Postmodernism

[Zokrates]

Vad hjälper dig distinktionen av världen-i-sig, och världen-för-dig? Tolka dina sinnesförnimmelser måste du alltid göra, vilket innebär att världen-i-sig för alltid är förborgad. Du hamnar i en gammal kantiansk dualism.

Om världen är förlorad, så är den ju för alltid borta, men om världen däremot är gömd, så kan den hittas och om världen är dold, så kan den både avmaskeras och därmed avslöjas.

Du vet det här med tolkning...

[Chloe]

Vad hjälper dig distinktionen av världen-i-sig, och världen-för-dig? Tolka dina sinnesförnimmelser måste du alltid göra, vilket innebär att världen-i-sig för alltid är förborgad. Du hamnar i en gammal kantiansk dualism.

Du är igen hänvisad till den 23. våningen för att tänka vidare på hur du tar dig ner och varför.

Vad gäller vetenskaplighet m.m. så anser jag att om man skall ta på sig den rocken så skall man också fylla ut den. Varför skiftar du då mellan seriösa och icke-seriösa inlägg? Vad är poängen med det? Svårt att veta vilket som gäller då du så i sten velat hugga ut din egen vetenskapliga relief. Du vet det här med tolkning...

Gäller fortfarande att något måste vara falsifierbart i det grova hela. Borde vara enkelt för en som inte ens läser kritiskt. Fria tolkningar kan vara till och med arbetskrävande, men inte är de vetenskap.

Ett skiftande sätt använder sig däremot postmodernismen av. Ofta handlar det om att ingen kan förställa sig något och att det dessutom inte finns en objektiv verklighet eller sanning, men parallellt hävdar man vetenskaplighet som går till väga på exakt samma sätt, eller hur det nu var, som den logocentriska berättelsen man föraktar gör.

Jag misstänker därför att hela ämnet är bluff och har att göra med ett statussökande. Postmodernister vill bli betraktade som seriösa vetenskapsmän och forskare. Seriösa vetenskapsmän vill inte bli betraktade som postmodernister. Redan det säger något.

[Avantgardet]

Dina psykologiseringar hade kunnat ha giltighet försåvitt du inte genom att söka beskriva och - om man nu kan kalla det något sådant då det inte en enda gång träffat sitt mål - kritisera hade gjort dig själv skyldig till precis det som du anklagar "postmodernister" för. Så, sluta slingra dig nu, du som menar dig vara expert på området, låt höra en kort och koncis deskription av postmodernismen, istället för alla dessa undermåliga insinuationer på det som du ännu inte greppat. Varsågod, publiken väntar!

Och hur blev det med tinget-i-sig? Lust att ta ställning?

[Chloe]

Dina psykologiseringar hade kunnat ha giltighet försåvitt du inte genom att söka beskriva och - om man nu kan kalla det något sådant då det inte en enda gång träffat sitt mål - kritisera hade gjort dig själv skyldig till precis det som du anklagar "postmodernister" för. Så, sluta slingra dig nu, du som menar dig vara expert på området, låt höra en kort och koncis deskription av postmodernismen, istället för alla dessa undermåliga insinuationer på det som du ännu inte greppat. Varsågod, publiken väntar!

Nej, jag anser inte mitt psykologiserande vara vetenskap fortfarande. Där är skillnaden.

Postmodernismen är ingenting och allt som man inte kan ta ställning till.

Och hur blev det med tinget-i-sig? Lust att ta ställning?

Det finns en av individen oberoende värld, trodde jag hade sagt det ett tjugotal gånger, som vi aldrig kan känna fullt ut. Vissa saker tror vi oss veta. Om inte, så kan postmodernisten åka upp till den 23. våningen och testa sin övertygelse. Fair enough?

[Avantgardet]

Spelar ingen roll om du gör psykologiseringar med vetenskapliga anspråk eller inte här, du stöper på samma grej ändå. Sen har vi hört det där så många gånger nu. Så fort man påpekar brister i ditt resonemang så var de aldrig ens allvarligt menade. Man måste fråga sig, menar du nånting allvarligt som du skriver, eller svamlar du hela tiden?

Din definition av postmodernismen får stå för dig, det är inte vad vi andra talar om.

Än en gång: varför skulle en postmodernist kasta sig ut från 23 våningen? Det är ju inte så att han tror att där inte finns någon verklighet som är upphov till upplevelserna. Betoningen i kritiken ligger, som sagt, inte på "verklighet" utan på "objektiv". Det vill säga i möjligheten att representera verkligheten på ett objektivt sätt, eller att ens kunna ta del av den på ett objektivt sätt. Det är inte solipsism som är grejen här, som jag också sagt, utan postmodernismens intåg bottnade främst i tvivlet på språket - vad det kan röja alltså. Språket kan aldrig hålla den "objektiva verklighet" som du talar om, så det är helt enkelt omöjligt för oss att tala om den. Ändå vill du ge sken av att göra just detta. Och det stör dig nåt så fruktansvärt att postmodernismen tar dina anspråk i från dig. Att du inte får bestämma. Att du inte får diktera Sanningen. Måste vara tungt. Men välkommen till samtiden ändå!

[Krenek]

Vart vill du komma Avant? De flesta empirister gör inte anspråk på att kunna beskriva verkligheten objektivt, är det någon speciell slutsats du vill dra av detta?

[PostDebornit]

Tack för det utförda arbetet, du har uppenbarligen sökt komma mitt tänkande in på kroppen - om uttrycket tillåts. Och det är bra gjort, för då kan vi också peka på denna väsentlighet (som John Searle helt missat). Det som existerar i den ekvationen - om det nu är "postmodernism" (i synnerhet dekonstruktion) vi tänker på, och inte mina andra tendenser som kan skina igenom i andra avseenden - är inskriptioner. Text (väv) - vävnad. Skillnaden är inte så stor.

Kan du förklara vad du menar här? Och vad syftade du på, vad är ekvationen, och "denna väsentlighet"?

[Avantgardet]

Du måste läsa det tillsammans med det inlägg som det var ett svar på ("ekvationen" var Chloes konception, jag sökte hålla mig till hennes terminologi, som ett slags gemensam horisont - även om jag bara turistar där - och fortsätta därifrån för att förklara). Det jag ville ta fasta på var just detta att det är språkets brister som lett fram till den filosofiska postmodernismen, inte någon verklighetsförnekande solipsism. En annan jätteviktig distinktion gjorde Auk tidigt i tråden. Att relativiteten ligger i subjektet snarare än i objektet. Detta missar t.ex. John Searle när han attackerar "postmodernister", och just därför underhåller han bara en strid med halmgubbar.


Krenek,

Det är inte mig du ska ställa frågan utan Chloe.

[CAUSTIX]

Du måste läsa det tillsammans med det inlägg som det var ett svar på ("ekvationen" var Chloes konception, jag sökte hålla mig till hennes terminologi, som ett slags gemensam horisont - även om jag bara turistar där - och fortsätta därifrån för att förklara). Det jag ville ta fasta på var just detta att det är språkets brister som lett fram till den filosofiska postmodernismen, inte någon verklighetsförnekande solipsism. En annan jätteviktig distinktion gjorde Auk tidigt i tråden. Att relativiteten ligger i subjektet snarare än i objektet. Detta missar t.ex. John Searle när han attackerar "postmodernister", och just därför underhåller han bara en strid med halmgubbar.


Krenek,

Det är inte mig du ska ställa frågan utan Chloe.

Problemet börjar ju egentligen redan i misstolkningen av Kants transcendentala idealism. Det tar lång tid för poletten att trilla ner.

[Avantgardet]

Kant är jag själv inte insatt i. Får kolla upp lite snabbt, men hade gärna uppskattat att någon elaborerade lite på ämnet likväl. Kants transcendentala idealism - postmodernism.

[Chloe]

Det är ju inte så att han tror att där inte finns någon verklighet som är upphov till upplevelserna.

Men skrev du inte tidigare:

Vad hjälper dig distinktionen av världen-i-sig, och världen-för-dig? Tolka dina sinnesförnimmelser måste du alltid göra, vilket innebär att världen-i-sig för alltid är förborgad.

Varför då tro på en verklighet som i citatet överst?

Och senare igen:

Betoningen i kritiken ligger, som sagt, inte på "verklighet" utan på "objektiv". Det vill säga i möjligheten att representera verkligheten på ett objektivt sätt, eller att ens kunna ta del av den på ett objektivt sätt. Det är inte solipsism som är grejen här, som jag också sagt, utan postmodernismens intåg bottnade främst i tvivlet på språket - vad det kan röja alltså. Språket kan aldrig hålla den "objektiva verklighet" som du talar om, så det är helt enkelt omöjligt för oss att tala om den. Ändå vill du ge sken av att göra just detta. Och det stör dig nåt så fruktansvärt att postmodernismen tar dina anspråk i från dig. Att du inte får bestämma. Att du inte får diktera Sanningen. Måste vara tungt. Men välkommen till samtiden ändå!

Jag har tvärtom från första början sagt att förhållandet mellan symbolen och det symboliserade är godtyckligt och vad beträffar vetenskapen att vi rör oss med approximationer. Men det betyder inte alls att man har en objektiv uppfattning om världen. Men vi kan veta något och göra klokt i att utgå från det ibland på den 23. våningen. Det är mera i form av distinktion än postmodernismen kan. Men det ska vi inte slå fast på en gång.

Därför frågar jag:

Vill du beskriva vad postmodernismen är, Avantgardet, helt kort?

[Avantgardet]

Jag fattar inte vad det är du söker efter genom att stycka upp mitt inlägg på det sättet och ta fasta på just de sakerna. Jag menar världen-i-sig i Kantiansk mening givetvis, vilket resulterar i en något obehändig dualism som du kånkar runt på. Du har alltså dels fenomenvärlden, den som vi erhåller genom våra sinnen, och dels en värld av egennamn - i egentlig bemärkelse -, substanser osv. Ungefär som Platon och idévärlden. Det är denna värld du menar att dina utsagor gäller, men jag har flera gånger nu frågat dig hur tusan du förmår vara i kontakt med den direkt (otolkat)? För postmodernisten - i din mening - är det där med tinget-i-sig, eller idévärlden, helt och hållet redundant. Språket är ett självrefererande system, det pekar aldrig på något utanför sig självt utan blott till andra begrepp inom sig självt, which is not to say that det skulle vara helt låst för påverkan utifrån, nej ingalunda, utan självfallet måste vi tänka oss det dynamiskt och avhängigt en materialistisk dialektik (vilket dock är irrelevant för detta specifika resonemang). Så när du framför det där med 23'e våningen så kan jag bara fråga: varför skulle det utgöra ett problem för postmodernisten? Han vet ju vad det betyder, eftersom han har språket att tillgå och i själva verket utverkar hela sitt liv inom dess hägn.

Så skillnaden mellan dig och postmodernisten - i din egen mening - är inte ens särskilt stor. Du är religiös men det är inte din postmodernist. Du tror på en absolut närvaro - och som du aldrig kan bevisa (Gud) - som garanterar mening en fast grund, men det gör inte postmodernisten som menar sig vara förbi såna simpla grejer. Däri har du hela skillnaden. Men på ingen punkt har du kritiserat postmodernisten, så jag upprepar min fråga från de senaste veckorna här, vad har din affekt med vetenskap att göra?

Jag har inte en susning om vad postmodernismen skulle vara, om man inte tänker det som den allmänna trenden och som jag redan tecknat för dig. Och som sådan så kan man inte, som du gör, tala om den som vore den ett ting. Det säger sig självt. Alla dina utsagor blir så fruktansvärt uttunnade att de inte längre betyder nånting. De träffar absolut ingenting, och gäller således ingen.

[CAUSTIX]

Kant är jag själv inte insatt i. Får kolla upp lite snabbt, men hade gärna uppskattat att någon elaborerade lite på ämnet likväl. Kants transcendentala idealism - postmodernism.

Det jag syftade på är att "relativiteten ligger i subjektet(människan) och inte i objektet". Kant skulle inte uttrycka sig så men något åt det hållet. det är ingen ontologisk skillnad mellan "tinget i sig" och "tinget för mig". Det handlar inte om en värld som är oåtkommlig för mig utan om omöjligheten till ett gudsperspektiv. Kant säger ju att det bara finns blott en värld.

"Kants egen uppfattning är ett uttryck för ödmjukhet och för människans ändlighet. Vi har inte tillgång till något gudsperspektiv; en filosofi som arbetar med sådana tankeexempel är därför enbart en lek med tomma begrepp" (Markku Leppäkoski)

Tinget i sig är ett gränsbegrepp. "Han talar ofta om ting i sig som någonting som vi inte kan få någon kunskap om, men vad han egentligen menar är att ting i sig ligger helt och hållet utanför det vetbaras fält." (ibid)

Kant är ju annars med sin estetik urfigur för modernismen, men jag tycker att man kan hitta postmoderna drag hos hans teoretiska filosofi, men det blir ju en anakronistisk tolkning.

[Avantgardet]

Tackar! Måste beta av Kant känner jag, kan inte ha en sån här lucka i bildningen. Usch!  :D

Jag tror helt klart man kan finna frön till postmodernismen hos de modernistiska tänkarna, eller "postmodernistiska drag", i själva verket vill jag nog tänka mig detta som något av en truism. Postmodernismen är ju inget nytt, i egentlig mening (något som inget förvisso heller kan vara, i egentlig mening), utan det gamla draget till sin spets, och de slutsatser man därmed kommit fram till.

[Krenek]

Hur ser ni som sällar er till postmodernismen på bekräftelse av vetenskapliga teorier? Det riktiga eldprovet sker här och det vore intressant att höra hur ni skulle gå tillväga.