Paradoxer

[offe]

Gud måste följa naturlagarna.

Vårt sätt att förstå dem och beskriva dem är dock som ett barns. Har ni någon gång skrattat åt de gamla grekernas naturlagar? Så kommer man att skratta åt våra om tvåhundra år.

Gud skrattar redan...

Han behöver inte bryta naturlagarna mer än vad vi behöver göra det när vi går ut med soporna.

[Kallekula]

Om Gud är allsmäktig skulle han då kunna skapa en sten som han själv inte kan lyfta. Men svaret  är väl detsama som det varit i alla tider för denna pradox?

Gud står ovanför teorin.

Människan skapar pradoxer och försöker lösa dem som människor, inte som gudar.

[Algotezza]

Gud måste följa naturlagarna.

Vårt sätt att förstå dem och beskriva dem är dock som ett barns. Har ni någon gång skrattat åt de gamla grekernas naturlagar? Så kommer man att skratta åt våra om tvåhundra år.

Gud skrattar redan...

Han behöver inte bryta naturlagarna mer än vad vi behöver göra det när vi går ut med soporna.

Självklart, om du definierar de absoluta naturlagarna (för oss ännu okända och som därmed skiljer sig från dem vi kallar naturlagar) som något Gud måste följa, så måste han följa dem. Vilket informationsvärde har den upplysningen?

A

[offe]

Man kan tänka sig motsatsen. Att Gud skapade naturlagarna (de absoluta om du så vill), men kunde slå av och på dem vid behov, dvs bryta dem, eftersom det är han själv som skapat dem.

Men det tror jag inte på.

[Kallekula]

Gud och stenen kallas för:

Omnipotence paradox

http://en.wikipedia.org/wiki/God_paradox#_note-0

Fler som funderat på detta. En riktigt gammal paradox.

[Algotezza]

Om Gud är allsmäktig skulle han då kunna skapa en sten som han själv inte kan lyfta. Men svaret  är väl detsama som det varit i alla tider för denna pradox?

Gud står ovanför teorin.

Människan skapar paradoxer och försöker lösa dem som människor, inte som gudar.

Människan både skapar paradoxer och kan uppleva paradoxer i tillvaron. Paradoxer är inget egentligt problem - de är ju bara skenbara motsättningar, som uppkommer när vi beskriver dem i något språk, naturligt eller syntetiskt utifårn vårt normalperspektiv. De finns i våra "glasögon" när vi betraktar världen. Verkligheten skulle inte hålla ihop om den kunde beskrivas som behäftad med verkliga grundläggande logiska motsättningar.

Paradoxer löses upp när vi finner det rätta språket att beskriva dem med; ibland får vi flytta oss till ett annat abstraktions- eller tankeplan för att lösa upp dem, då de ju bara är skenbara motsättningar utifrån ett visst sätt att beskriva dem.

Men om vi tänker oss något som framstår som en logisk  motsättning oasvett med vilket språk eller på vilken nivå vi beskriver det, blir det inte annorlunda då? Då handlar det ju inte längre om en skenbar motsättning... Komplementaritetsprincipen för ljuset förefaller innebära att det är en paradox betingad av att vårt språk och vårt sätt att beskriva verkligheten är bristfälliga, och vårt språk är betingat av vårt perspektiv. Samma sak med kvantfysiken och kvantpartiklar som sannolikhetsmoln...

A

[MacLaurin]

Komplementaritetsprincipen för ljuset förefaller innebära att det är en paradox betingad av att vårt språk och vårt sätt att beskriva verkligheten är bristfälliga, och vårt språk är betingat av vårt perspektiv. Samma sak med kvantfysiken och kvantpartiklar som sannolikhetsmoln...

Men varken komplementaritetsprincipen eller kvantfysiken innebär vål några paradoxer? Paradoxer är ju saker som motsäger sig själva och gör sig själva omöjliga, inte bara sådant som är konstigt och ologiskt.

[Kallekula]

Algotezza

Så mer åt Ludwig Wittgenstein hållet än Descartes då.

[Algotezza]

Komplementaritetsprincipen för ljuset förefaller innebära att det är en paradox betingad av att vårt språk och vårt sätt att beskriva verkligheten är bristfälliga, och vårt språk är betingat av vårt perspektiv. Samma sak med kvantfysiken och kvantpartiklar som sannolikhetsmoln...

Men varken komplementaritetsprincipen eller kvantfysiken innebär vål några paradoxer? Paradoxer är ju saker som motsäger sig själva och gör sig själva omöjliga, inte bara sådant som är konstigt och ologiskt.

Är det inte? Varför inte? Det blir väl lite paradoxalt om ljuset har oförenliga egenskaper enligt vårt sätt att se och att dessa egenskaper är betingade av mätmetoden, även om vi analyser vad vi mätt i efterhand, enligt endera synen på ljus? Kvantfysiken blir en paradox om du tänker på Schrödingers katt. Oavgörbarhet skapar paradoxer genom att oförenliga tillstånd flyter in i varandra. Men som sagt, paradoxerna ligger i vårt perspektiv och vårt perspektiv avgör vårt språk, hur vi beskriver det vi observerar.

A

[Algotezza]

Algotezza

Så mer åt Ludwig Wittgenstein hållet än Descartes då.

Både-och. Kant ger oss perspektivet via våra kategorier; Wittgenstein visar att vår världs gränser är vårt språks gränser. De båda förenas genom att vårt språk är betingat av vårt perspektiv, alltså våra kategorier. Kategorierna anger gränserna för språket som speglar vårt perspektiv. Frågan är du hur pass språket speglar detta - om vi ytterligare kan förfina språket utan att skifta perspektiv eller förändra våra kategorier.

A

[Cassius Clay]

angående lögnarparadoxen och Russell så försökte väl visst Russell att lösa lögnarparadoxen..

han ansåg att alla paradoxer var sprungna ur samma källa och försökte därför hitta en lösning som passade såväl de semantiska (lögnar..) paradoxerna som de mängdteoretiska (som hans egna)..

med detta lyckades han väl inte fullt ut, men kom en bit på vägen genom att, som sagt, strukturera upp språket i olika nivåer.

[Rising]

Undrar om det finns några paradoxer på språket Lojban (loglan)? Just Lögnaren skall tydligen vara helt omöjlig att formulera så att den framstår som motsägelsefull. Orden är inte så löst definierade att de kan anses fälla uttalanden om de satser i vilka de ingår, eller hur det var.

Jag började läsa om lojban för några dagar sedan; jag var visserligen helt ointresserad av att kunna prata eller förstå lojban, men jag tänkte att jag genom att lära mig om vilka problem som språket var tänkt att lösa - och vilka lösningar det föreslog - ändå skulle få ett nytt perspektiv på mitt vanliga språk. Jag kom en bit men tröttnade ganska snabbt, så jag är inte helt säker.

[Cassius Clay]

jag skulle gärna se några förslag på lösningar till farfarsparadoxen..

alltså att man kan åka tillbaka i tiden (relativitetsteorin).. döda sin farfar.. vad händer då?

okay att det inte är praktiskt möjligt, skit i det..

[Jörgen]

Om man utgår ifrån att det bara finns en verklighet för varje tillfälle, då

går det alldeles utmärkt att döda farfar, eller ens egen yngre själv för den delen, ty det förgångna är ju mest ett minne, och minnen kan spela spratt.

går det alldeles utmärkt att döda farfar, ty han var i själva verket inte din riktige farfar.
Kvarstår dock då frågan, vad är det för minnen du bär på, om din farfar som blev äldre.

går det inte - något hinder kommer att ligga i vägen, som kanske uppstår spontant i sista sekunden.

Inte helt llogiskt det där kanske.

En annan liknande tidsresegåta...


1. Äldre Pelle skickar resultaten till tentamen tillbaka i tiden till sin yngre själv inför tentamen.

2. Yngre Pelle klarar av tentamen galant.

3. Yngre Pelle blir äldre, får tag i resultaten till tentamen, och... (börjar om på på punkt 1)

Men! Tänk om äldre Pelle struntar i att skicka tillbaka resultaten till yngre Pelle, äldre Pelle har ju ett fri val.

[amy]

Har ni någon gång skrattat åt de gamla grekernas naturlagar?

Människorna förut (som Socrates) var mycket mer intelligenta än vad vi är idag.

Så kommer man att skratta åt våra om tvåhundra år.

Precis som grekerna skulle ha skrattat åt våran skratt.

Socrates skrattade för att han visste att han visste ingenting. Det fanns inget att veta. Han skrattade så mycket att hans skratt dödade hans ego, och han förvandlades till skratt (eller: han insåg att han är skrattet)