Chloe skrev:Får jag fråga hur "vi" ser på världen om vi ser på den som en reell av oss oberoende värld?
Och hur talar vi om den utan att inbegripa oss i en annan värld, om ni inte begrepp svarar direkt mot sin motsvarighet i partikulären såväl som det generella vad det avser det reella som det syftar på, som dock måste sägas vara en relativ sådan. Relativ språket och subjektet som talar och förstår den kommunikation som förmedlas genom de symboler som vi använder oss av.
Om inte det problemet kan överbryggas ser jag inte hur detta med textens relativitet i tolkning och kontext kan motsägas.
Vi skiljer på den av människan skapade verkligheten och den verklighet som står oberoende. I det första fallet avses omgivningen med sociala konstruktioner som språk, nätverk och abstraktioner. Till den yttre oberoende världen räknas solen, månen och även bilen som slutprodukt, trots att den är skapad av människan.
Förhållandet mellan symbolen och det symboliserade är godtyckligt samtidigt som det bygger på konsensus. Med godtycke avses att betydelsen bil kan även stavas wagen eller car och med konsensus avses att ordet qwouiey kan betyda vad som helst bara vi kommer överens om det. Detta godtycke innebär inte alls att den yttre verkligheten är relativ.
Det finns väl vissa sätt att arbeta runt det, men det blir en kal värld, utan mycket för oss att värdera. Och då har vi inträtt i det verkliga problemet (alltså problemet med att dessa "postmodärna" tänkare inte tas på allvar, subjektet är dött och det objektiva skall tala även i värderingsfrågor) där överlåtelse ges till dolda maktanspråk. De anspråken som reses bakom en kalkylerad, med teknik konstruerad, verklighet där "objektiv nytta" anger vad som är "bra" och således riktningen för denna av oss subjekt seglade skuta. Hur kringgår du sådana problem?
Likaså här. Trots att språket är godtyckligt och i ständig utveckling försämras inte dess budskapsbärande funktioner. Vi kan kommunicera på ett komplext och exakt sätt om vi vill, så som till exempel matematiken gör. Detta underlättar det värderande arbetet om något. Men vi kan också förmedla betydelser genom ett vanligt språkbruk.
Inom postmodernismen hittar vi en uppluckring i värdevärlden eftersom man inte vill vara logocentrisk och därigenom bidra till metaberättelsen. Det är sådana ord de använder. Det hör liksom till att man inte bidrar med värden och därigenom själv blir till en del av det man kritiserar. Som en extra bonus slipper man andras kritik för en stund. I stället söker man via dekonstruktionen den underliggande texten. Här uppstår ett problem. Med vems röst talar prästen, sin egen eller Guds? Finns det inte en risk för att det som döljer sig i texten är ens egna avsikter som korrumperar syftet med den egentliga texten? Här hittar vi kanske allehanda dolda maktambitioner.
Ett konkret problem. Efter 9/11 fick många postmodernister, och inte alls bara de, bråttom med att relativisera skulden i händelsen. Den enes frihetskämpe, den andres terrorist hette det (utan att den frihet terroristerna kämpar för någonsin nämnts, om vi utesluter döden). Dels drevs de av fattigdom, USA:s maktpolitik eller något annat, dels var de helt vanliga västerländska studenter, likadana människor som vi. Vad som helst bara det tolkades positivt, allt medan offret var skyldigt.
Utvecklingen i värderelativismen gick i detta fall från att man inte får se någon skuld, och därigenom riskera att värdera, till att man fick kritik för denna hållning och då började övergå till att alla är lika skyldiga och en del mera ändå, som vi sett. Det är postmodernismens öde om den ska kommentera den verkliga världen. Men i denna skuldfritagning ligger emellertid ett djupt förakt mot dem man stödjer i en kamp mot dem man inte öppet medger att man hatar. Nämligen terrorister är som människor inte så mycket värda att de skulle fördömas enligt de mänsklighetens krav som vi ställt på oss själva.
Hehe det är lustigt att vi ser motsvarande problem på respektive sida, som vi här "försvarar", av skiljelinjen.
Precis det som du talar om "Med vems röst talar prästen, sin egen eller Guds?" är vad jag kritiserar den analytiskt, eller naturvetenskapligt, normativa traditionen. Jag ser inte hur språket, begreppens analys, kan ge oss världen på ett korrekt sätt. Jag ser inte heller hur det ögat ger kan sägas vara den objektiva världen. Den objektiva världens representationer är vad jag vill kalla det.
Alltså givet vi har liknande sinnen så kommer grunden för den subjektivitet vi relativiserar den objektiva världens representationer med vara objektiv. Således så är konsensustraditionen inför vad som är objektivt fullt rimlig. Men enligt mig så måste man inkludera att det är en
objektiv representation. (Samt förstås se till problematiken som uppstår att världen tvunget måste representeras hos oss, i vårat medvetande. Vilket jag gärna relaterar till Quines "semantic holism")
Men jag har som sagt inte läst mycket av postmodernister, bara om, och därför kan jag bara tala om vad jag har uppfattat som deras attityd mot denna typ av problematik. De kanske inte lever upp till det som jag anser att de föreskriver sig själva. Det vet jag inte.
Hur
kommunicerar matematiken? Jag trodde just matematik snarare
visade, åskådliggör, mängder och relationer av dessa. Kan de verkligen uttrycka en mening om innehåll? Hur gör den det?
När du drar in 9/11 så måste jag höja ett varnande finger.
Här kommer vi in på politik och inte dessa teoriers metods problematik.
Och du kan väl inte säga att "terrorist" är något som vi intuitivt kan definiera. Det är ett utnyttjat begrepp för politiska syften. Om stöd finns för diktatorn är de som söker demokrati terrorister, om de brukar våld. (Särskilt då många totalitära regimer verkar söka sig inofficiellt stöd hos "privatorganisationer" vilket resulterar att kampen inte kan stå mellan militär och opposition utan måste stå mellan civila.) Om stödet inte finns för diktatorn så är inte samma handling en terroristhandling längre.
Den relativiteten måste du väl ha sett inför våra bedömningar av "terrorism"? Sen instämmer jag att man borde definiera termen om man använder den, men eftersom det sällan görs så har vi detta problem. Det kan inte råda något annat än en pöbelkonsensus, populismens vunna medhåll hos individerna i våra samhällen, kring begreppet då det påtalas som ett svek, opatriotiskt o dyl, om man börjar nysta i objektiva definitioner av begreppet.
Det räcker med det gängse antagna "människan är rationell egennyttomaximerare" för att se att det relativt denna rationalitet (alltså vad som är värderat som nytta) uppstår en relativitet i våra fördömanden.
Om vi säger att människan är så i sin natur, så säger vi att det är så vi fungerar, det är lagen som verkar för att utmynna i vårt beteende.
Hur kan vi då ge någon skuld för att de agerar så som vi säger ligger i människans natur?
Det är en bra poäng du för fram angående bristen på värderingar, eller den påstådda bristen på värderingar hos postmodernismen. Men detta är ju bara den "obektiva positionen" som skall intas för att vara "vetenskaplig". Det är blott ett överförande av den naturvetenskapliga attityden till det humanvetenskapliga. Att detta sen sägs upprätthållas när texter går från att vara analytiska till att vara normativa är således bara en brist hos subjektet att realisera denna attityd.
Vad har du för värdeteori? För om du prompt avfärdar värderelativism måste du väl ha en antagen förklaring kring vad värden är?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
