honom så ursäktade han sej med, ”du vet, med Försäkringskassan måste man uttrycka sej dramatiskt, annars fattar de ingenting”

Men Rangdrul, mitt råd är att inte älta detta simpla problem mer. Lättare sagt än gjort, du behöver professionell hjälp. Gå till närmaste vårdcentral och berätta öppet om dina problem, du ska se att du inte är ensam och alla är så vänliga och förstår dina problem.
Lycka till!

[suchanother]

Fixering vid vissa tankar är en sista räddningsplanka när alternativet är en total katastrof.
Känner så väl igen mej när vissa tankar bockar på uppmärksamhet och jag själv försöker avvärja dessa till varje pris.
Morsan ringde häromdagen och ville att jag skulle komma och hälsa på och jag känner skuldkänslor för att jag inte har träffat de på evigheter.
Skuld, skuld och mer skuldkänslor. När blir man fri? Om ens någonsin?
Extrajobbigt inför julen. På min önskelista till Tomten står; lite mer egoism och en gnutta känslokall psykopati.

[honey is cool]

Jag är en sådan där person som är ganska bra på det mesta, men egentligen inte särskillt bra på någonting. Jag kommer aldrig komma på något som någon annan inte redan har kommit på, i alla fall inte något som man kan visa upp, och jag är inte säker på att jag vill det.

Jag ser logiken i det du säger, det du säger kräver en avancerad förståelse av språket för att förstå, enligt mig. Det är ju någon asiatisk visdom som säger att den som ser sanningen i det enkla kan överblicka allt, ungefär så lyder den ju.

Alla tankar är på något sätt unika, ingen ser saker från samma synvinkel med samma perspektiv, upplevelsen är unik även om den kanske grundar sig på något gemensamt, alla är vi upptäcktsresande, det spelar ingen roll vem som får äran, resan är målet. Grejen är ju att matematik väldigt precist och accepterat därför att man där gör bevis, filosofi är mer allmänt och därför är det svårare att säga vem som har rätt och fel.

Men om man mår genuint bra av sin upptäckt så har man väl i alla fall uppnåt något viktigt, för en själv inte minst, och som kanske kan komma andra positivt till del.

[TekheeTaiteilijan]

Kort och gott:
                   Ingenting blir någonting när man ger det värde.

[Rangdrul]

Tack för 2 av era mycket intelligenta inlägg.

Ja, vid en första tanke kan lite anafranil verka lockande, men då inte ens 3 gram hibernal och 1 gram nozenan fick mig o sova bra under några psykotiska perioder på 80-talet så tror jag jag sover och slappnar av bäst utan sådana saker.

Annars, ha det gott så länge.

[TekheeTaiteilijan]

All denna symptombehandling... suck

Varför inte söka efter orsak istället?

[Rangdrul]

Kort och gott:
                   Ingenting blir någonting när man ger det värde.

Ahh... tack, nu pratar vi klarspråk, kanoon, mycket bra skrivet, det e ungefär som jag tänker mig, men hur kom det första "värdet" till..??

Om jag skall dra det till den spetsen så långt jag hittills kommit, så verkar det vara en slags "Omöjlighet" för ingenting att existera, så efter ett par evigheter gick det helt enkelt inte längre för Ingenting att vara ingenting..

När vi sedan har ett värde, ett någonting så måste detta första värde vara av en mer andlig karaktär, ett slags "Ursinne" som sedermera tar form av kvantliknade partiklar.

Bli nu inte förskräckt av detta tänkade, att vara i sitt absoluta grundtillstånd, "Ursinnet" såsom tex buddha o andra upplysta, skall enligt dem, vara högst behagligt, och jag tror dem.
.
Det har heller inget med nihilism att göra, även om tanken att det absoluta "högsta" tillståndet torde vara att återgå helt till Ingenting, även om det verkar vara gemene mans syn på tillståndet efter hjärnan slocknat.

Well.. jag känner vi Är på en resa, en spännade resa..


Kram så länge.

[Rangdrul]

All denna symptombehandling... suck

Varför inte söka efter orsak istället?

Teke, en sann Avatar frände.. :O)

Orsaken var just Omöjligheten... verkan, ja det blev ju till slut Du o jag... som i en mer sann mening torde vara av mer Vi karaktär..

Ursäkta jag e dålig på att svara i trådar o så.

/R

[suchanother]

Jag kommer aldrig komma på något som någon annan inte redan har kommit på, i alla fall inte något som man kan visa upp, och jag är inte säker på att jag vill det.

Kom att tänka på Jan Fridells bok ”Lars Hård” (självbiografi).
Han växte upp i en statarfamilj och hade verkligen ångest, prestationsångest, han ville mer än att vara en bonnläpp.
Hans farsa hade Bonniers Stora Encyklopedin därifrån hämtade han all visdom och ”vi är alla bara flugskitar, mer kan inte göras”.
Men Jan var ambitiös och köpte ett mikroskop på postorder och började studera insekter. Till sin stora besvikelse konstaterade han ”allt jag har upptäckt har någon annan upptäckt tidigare”.
Så Honey is Cool, ge inte upp så lätt! Det gäller att ställa frågor på nytt sätt, ur helt nya synvinklar, och inte fastna i redan cementerade tankegångar.

[Zokrates]

Om jag skall dra det till den spetsen så långt jag hittills kommit, så verkar det vara en slags "Omöjlighet" för ingenting att existera, så efter ett par evigheter gick det helt enkelt inte längre för Ingenting att vara ingenting..

Tänk om det var precis  tvärtom, först fanns allt, sedan började det falla sönder till just ingenting och att vi i detta nu, enbart bevittnar ett sönderfall, en upplösning av allt till detta ingenting. Skulle det spela någon roll om det var så, för det förefaller ju lika svårförklarligt som det motsatta, att det från början inte fanns någonting?

[Rangdrul]

Nja, jag håller med dig such, men tycker även Honey har en hel del att tillföra saken jag skulle vilja reda ut.. o det e ju inget vi lär lösa bara så här ikväll.. men jag ser just att honey hittat den där fina "allt ligger i betraktarens sinnen", som mången fin vetenskap har spunnit fina vävar på.

Jag tycker jag redan nu fått en hel del fina inlägg, och mitt sinne ler av förtjusning över att allt inte är Vilda upplevelser Nu hela tiden som skall avhandlas..  även om det vi avhandlar torde vara rätt så vilt i andra betraktares sinnen..

/R

[suchanother]

Tänk om det var precis  tvärtom, först fanns allt, sedan började det falla sönder till just ingenting och att vi i detta nu, enbart bevittnar ett sönderfall, en upplösning av allt till detta ingenting.

Låter som Hegels inledande fraser i ”Andens fenomenlogi”.
Hegel menar nämligen att den "oskyldiga, naiva” människan tar till sej totaliteten först, inför denna totalitet som överväldigar, denna är inte hanterbar, börjar dissekerandet, analyserandet, varvid denna totalitet hackas sönder i mindre hanterbara bitar. Redan här har vi enligt Hegel förlorat den totala kunskapen om helheten.
Anden svävar fritt, enligt Hegel, och vi kan aldrig nå den fulla kunskapen (Kants tinget-i-sig ?) då vi redan har gjort åverkan på det som var Andens fulla intention.

[Minded]

T har förvisso rätt. I mina ord, ett mer utvecklat resonemang gäller det att vi lär oss att 'ingenting' existerar som en negation till tex 'någonting' - dvs exakt allting vi egentligen, faktiskt kan relatera till. Dvs, om man gör skillnad på faktiska och imaginära (subjektiva) fenomen, så skulle 'ingenting', vara just ingenting reellt, men någonting imaginärt - just eftersom att vi har benämnt det/det har benämnts genom oss/gett det värde/blivit givet värde. Matematiskt, eftersom du var inne på det själv, så påminner det om just den matematiska punkten, eller det matematiska strecket - som är en fysisk omöjlighet, eftersom (det tidigare) ingen utsträckning alls i rummet.

...Går mot, närmar sig, perfektion - Limes..

Edit, och som svar på frågan - hur ingenting blir någonting; Aldrig reellt. 'Ingenting' kan inte finnas (liksom en matematisk punkt)/aldrig kan mätas eftersom negativt orienterat (icke reellt, finns per definition inte). Alltså, vi kan tala om det. Men aldrig peka ut det.

[Rangdrul]

Ahh... det matematiska strecket... tack, tack...

Om vi utvecklar detta lite så kan det vara lika omöjligt att påvisa som längden av ett snöre.

För hur lång är egentligen ett snöre?

Innan vi mätt det, och ens kan mäta det? Och Ändå kan Vi ha en känsla för detta "snöre"..detta streck.

Samma med Ingenting, jag har en känsla för det, kan känna hur Någonting uppstår ur ingenting.. men kan inte mäta det.. inte räta ut "evighetsloopen" o hitta början av historien..

Men filosofiskt Bör man kunna ställa sig även utanför universum och någonting och betrakta sakernas tillstånd..