Meningen med livet

[paradox]

Kort sagt: Om någon skapade universum så har den som skapade universum en tanke bakom det hela, dvs en mening. Och då har livet och allt annat också en mening. Inte direkt kanske, men indirekt.

Man kan resumera det hela så här:

- Antingen tror man att det finns en gud och saker har en mening.
- Eller så tror man inte det finns någon gud och saker inte har en mening.

suchanother: Håller inte med dig som sagt. Bara för att saker har en mening så betyder inte det att det är något begränsande.

Avantgardet: Om jag skriver att universum skapades så är det så klart någon högre makt/gud som har skapat den och alltså dennes mening jag pratar om. Jag skrev: "Antingen tror man att allting uppkom av en slump och att det inte finns någon mening eller så tror man att det finns en mening bakom det hela." Vetenskapen har aldrig pratat om någon mening med allt, bara hur det kan ha gått till. Så det finns egentligen bara två alternativ att välja på: slumpen, dvs att saker inte har någon mening eller att någon gud/högre makt har skapat allt och att saker och ting har en mening. Och archaxe har inte varit emot mig, bara frågat vad jag menat.

[J R Auk]

Men Paradox då ska jag beskriva min skapelseprocess som jag ibland begagnar mig av.

Jag brukar skulptera i lera. Det jag gör är att jag tar en oformlig bit och ställer framför mig. Jag rycker och drar sedan lite här och där. Kanske trycker man in mitten för att se om man kan nå igenom. Ibland smeksamt och ibland forcerande. Allt efter hur det i stunden känns bäst.

Sedan brukar en bild uppstå, detta något jag håller liknar något. Oftast något jag aldrig sett men som jag kan föreställa mig. Något utan förförstånden idé, något som föds först i reflektionen kring vad det är. Det är först i definitionen. Ja annat än vad det är såklart.

Så vilken idé är min när jag formar min lera? Vad är min mening med det?
Att reflektera över min skapelse? Hur manifesteras den min vilja i det jag skapat?

Så bara för att gud eller något har skapat detta här. Varför måste det då hålla en mening. Kanske våran skapare likt jag skapat för att reflektera kring skapandet. Eller bara för att det känns bra.

Och ja nu vet jag ju att jag är liten och den som skapat allt detta måste vara stor. Men betänk att det är förutsättningar som dom jag håller i mitt skapande som du håller i ditt skapande av mening, kreatör och intention.

[J R Auk]

F.ö skulle du sova bättre om du visste att det som skapade dig, låg och funderade på meningen med dig? Ger det dig mening?

Eller att du skapats efter ett bruk, likt kaffekoppen för kaffedrickandet. Skulle det ge dig mening?

[paradox]

J R Auk: Att gud/högre makten bara har skapat allt bara för att ha något att leka med låter rätt osannolikt. Att gud inte ger saker en mening är ungefär som att han dumförklarar sig själv. Varför inte göra det bästa och ge saker en mening istället för att göra ett dåligt jobb?

Om ingen mening fanns då skulle ingenting funnits, varken gud eller något annat. Man kan lika gärna ifrågasätta sig varför gud finns överhuvudtaget då. Och då är det enda alternativet att tro på att allt uppkom av en slump.

Att tro att allt har en mening mår man ju bättre av också. Varför skulle man inte tänka så? Vissa verka tro att bara för att man mår bra av att tänka så, så är det oseriöst. Jag tycker det är tvärtom.

[J R Auk]

Du missar att det är du som mår bättre av mening. Många krashar ju just när dom betänker en mening i det som dom ser som ondska, i krig och liknande. Förnekar gud just för att dom inte kan se mening i den "onda" värld dom skådar.

Så där haltar vi tycker jag!

Sen undrar jag varför du talar om lek, och varför du implicit uttrycker ett nedvärderande av leken?

Angående meningen så definierar du existens som mening. Då avsaknaden av mening, enligt dig blir en avsaknad av existens.

Trivialiteten smyger sig in hur man än vrider och vänder.

Så meningen förbyts mot något som kan liknas vid ansvar. Eller?

[paradox]

Du missar att det är du som mår bättre av mening. Många krashar ju just när dom betänker en mening i det som dom ser som ondska, i krig och liknande. Förnekar gud just för att dom inte kan se mening i den "onda" värld dom skådar.

Så där haltar vi tycker jag!

Sen undrar jag varför du talar om lek, och varför du implicit uttrycker ett nedvärderande av leken?

Angående meningen så definierar du existens som mening. Då avsaknaden av mening, enligt dig blir en avsaknad av existens.

Trivialiteten smyger sig in hur man än vrider och vänder.

Så meningen förbyts mot något som kan liknas vid ansvar. Eller?

Hur det kan finnas en gud när det finns så mycket elände på jorden? Men det är inte gud som orsakar allt elände, utan det är vi människor. Om vi hade varit mer utvecklade på lagen om rätt och fel då skulle vi sluppit mycket elände.

Att gud skapat allting på lek tycker jag låter ologiskt bara. Det är ju bättre att saker och ting har en mening än tvärtom. Och varför skulle gud välja att inte ge saker en mening för?

Vi säger att allt uppkom av en slump, så tycker jag det verkar väldigt osannolikt att existensen kan finnas. Så svaret blir ja.

Det finns både ansvar och mening. Ansvar för sitt egna och andras bästa, även om det kan vara svårt att veta vad som är bäst för en själv och andra. Vi lär oss förhoppningsvis. Som sagt, om vi hade varit mer utvecklade på lagen om rätt och fel då skulle vi sluppit mycket elände. Då skulle också livet kännts mer meningsfullt.

[Avantgardet]

Avantgardet: Suck.. Om jag skriver att universum skapades så är det så klart någon högre makt/gud som har skapat den och alltså dennes mening jag pratar om. Sluta svamla. Jag skrev: "Antingen tror man att allting uppkom av en slump och att det inte finns någon mening eller så tror man att det finns en mening bakom det hela." Vetenskapen har aldrig pratat om någon mening med allt, bara hur det kan ha gått till. Så det finns egentligen bara två alternativ att välja på: slumpen, dvs att saker inte har någon mening eller att någon gud/högre makt har skapat allt och att saker och ting har en mening. Och archaxe har inte varit emot mig, bara frågat vad jag menat.

Kommer inte då all konception av en skapares intentioner att med nödvändighet vara felaktiga? Vi kan ju omöjligen ha tillgång till dennes tankar - om denne nu ens kan ha något sådant som tankar i avsaknad av fysisk kropp -, och kan därför aldrig känna till dennes intentioner. Således är den mening du söker förevigt förborgad - om den nu någonsin funnits från första början. Den mening du kan känna till är dock den mening du själv lägger in i skeenden. Varför inte nöja sig med denna?

[Avantgardet]

Hur det kan finnas en gud när det finns så mycket elände på jorden? Men det är inte gud som orsakar allt elände, utan det är vi människor. Om vi hade varit mer utvecklade på lagen om rätt och fel då skulle vi sluppit mycket elände.

Motsäger du inte dig själv nu? Om Gud har en mening med sin skapelse, så har Gud med största sannolikhet också en mening med "Ondskan". Antingen får du ge avkall på idén om att Gud är God, eller också får du, likt en gammal kyrkofader vid namn Augustinus, hävda att "Ondskan" är en del i ett större "Gott". Enligt mig är teodicén ett skenproblem - också för Augustinus alltså.

Att gud skapat allting på lek tycker jag låter ologiskt bara. Det är ju bättre att saker och ting har en mening än tvärtom. Och varför skulle gud välja att inte ge saker en mening för?

Varför är det bättre att saker och ting har en "mening" än att de inte har det? Finns det ett egenvärde i "mening"? Är inte det väsentliga korrelationen mellan hur vi vill och hur vi faktiskt upplever saker?

Det finns både ansvar och mening. Ansvar för sitt egna och andras bästa, även om det kan vara svårt att veta vad som är bäst för en själv och andra. Vi lär oss förhoppningsvis. Som sagt, om vi hade varit mer utvecklade på lagen om rätt och fel då skulle vi sluppit mycket elände. Då skulle också livet kännts mer meningsfullt.

Vad är den objektiva måttstock mot vilken vi väger våra justicias skålar? Jag ser ingen, gör du?

[paradox]

Kommer inte då all konception av en skapares intentioner att med nödvändighet vara felaktiga? Vi kan ju omöjligen ha tillgång till dennes tankar - om denne nu ens kan ha något sådant som tankar i avsaknad av fysisk kropp -, och kan därför aldrig känna till dennes intentioner. Således är den mening du söker förevigt förborgad - om den nu någonsin funnits från första början. Den mening du kan känna till är dock den mening du själv lägger in i skeenden. Varför inte nöja sig med denna?

Man behöver inte läsa guds eller någon högre makts tankar för att få en mening med livet. Våra tankar behöver inte vara skillda från någon annan bara för att vi inte ser det.

[paradox]

Hur det kan finnas en gud när det finns så mycket elände på jorden? Men det är inte gud som orsakar allt elände, utan det är vi människor. Om vi hade varit mer utvecklade på lagen om rätt och fel då skulle vi sluppit mycket elände.

Motsäger du inte dig själv nu? Om Gud har en mening med sin skapelse, så har Gud med största sannolikhet också en mening med "Ondskan". Antingen får du ge avkall på idén om att Gud är God, eller också får du, likt en gammal kyrkofader vid namn Augustinus, hävda att "Ondskan" är en del i ett större "Gott". Enligt mig är teodicén ett skenproblem - också för Augustinus alltså.

Det handlar om vår frihet. För att vara fri så måste man även kunna göra onda handlingar. Men egentligen är det ingen riktig frihet utan snarare ett fördummande. Riktig frihet är när vi kan lagen om rätt och fel. En jämförelse: I samhället finns det lagar som straffar de som gör något dumt. Vi har frihet, men under ansvar. Riktig frihet skulle vara ett samhälle utan lagar, och att ingen gjorde något ont för att ingen hade något behov av det.

Att gud skapat allting på lek tycker jag låter ologiskt bara. Det är ju bättre att saker och ting har en mening än tvärtom. Och varför skulle gud välja att inte ge saker en mening för?

Varför är det bättre att saker och ting har en "mening" än att de inte har det? Finns det ett egenvärde i "mening"? Är inte det väsentliga korrelationen mellan hur vi vill och hur vi faktiskt upplever saker?

Det har vi diskuterat om förut. Om inget hade någon mening, varför skulle då något existera?

Det finns både ansvar och mening. Ansvar för sitt egna och andras bästa, även om det kan vara svårt att veta vad som är bäst för en själv och andra. Vi lär oss förhoppningsvis. Som sagt, om vi hade varit mer utvecklade på lagen om rätt och fel då skulle vi sluppit mycket elände. Då skulle också livet kännts mer meningsfullt.

Vad är den objektiva måttstock mot vilken vi väger våra justicias skålar? Jag ser ingen, gör du?

Lagen om rätt och fel finns inuti oss.

[Wintran]

Kort sagt: Om någon skapade universum så har den som skapade universum en tanke bakom det hela, dvs en mening. Och då har livet och allt annat också en mening. Inte direkt kanske, men indirekt.

Ja, det är sant. Problemet är att vi idag vet för lite för att verkligen ta reda på meningen med universum i stort. Även fast det låter vettigt att tänka sig att något måste gett upphov till universum och dess naturlagar, de lagar som skapat oss själva och allt runt omkring oss, så måste ju något i sin tur gett upphov till skaparen, och något annat gett upphov till skaparens skapare, osv. Vi får helt enkelt inte ihop någon logisk förklaring idag, och vi kan ännu inte observera något utanför universum eller grundlagarna, även fast det rent logisk borde finnas något utanför. Hela universum kan ses som en paradox, eftersom det observerbara universumet är så logiskt och konkret medan begreppen rum och tid inte längre går att använda när man börjar funderar över vad som finns utanför universum, och vad som fanns innan.

Jag tror alltså möjligheten finns att det finns en gud eller att det inte gör det, det finns en möjlighet att meningen med universum är att skapa aktivitet eller så finns det ingen planerad mening alls. Kanske är t.o.m. Matrix sann. Det kan med andra ord se ut precis hur som helst, och jag kan helt enkelt inte hitta något tillräckligt sannolikt svar på detta idag, hur mycket jag än tänker på det.

Hur kan vi leva efter en mening baserad på något vi verkligen inte vet, när det finns mycket vi faktiskt vet?

Som sagt, om vi hade varit mer utvecklade på lagen om rätt och fel då skulle vi sluppit mycket elände. Då skulle också livet kännts mer meningsfullt.

Lagen om rätt och fel finns inuti oss.

Och här tycker jag du sätter huvudet på spiken! Jag håller fullständigt med dig, det är här vår huvudsakliga mening går att finna.

Vad vill vi människor egentligen? Vad mår vi egentligen bra av? Hur kan vi undvika lidande? Det finns så många svar inom oss själva och mänskligheten som helhet, så varför tittar vi inte mer på dessa? Mänsklighetens gemensamma behov har redan gett oss samhällen, mediciner och kunskap, varför fortsätter vi inte fundera kring dessa, våra egna innersta känslor och djupaste behov, och funderar på hur vi kan skapa en ännu bättre värld genom dem? Där finns tillräckligt att leva och kämpa för i evigheter.

[Benjie]

Enligt  GUD så är han SKAPAREN!

ICKE att likna vid Direktören eller  Kapitalisten eller POLISEN!


Dvs han  är den som i det inspirerade ordet av ANDEKRAFT som "upplåter" "tillåter" gör att ett  UNIVERSUM "sker"("THE INITIAL FORCE!")  med alla dess lagar och grundämnen UPPTRÄDER!

Nå!

Detta betyder att en ngn HÖGVÖRDSLIGHET bestämt sig  för att SKAPA ALLTET!  och om oss själva  att vi blott kan vara hans epigoner dvs som konstnärer  FORMGIVARE av det som finns att formge om/av det han  SKAPAT.  


BENJIE