nuddle skrev:jag har baserat hela mitt liv den senaste tiden på denna premiss, nämligen att allt skulle vara ETT
men finns det några bevis för detta?
jag har inte försökt bevisa detta för mig själv utan bara valt att tro på det, men går detta att bevisa?
Jag anser att det går, och jag har i olika trådar på det här forumet beskrivit hur, dock oftast fragmentariskt. Någonstans har jag även samlat hela mitt "bevis" på samma ställe i något inlägg, men minns inte vilket. Jag vill tro att jag, för varje gång jag beskriver mitt "bevis" med nya ord, 1) får ytterligare lite klarare för mig hur jag ska a) tänka kring det och tänka vidare från det, b) beskriva det bättre för andra, 2) kan få ytterligare någon att förstå, och/eller 3) väcka invändningar som kan få mig att om nödvändigt ompröva mitt "bevis", och därigenom kanske rentav upptäcka att det inte håller, om det mot förmodan inte håller. Här är således en ny beskrivning av mitt "bevis" för att allt är ett:
Jag anser att spelteori ger att universum måste vara oändligt stort, och att detta i sin tur ger att det aldrig kommer någon tidpunkt då samtliga identiska exemplar av någon individ dör för alltid. Anta t.ex. att jag blir träffad av blixten i morgon. Då kommer en viss andel av de oändligt många identiska exemplar av mig som finns i universum att överleva, men eftersom sannolikheten för att en given händelse dödar alla ens oändligt många identiska exemplar är noll, kommer alltid några - närmare bestämt oändligt många - av mina identiska exemplar att överleva, hur kraftig den där blixten än är som träffar mig. Om inte annat överlever en del av mina identiska exemplar genom att partiklar omedelbart efter blixtnedslaget råkar av rena sammanträffanden av kvantfluktuationer bilda exakt en sådan människa som jag skulle vara efter blixtnedslaget om blixten inte hade slagit ned alls i mig. Och förresten, återigen, inte
en sådan människa, utan oändligt många. Då sannolikheten, för att det aldrig mer någonsin ska uppstå sådana sammanträffanden av kvantfluktuationer som gör att åtminstone några av mina exemplar överlever, eller börjar leva på nytt efter att ha varit tillfälligt död, eller rättare sagt medvetslös, aldrig är exakt 100% (ett sätt att vara medvetslös är att vara upplöst i atomer; man överlever det med), så har varje människa evigt liv. Det innebär i sin tur att varje människa har oändligt många tillfällen att med framtida extremt kraftfull tekniks hjälp forma om sig (cell för cell om man är försiktig och vill förändras mycket successivt) till andra varelser, andra partikelkombinationer, kommer vi undan för undan att prova på att vara precis alla varelser man kan vara. Vi kommer emellanåt (dock relativt sällan) även att av kvantfluktuationer och utomjordingar tvångsförvandlas till saker och varelser vi inte tänkt förvandla oss till, men vårt oändligt långa liv och de aldrig för gott upphörande kvantfluktuationerna garanterar att vi alltid kommer att komma ur varje sådan situation och hamna i nya situationer. Med tiden kommer vi att ha provat på precis alla sätt att vara, alla sätt för partiklar att kunna vara kombinerade på som kan upprätthålla ett medvetande, och även alla andra sätt som partiklar kan vara kombinerade på (dessa sistnämnda stadier är alltså tillfällig medvetslöshet, eftersom inget enskilt av dem varar oändligt länge). Det innebär att vi med tiden kommer att vara allt och alla som nu finns omkring oss. Därför kommer allt man gör för/mot andra tillbaka till en förr eller senare. Detta är enligt min mening den ur praktisk moralisk synvinkel mest relevanta mening i vilken man kan säga att vi alla "är ett", att "allt är ett".
Någon kanske undrar hur detta går ihop med mitt prat om vikten av att rädda mänskligheten från utplåning. Det är sant att mänskligheten i en mening inte
kan utplånas. Varje stadium av mänskligheten överlever ju enligt mig i oändligt många identiska exemplar oavsett vad den råkar ut för. Men olika stor
andel av de oändligt många exemplar mänskligheten finns i (t.ex. nu) kommer att överleva - och få en bra framtid - beroende på hur vi agerar. Om de flesta exemplaren av mänskligheten dör t.ex. år 2030 av t.ex. gray goo av nanorobotar, kommer en relativt mindre andel av de överlevande exemplaren att vara lyckliga t.ex. år 2031 än hur stor andel av mänskligheten som kommer att vara lyckliga år 2031 om gray goo blir fallet i en mycket mindre andel av mänsklighetens förgreningar.
Man kan likna det vid krig. I ett krig brukar fler bli sårade än dödade. Ju fler som blir dödade, desto fler andra brukar bli sårade. Om man med någon strategi lyckas sänka antalet dödsoffer brukar samma strategi även sänka antalet sårade som en naturlig bieffekt. När man blir sårad brukar man lida, och få ett åtminstone tillfälligt sämre liv än om man inte blir sårad, allt annat lika. Det betyder att även om man inte fruktar döden, kan man ha skäl att frukta att löpa onödigt stor risk att bli sårad och lidande. I vårt vardagliga tänkande dödas och såras de, som dödas och såras i ett krig, på en och samma planet, inte utspritt på olika ställen i universum. Men i verkligheten finns det identiska exemplar av oss alla på oändligt många platser i universum. Om vi vill ha så lite lidande som möjligt i framtiden, per tidsenhet (t.ex. per år), gör vi alltså klokt i att minimera andelen av oss som kommer att dödas. En ytterligare anledning att undvika att få stora andelar av sitt antal identiska exemplar dödade även om man vet att man har evigt liv är att anhöriga och vänner kommer att sörja en, och även om man är egoist bör man betänka att man, enligt föregående stycke, förr eller senare kommer att tvingas
vara dessa anhöriga och vänner som dessa identiska exemplar av en åsamkar lidande genom att dö ifrån dem. Att minimera det lidandet är alltså att minimera sitt
eget framtida lidande. Och det gör man bäst genom att se till att så få som möjligt av ens identiska exemplar dör per tidsenhet (t.ex. per år). Eller slarvigare uttryckt: genom att maximera sin förväntade livslängd. Ju fler av ens identiska exemplar som överlever per tidsnhet i framtiden, desto längre livslängd kommer nämligen det genomsnittliga identiska exemplaret av en att få. Och desto mindre kommer detta "genomsnittliga" exemplar av en att behöva lida per tidsenhet sammantaget över all framtid, bland annat eftersom en större andel av dess anhöriga och vänner kommer att fortsätta vara vid liv en större andel av dess tid. Och eftersom vi inte bara är våra egna anhöriga och vänner, utan även alla
andra människors anhöriga och vänner (eftersom vi är allt och alla, enligt föregående stycke), så gör vi klokt i att även maximera
andra människors genomsnittliga identiska exemplars förväntade livslängd, så att vi i form av
deras anhöriga och vänner inte behöver lida mer än nödvändigt per framtida tidsenhet sammantaget. Med andra ord bör vi maximera hela mänsklighetens människors exemplars genomsnittliga livslängd, eller enklare uttryckt: rädda mänskligheten från utplåning.
Alltså bör vi, även om det kan låta paradoxalt, göra vad vi kan för att "rädda mänskligheten från utplåning" trots att mänskligheten "garanterat inte kommer att utplånas" oavsett vad vi gör.
