Om anden och döden…
Anden = Tanke och Vilja + Gnista från Guds flammande väsen. (Gud är människoandens skapare men ej människans.)
Andekroppens utseende i sfärerna:
När Gud lovade några av sina fallna barn att ta sig an mänskligheten –
det vill säga att ge varje människa tanke och vilja – var Han dessutom tvungen att ge dessa i andligt hänseende svaga, outvecklade individualiteterna en kroppslig klädnad till bruk för vistelsen i sfärerna mellan inkarnationerna. Gud formade då av Ljusets materia en smidig och elastisk substans med vilken Han beklädde de andliga individualiteterna, genom att Han samtidigt gav varje enskild Ljuskropp en plastisk form. Liksom förebilden för blomman är dold i fröets grodd,
så döljer Gud i denna plastiska form ett eteriskt ”något”, som är mer än en förebild för egots sanna kroppsliga klädnad. En klädnad som först träder fram synlig i den stund då det andliga egot för alltid löses från de jordiska återfödelserna. Detta förkroppsligande av tanke och vilja har alltid föregått varje ”ny andes” inträdande i den jordiska världen. Och varenda ande bär därför i den synliga kroppen en osynlig eterisk förebild för sin sanna gestalt.
Gud präglar på så sätt i det dolda sitt barn till evighetslivet i Fadershemmet.
På grund av Ljussubstansens smidighet, dess elasticitet och dess plastiska förmåga – dvs förmåga att följa och att avspegla varje form, dess förmåga till utvidgning och till sammandragning – blir andekroppen i stånd att, genom de jordiska återfödelserna, anta det nyfödda människobarnets kroppsform. Dessutom kan denna substans – efter andens anknytning till människofostret – efterhand som fostrets utveckling skrider fram, anta en dimaktig tillståndsform. Det vill säga: att andekroppen helt automatiskt görs redo att i barnets födelsestund anta den lilla kroppens form och utseende. Om den nyfödda barnakroppen är missbildad i en eller annan riktning,
antar andekroppen in i minsta detalj samma missbildade utseende. I kraft av Ljuskroppens utvidgningsförmåga rättar den sig alltid efter den mänskliga kroppen, medan denna växer och antar större dimensioner. När människokroppen ”dör” – oavsett vid vilken ålder detta sker – kommer den motsvarande andekroppen att framträda som en i alla detaljer exakt kopia av den döda kroppen. Den kommer sålunda antingen att vara åldrig och präglad av ålderdomens olika kännetecken, eller ung och smidig med vackra, mindre vackra eller osköna ansiktsdrag osv, eller den kommer att vara missbildad som den blev då den motsvarande mänskliga kroppen föddes till liv. Om ett barn dör strax efter födseln eller i barndomen, växer anden upp i den sfär i vilken dess hem är beläget. Och dess kropp formas och utvecklas – efterhand som den antar större dimensioner –
efter den anlagstyp som den har mottagit då den motsvarande jordiska kroppen föddes.
Om människokroppen under jordelivet utsätts för kirurgiska ingrepp, olycksfall, naturkatastrofer, krig och liknande, och därigenom mister delar av en lem, mister armar, ben, näsan, ett öga eller ett öra osv, och människan överlever det inträffade,
då försvinner det motsvarande på andekroppen. Den substans varav dessa delar är bildade
upplöses inte utan drar sig tämligen långsamt in i den övriga substansen som förblivit oskadd. Om människan däremot dör vid en plötslig katastrof, t ex träffas av blixten, om kroppen sönderslits genom explosiva ämnens sprängning eller vid överfall av vilda djur, om människokroppen krossas av tunga föremål, förstörs av eld, eller om människan dör strax efter ett kirurgiskt ingrepp, eller efter ett olycksfall där armar, huvud eller ben har skilts från kroppen, om kroppen skärs sönder av vassa blad eller slits i stycken genom en kriminell handling, om en människas död orsakas av skottsår, bajonett- eller knivstick, eller liknande, då frigörs andekroppen helt automatiskt –
hur massakrerad den motsvarande mänskliga kroppen än är –
och mottager sålunda inget men, ingen prägel av det inträffade. Den framträder därför i den skepnad som den hade
innan den dödsbringande katastrofen inträffade. (Beträffande självmord: Om självmord begås med hjälp av något slags gift, blir andekroppen liggande fullständigt orörlig i självmördarens sfärhem. Men tanken är ”vaken” och genomtänker oavbrutet det inträffade, tills den ifrågavarande människans normala dödsstund är nådd – möjligen först efter många års förlopp.)
Om dödssättet är halshuggning, hängning eller om livet avbryts av en elektrisk ström,
frigörs andekroppen likaså helt automatiskt. Men om dessa dödssätt fastställts av en jordisk domstol,
kommer andekroppen att präglas av skadan. Den andliga Ljuskroppen kommer dock inte att förlora sitt huvud,
men där hugget träffade bildas en mörkröd ring om halsen. Har den avrättade människan utsatts för ett så kallat justitiemord,
då bär andekroppen ingen prägel av den förövade våldshandlingen utan framträder i den skepnad som den hade innan döden inträdde för den mänskliga kroppen.
Tar människan själv sitt liv, oavsett under vilka former detta sker, då bär
andekroppen tydliga spår av den avsiktliga handlingen – såvida inte självmordet skett i feberhallucination eller i sinnesförvirring. Tar människan sitt liv med hjälp av explosiva ämnen, så att kroppen splittras i atomer, eller häller hon brännbara vätskor över kroppen och antänder dessa, så att elden delvis eller fullständigt förtär den, om människan kastar sig framför ett tåg och kroppen skärs sönder av hjulen osv,
då frigörs andekroppen på normalt vis i dödsstunden men antar kort efter en svart, dimaktig tillståndsform. Om självmordet sker med gevärs- eller revolverskott och delar av eller hela huvudet sprängs bort, antar andekroppens huvud mer eller mindre
ett svart, dimaktigt utseende. I alla självmordsfall – utom de som begås i förvirring –
fortsätter tanken oavbrutet att avspegla det inträffade. Och detta tillstånd i vilket anden befinner sig efter den mänskliga kroppens död
håller i sig till den stund som normalt skulle ha varit människans sista. Självmördarens ohyggliga utseende varar likaså tills denna stund är nådd.
Utseendet bibehålls sålunda ofta i många år.
Alltså:
Varje dödssätt som sker i kraft av individens egen vilja kommer tydligt att avsätta sitt spår på andekroppen.
När anden vid döden löses från den mänskliga kroppen, förs den av skyddsanden till sfärhemmet där den efter en kortare eller längre sömn vaknar till medvetande. Den prägel som andekroppen medbringar från det jordiska livet
bevaras då tills anden har avlagt sin räkenskap för Gud. Men fastän de andar som under jordelivet var knutna till blinda, döva, förlamade eller utvecklingsstörda människor likaså bevarar en prägel av dessa lidanden tills räkenskapen har avlagts, kan de ändå
se, höra, tala, tänka och röra sig från plats till plats i sina sfärhem. Men orsaken till detta är den: att Gud i den plastiska substansen, varav Han danade och fortfarande danar andens kropp till livet i de sfäriska världarna,
har dolt en ”förebild” för andens riktiga, eviga kropp. Och med hjälp av förebildens psykiska syn-, hörsel-, tal- och tankeorgan samt rörelseförmåga kan de tidigare på det viset defekta människorna – som andar –
se, höra, tala, tänka och röra sig.
När räkenskapen har avlagts, när anden fullt ut har sörjt över sig själv, fullt ut har ångrat sina fel, försyndelser eller förbrytelser, då antar andekroppen det utseende som den hade i 30–40 års åldern. Om människan dör i en yngre ålder, bevarar andekroppen den yngre prägeln. Alla de märken och brister som den blivit behäftad med genom människans liv och arbete under jordelivet
tas bort och slätas ut av Gud. De förlorade lemmarna eller organen
utdras och utformas i kraft av Guds Vilja, och sålunda mottager andekroppen åter
ett normalt utseende. Men de andar vilkas mänskliga kroppar – i enlighet med Vedergällningslagen – föddes mer eller mindre missbildade, förlamade eller med ett imbecillt utseende, behåller – i enlighet med samma lag –
en lättare prägel av dessa missbildningar eller av det imbecilla utseendet.
De andar som i långa tider inte vill ångra, behåller den jordiska kroppens utseende som präglats av ålderdom, lidande och elände, tills ångern en gång inställer sig – kanske först efter många års vistelse i sfärhemmet. I de fall då anden kräver en tidigare inkarnation än normalt, bevaras detta utseende till den stund då kravet om ny inkarnation kan uppfyllas. Och de andar vilka som människor begick självmord, får – i likhet med alla andra – den förstörda andekroppen rekonstruerad efter räkenskapens avläggande och ångerns fullbordan. Men i de fall då hela andekroppen eller delar av den har antagit en mörk, dimaktig tillståndsform, bekläder Gud åter tanken och viljan
med en ny Ljussubstans av vilken en ny andekropp kan bildas. Och anden knyts strax efter till ett människofoster för att genomleva ett jordeliv
som anläggs parallellt med det genom självmordet abrupt avbrutna. Även om Gud bekläder tanken och viljan med en ny plastisk Ljussubstans, betyder detta inte: att det andliga egot måste börja från början med sina inkarnationer. Det betyder endast:
att Gud sätter tanken och viljan – det andliga egot – i stånd att kunna fortsätta den en gång påbörjade utvecklingen genom de jordiska återfödelserna.
Alltså:
Alla missbildningar och vanställdheter som andekroppen har mottagit genom den motsvarande mänskliga kroppens liv och arbete i den jordiska världen utjämnas och utslätas, de förlorade lemmarna rekonstrueras, den av sjukdom och lidande präglade kroppen mottager sin ungdomsprägel från 30–40 års åldern, eller från en tidigare ålder. Detta sker först efter det att anden har avlagt sin räkenskap, har sörjt över sig själv och ångrat sin syndaskuld. Men alla missbildningar som andekroppen – enligt det andliga jagets karma – är behäftad med från den motsvarande mänskliga kroppens födsel bibehålls, om än i en lindrigare form, tills en ny inkarnation inträder.
I stora drag skall här andarnas kroppsliga utseende beskrivas.
Andekroppen har, i likhet med den mänskliga, en yttre form som omsluter olika inre organ. Den yttre formen är som den vackraste mänskliga kroppen i många gånger idealiserad skepnad, men utan könsorgan. (Den kvinnliga andekroppen är mjukare och rundare än den manliga, men vari den egentliga yttre skillnaden mellan man och kvinna består kan inte förklaras eftersom människorna saknar all förutsättning till förståelse av detta.) Kroppens inre byggnad har endast en mycket avlägsen likhet med den jordiska. Det fysiska matsmältningssystemet som representeras av magsäck, tarmar, njurar osv samt alla fortplantningsorgan finns inte; däremot är kärl- och nervsystemet långt rikare och finare utvecklat. Vid inandning genom näsa, luftrör och lungliknande organ tillförs kroppen de nödvändiga eterströmningarna som leds vidare genom ett fint och starkt förgrenat ”ådernät” och tillbaka till andningsorganen, där strömningarna åter förnyas. Kärlsystemet är dubbelt, så att det ådernät som utgår från det högra organet slutar i det vänstra och vice versa. Blodledande ådror finns inte. När en Ljusets ande uppehåller sig i eller rör sig genom Mörkeranhopningar, har den en liknande känsla som människan har när hon befinner sig i ett syrefattigt rum.
Andekroppen har inget skelett, men är ändå fullständigt fast i sin uppbyggnad eftersom den överallt stöds av en stark muskulatur.
I stället för den mänskliga hjärnan, men på samma plats, finns ett nervcentrum, varifrån ett oändligt finförgrenat nervnät utgår och sprider sig från huvudet längs ryggen genom hela kroppen. Alla nervtrådarna leds tillbaka till hjärncentrumet genom ett mindre centrum, som närmast motsvarar människokroppens hjärta och finns ungefär på samma ställe; här samlas nervändarna och leds genom två strängar, en på var sin sida om halsen, tillbaka till utgångspunkten – hjärncentrumet.
Väsen i den översinnliga världen behöver inte intaga näring om de inte önskar göra det.
Födan består annars huvudsakligen av frukter som äts som de är, eller sedan de tillagats på olika vis. Den intagna maten leds från munhålan (vars tanduppbyggnad liknar människokroppens) genom ett mycket fint förgrenat rörsystem ut i hela kroppen och utsöndras omärkligt via fina hudporer genom en växelverkan mellan kroppens rör- och kärlsystem samt den Ljus- och Mörkereter som omger kroppen. Hudporerna är inte olika den mänskliga kroppens svettporer, men är dock långt finare och står alla i direkt förbindelse med rör- och kärlsystemet.
Andekroppen, så som den här har beskrivits, är lika för alla andar; men eftersom människoanden i sin översinnliga tillvaro alltid är en exakt kopia av den människa till vars kropp den var knuten i sin senaste inkarnation, bär dess andekropp dessutom kopior av all den mänskliga kroppens organ etc. Allt det mänskliga är i den översinnliga världen fullständigt latent – vilar i oanvändbart tillstånd. Så länge anden är inkarnerad vilar däremot andekroppens organ, eftersom dessa endast kan användas när anden är frigjord. Andekroppens nervsystem fungerar dock hela tiden, om än något svagare under jordelivet.
När anden avslutat alla sina inkarnationer och är löst från livet på Jorden, tar Gud i kraft av sin Vilja bort alla rudimentära organ från den mänskliga tillvaron, och andekroppen visar sig endast så som Gud har skapat den.
Texten är hämtad från boken ”Frågor o. Svar”, samt huvudboken ”Vandra mot Ljuset”.
Med vänlig hälsning Paul
Epost-pali3000@hotmail.com
Närå, men jag tänker ge min uppfattning i alla fall 
