Är lyckan målet?

[suchanother]

Jaså är jag tönt?
Jag har varit med här på FF några år och kan lätt konstatera ” Flabbar åt idioterna som kommer till FF med amatöråsikter i tron att de är helt nya”
Det är en slags cirkelgång med frågorna. Med jämna mellanrum poppar det upp nån snubbe med en genialisk tanke. Vore väl äkta genialiskt om inte några tusen före honom tänkt samma sak. Man hämtar en känd problematik från läroböcker och sen presenterar denna här på FF. Originellt.
Varför inte bläddra bakåt och kolla om frågan har varit på tapeten tidigare här på FF så att vi slipper rundgången med frågorna.
Sen är jag ingen tönt, det kan mina närmaste intyga. Häromdagen ringde morsan och inbjöd mej till hennes födelsedagskalas, men betonade ”inget bråk”. Våra släktträffor brukar nämligen sluta i jätteslagsmål.
Nåväl, sen är vi såta vänner dagen efter. Nån slags konstig avresagens som inträffar. Vi finnar är nämligen sugna på att slåss och dra kniv efter ett par Kosken. (Hmmm…där fick jag en ide, bolaget stänger 14:00 idag om jag inte är felunderrättad)

[Plecto]

Lyckan är en nettoprodukt av diverse mål -

På så vis är lyckan grunden till allt. Målets mål. Slutets slut. Driftens drift.
Lyckan är inte en slutdestination VI söker oss till medvetet! Utan undermedvetet söker alla våra mål till lyckan.

Lyckan kan aldrig vara ett tagbart mål för oss, men är det indirekt då alla våra mål bygger på en lycklig slutdestination!

Bäst att illustrera! (av Plecto nedan)



Målens mål>     Lycka
                         ^^^^
  Våra mål> Kärlek - Pengar - Makt



Lycka är således indirekt en slutdestination, men inget mål(i dess sanna bemärkelse).

Svar på frågan: Är lycka målet? Indirekt alltid!

[Avantgardet]

Midgårdsormen, menar du att du har känslor som föregår begreppslighet? Jag är med dig i det mesta du redogör för, och jag instämmer i mycket. Dock är det fel att påstå att jag hävdar att ingen upplevelse skulle finnas utan språk, och tycker nog jag har nyanserat det där rätt tillfredsställande. Problemet, som jag ser det, är just vad vi rimligtvis kan säga vara innehållet i en sådan "känsla", eller "intuition". En som inte har någon specifik karaktär alls, inget som särskiljer den från annat, vilket ju skulle betyda att en begreppslig distinktion hade gjort och att du redan beträtt det begreppsliga. Här tycks det mig som att du vill tillskjuta ett förment "förbegreppslig begreppslighet". För kan man rimligen tala om några känslor till exempel till, eller för, en annan i en förbegreppslighet? Spädbarnet känner inte sin mamma såsom "mamma", och kan därför inte känna någon "riktning" i den bemärkelsen till just en "mamma", utan känner henne bara som "del" av det "ursprungligen hela" (här blir språket med nödvändighet otillräckligt, men jag litar på att poängen går fram, vilket är skälet till garderingen med citationstecken - för hur vore det möjligt att tala om del och helhet som föregick ett bestämmande av dem som sådana?). Först när den lär känna sin mamma som en annan än sig själv, alltså som något den själv inte är (här talar jag, om jag själv får vara petig, under förutsättning av ett subjekt, som jag inte alls vill karakterisera på det här sättet, men som jag känner mig nödgad för samtalets skull att göra bruk av så här slarvigt; detta emedan jag tvärtemot Auk, vad det verkar, ser ett stort problem i att subjektets hela självförståelse vilar på en språklig apparat, att hela dess självförståelse i själva verket är språkligt strukturerad - poängen ligger likväl just vid den distinktion som görs, som ett exempel på begreppsligheten som sådan, och inte vilka begrepp som äger störst ontologisk status -, och att denna förmenta förbegreppslighet endast nås, och/eller upplåtes, såsom fenomen genom den begreppsliga distinktion vi gör - och här i opposition till just "begreppslighet", vilket förefaller suspekt, för det skulle ju innebära att denna s.k. "förbegreppslighet", in order to be precis vad det är, skulle vara beroende av begreppsligheten själv, och inte kunna tänkas som något eget utan att först kontrasteras mot detta, eller med andra ord föregås av själva den begreppslighet som den är instiftad (utav Auk i ett tidigare inlägg kallat "lösning") att själv föregp, vilket precis tycks vara fallet, och det betraktar jag som ett problem, men inte Auk som istället tycks mena att allt är glasklart och att han med blotta ögat, utan att tillgripa några begrepp överhuvudtaget, kan skilja de olika atmossfärerna ovan våra huvuden åt, eller "trädet" från "skogen", eller what not; personligen vet jag inte hur det skulle kunna göras, men det kan ju han få förklara om han vill).

Jag har inte sagt att det skulle vara omöjligt att uppleva utan ett språk, och utan begrepp, men för att upplevas som något partikulärt så måste distinktioner till, gränsdragningar göras, och detta görs just med begrepp. Vad skulle förresten denna förmenta "Upplevelse", denna tomma form, vara, som saknar ett bestämt innehåll?

Benämnandet, namnet, tjänar endast rollen av ett slags index, för att möjliggöra åtkomsten av detta också i dess radikala frånvaro. För dig att tänka också det som du inte har framför näsan hela tiden. För dig att tala om en person, så måste han eller hon benämnas på ett eller annat sätt. Skulle två personer ha samma namn så blir du så illa tvungen att tillgripa nåt begrepp för att särskilja dem. Det är vad vi har tecknen till. Något annat än ett arbiträrt förhållande finns inte mellan det betecknande och det betecknade. Det är inte personen själv du har tillgänglig i språket. Och inget i hans namn röjer någon information. Du har ett namn, och du har ett språk med vilket begreppsliga kopplingar kan göras, för att visa på vem som avses.

Varat i språket är emellertid aldrig det Vara som föregår språket, utan alltjämt en språklig konstruktion - språket är aldrig genomskinligt, och att förutsätta (som Auk gör) det är att ta kartan för terrängen! Likväl, är jag alls inte emot fenomenologiska undersökningar och reduktioner per se, en historia att berätta så god som någon annan. Merleau-Pontys försök finner jag ju ganska inspirerande, och det kan ju tyckas finns fog att säga att begreppsligheten, åtminstone i viss mening, tycks överflödig när en mygga sitter och suger blod och jag utan att reflektera så mycket som ett ögonblick slänger iväg handen och träffar den skurken mitt i nyllet trots att han sitter mellan skulderbladen på mig. Men precis som jag formulerade tidigare i tråden till Logos så betraktar jag språket och begreppsligheten som subsumerad i handlingen. Våra handlingar bär alltid redan med sig en teleologi (vi handlar alltid med syfte att åstadkomma ett eller annat). I fallet med myggan så måste jag ju onekligen förstå den som ett problem för att ta till en problemlösning som svar på det faktum att den sitter mellan mina skulderblad och halsar i sig utav mitt blod. Och det är väl så man måste förstå också Merleu-Ponty när han talar om begreppsligheten, och vårt förhållande till språket, i termer utav, mer än snarlikt Heidegger alltså, en (mer eller mindre individuell) "livsvärld". Så frågan uppstår likväl, skulle spädbarnet som ännu inte hunnit begreppsliggöra något, förstå, och "svara på", myggan på samma sätt? Här säger jag bestämt nej.

[Avantgardet]

Det är en psykologiskt fråga med filosofiska implikationer. Kan du inte förklara detta kanske vi bör förkasta hela eller delar av din teori.

Så det är helt oproblematiskt det? Vi måste anamma en hel metafysik bara sådär, med allt vad det innebär, för att ställa frågan på det sätt som du, med de antaganden och den karakteristik med vilken du tänker dig subjektiviteten, vill att den ska ställas?

Du får gärna förklara vad som är "hela" eller ens "delar" av min teori? Visste inte ens att jag gjort några såna anspråk här.

Det verkar definitivt som vi måste förkasta din allt svagare presenterade tes att tankar kräver begrepp och att ingen förståelse kan finnas utan tankar.

Min tes. Och ändå är det hemskt besynnerligt att du inte en enda gång kunnat ge något begripligt svar på vad dessa tankar skulle vara eller bestå utav.

Vad spelar det för roll om begreppen finns i kulturen, hos föräldrar eller i själva arkitekturen om upplevelse utan begrepp är ett odifferentierat kaos. Det kan du inte påstå att barnet, eller vem som än saknar begrepp, kan se denna kultur och ta del av den(se i mening förstå och inte förnimma). Den är ju i ett kaos som inte upplåter några delar. Alla ljud alla synintryck alla kroppsliga sensationer, allt är huller om buller och har samma vikt inför upplevandet. Hur kan något uppstå där bara för att det finns system utanför detta oordnade system?

Jag ser faktiskt inget principiellt problem. Det enda jag ser är att du förutsätter nåt slags metafysik, och nån skaparkraft hos subjektet, medan jag istället menar att det rör sig om en differentieringsprocess, vilket varat alltjämt är, vilket temporalitet i en väsentlig mening är, och ser det därför som ofrånkomligt att vi gör distinktioner, det rör sig alltså inte om - som du tycks förutsätta - en stabil identitet som skall erfaras och prickas rätt med begreppsliga undersökningar (vilket filosofin ju är), utan om något essentiellt sett icke-essentiellt, något väsentligen ostabilt och alltjämt delande och spridande. Inte en fast punkt, utan tvärtom, ett ständigt delande, vilket just är vad som möjliggör att isolera en punkt från en annan (till exempel: att förstå nu i presens, snarare än som ett förflutet eller kommande nu; detta tangerar också talet om att varje "närvaro är märkt av sin frånvaro", och språket som helhet nödvändigt för att förstå de enskilda delarna). Vet inte varför du måste tillgripa nåt mystiskt element här.

Däremot hade ditt svar varit intressant. Och emedan du inte tycks vilja svara på den, så får jag hålla fast vid antagandet att du postulerar en själslig förmåga ett slags spontant sinne, som just skapar ur intet.

Det är inte jag som behöver en mystisk skaparkraft när jag säger att en förbegreppslig upplevelse måste leda till begrepp. Att vi måste kunna tänka, förstå, på en basal nivå för att ordna världen så att de låter sig underkastas begrepp. Sen att folk presenterar sådana begrepp och söker visa oss vad vi skall ordna under det gör inte att vi på något sätt kan komma undan att själva göra denna aktivitet, med bättre eller sämre resultat, i fråga om överstämelse med rådande språkkultur.

Än en gång. Det är för att du håller fast vid dessa absoluta identiteter. Det inre som ett objekt, och "världen" som ett objekt, vart och ett komplett i sig självt, och som endast liksom, genom filosofin, kan "avtäckas". Därför skapar du dig själv sådana här skenproblem. Och visst, det är väl i en mening riktigt att kalla det jag här framkastat för "teori", men bara under förutsättning att man missförstår det centrala i det hela - dvs. det essentiella förstått just genom citationstecken, som något essentiellt sett icke-essentiellt. Betänk Herakleitos: "man stiger och stiger inte ned i samma flod två gånger". Abstraherar man formen, begreppsligt, så har vi där en "flod" att tala om, men detta är just en språklig konstruktion, som görs med begreppslig distinktion (vi skiljer t.ex. "floden" från det hav den mynnar ut i, från markplättarna på ömse sidor osv.). Varat självt måste vi därför beteckna, givet samma metaforik, som just "floden" och inte blott som floden (utan citationstecknen), eller Floden, för att visa på att det väsentligen är en begreppslig konstruktion - vilket förstås inte säger något upplysande om dess Arkitektur, eller något överhuvudtaget, före ett begreppsliggörande utav det upplevda, utan är snarare ett sätt att erkänna att varje beskrivning är en beskrivning och inte tinget självt - och följaktligen inte ett i-sig. Jag säger som sagt att vi befinner oss i ett metaforiskt, och du påstår (vad jag kan utläsa) i ett direkt, förhållande till varat, to put it bluntly.

Jag förstår inte ens varför du gör en åtskillnad mellan ett begrepp, och nåt slags inre "representation" av begreppet, eller riktigare, vad du betraktar vara det som representationen (begreppet) svarar mot. Du håller hårt på en sådan distinktion. Men varför denna dubbla uppsättning? Det är liksom ett och samma mynt, blott dess två sidor. Det går inte annat än genom abstraktion skilja dem åt. Hur skiljer sig detta förbegreppsliga begrepp, som du postulerar, från vanliga begrepp? (Och: hur vet du när du hör ett namn att det är precis det eller det förbegreppsliga begreppet som ett detta läte svarar mot och inte ett annat?) Och inte minst: hur fatta dessa utan språkets hjälp? Har frågat tidigare (flera gånger, skulle du ha noterat i din formanalys av ett utav mina inlägg) men du har som bara glidit undan. Också Midgårdsormen som påstått något i samma linje har jag frågat, men man vill visst inte göra mig till viljes och upplysa mig på denna, som jag ser det, springande punkt.

Till Doe skrev du följande, vilket kan tjäna upplysande:

Om så är fallet så är det klart att alla tankar är begrepp, men då verkar det som att all förnimmelse, alltså upplevelsen av sinnenas vittne, är begreppslig. Och inte bara förståelsen.

Påstår snarare att du inte på något som helst sätt kan tala om en otolkad upplevelse, vilket är vad ditt anspråk tycks vara att kunna göra. Det finns med andra ord inget vi rimligtvis kan tala om som ett "vittnesmål" (som redan i sig implicerar en viss struktur) utan att göra bruk av begreppen. För vad skulle ett sådant "vittnesmål" vara? Bara detta ostrukturerade kaos. Att "vittna om" något är att säga något om något, men det du talar om är ju en principiellt stum "upplevelse".

Tycker som det är du som har till uppgift att backa upp de här anspråken, på en upplevelse som skulle föregå (och vad som förefaller viktigare för Din teori, därför frångå, eller komma undan, den symboliska ordningen, och representationen, och den begreppsliga struktureringen, som vad det verkar den inte annat än själv också alltjämt är beroende av - alltså: ursprunget som har sitt ursprung annorstädes, en närvaro märkt med en frånvaro, som precis som varje talakt alltid-redan förutsätter en mottagare, en Andre, även om det så är en själv vid ett senare tillfälle, alltså talet som identitet förutsätter en sådan "ursprunglig" klyvning), och kunna gripas utan att, med språket/begreppen, koppla grepp om. Vi märker det tydligt på din formulering ("... inte bara förståelsen", min kursivering så klart). Ett förakt för detta "sken", och en dröm om en ursprunglighet som själv inte skulle vara snärjd i språket, och på vilken anspråken kan resas och "Sanning" konstrueras. Tycker som det återstår dig, Auk, att ge denna beskrivning av världen som väsentligen inte är just en beskrivning, utan ger världen oförmedlat och direkt. Utan behov av begreppsliggörande och tolkning. Lite som med Gud, du kan inte peka på nånting överhuvudtaget som svarar mot det, likväl skall det antas bara för att upprätthålla strukturen/systemet, en viss sanktionerad ordning, så kan vi utbrista med Augustinus: "Blott Du är evig...", vilket förstås här innebär Sann, eller Äkta.

[Avantgardet]

Det här om kukmätning. Visst maktperspektiv kan anläggas på precis allt vi företar oss, men hur intressant är det? Hela den filosofiska kanon är en kukmätning, det är ju inte för inte man kallat det för den fallogocentriska diskursen, med ett lån från psykoanalysen. Är det vidare rättvisande att kalla en vetgirig skolunge för blott sökandes maktmedel i sitt lärande? Det kanske det är, men det är knappast hela storyn, och alltsomoftast tyvärr djävligt perifert och irrelevant för ämnet som är på tal. Men jag kastar inte sten, har ofta själv på mig psykoanalytiska glas på mina bågar (och det är ju lite snarlikt i den meningen).

[Avantgardet]

Sen är jag ingen tönt, det kan mina närmaste intyga. Häromdagen ringde morsan och inbjöd mej till hennes födelsedagskalas, men betonade ”inget bråk”. Våra släktträffor brukar nämligen sluta i jätteslagsmål.
Nåväl, sen är vi såta vänner dagen efter.

Lika här. Säkert recept för framgång med släktträffen. Låsas in och så fram med en dunk billig hembränd sprit. Lovar att inom 24 timmar skulle man finna att vi allihop hade haft ihjäl varandra. Lustigt nog umgås vi just inte på något annat sätt heller. Vilket förklarar varför polisen med jämna mellanrum fick komma hem till gården där jag växte (medan vi bodde där) upp för att sära oss från varandra. Dock inte ett uns finländsk blod i mig, men däremot smälte finnarna in hur bra som helst i den miljön.

[Erkki]

Voi herra jestas! Ett slags självplågeri att underkasta sig ordflödet herrarna, som jag förutfattat uppfattar, kräks ur sig innan återställaren, inburen av min reflekterande vän, ens har infunnit sig med minsta lilla lindring.  

Och trots det är vännen som invänder på sitt genuint, enligt min bedömning, ödmjuka sätt att diskussionen missar målet så hakar jag på den utan att knappt ha klart för mig vad diskussionen har för syfte, vilket den givetvis inte behöver. Den har sin självuppfyllande funktion. Den mänskliga individen har stort behov av att snacka. Jag själv har det särskilt då jag har minnesluckor; vad är det jag inte har gjort under senaste fyllan. Begreppsligt har jag gjort sånt jag förstår, men även sånt jag inte alls förstår.

Som jag nämn tidigare är självplågarens största dilemma att hitta en plågare som har lika stort behov av att plåga som självplågaren har behov av att uppleva. Dessa ord är en fri tolkning av en snubbes, Alexander Weiss, begrepp.

Du Logos, min vän skulle ge sig hän och argumentera med sin melankoliska läggning. Inte om sina egna eventuella krig utan om alla tänkbara möjligheter för att undgå framtida krig. Fast han inte personligen tog del i finnarnas krig, mer än att han redan var född då det brakade loss, under det senaste världskriget tyngs han av ett slags skuld för finnens beteende, särskilt gällande fortsättningskriget. Ett krig som finnen gott kunde ha avstått från. För så gott som gemene finne är vinterkriget självklart och i tanken försvarbart, men fortsättningen delar finnarna i tvenne läger. Jag själv medlar mellan lägren eftersom jag besparades eländet i och med att jag föddes året efter krigsslutet. Tillverkad i en anda av försoning och med siktet inställt på en ljusnande framtid, vilket dock inte framtiden blev för min familj. Något som jag har för mig att jag fört på tal på något tidigare snöre?

Beträffande ett fosters uppfattning av att uppfatta modern som en del av sig själv skulle jag vilja att någon utvecklar för mig något utförligare. Är det verkligen så att fostret överhuvudtaget någonsin är medveten om annat än blott och bart sig själv och att modern som den självklara trygga ombonande delen av fostrets tillvaro?

När väl dasken på stjärten ges förlöses den förlamning som chocken av själva förlossningsarbetet ger, samt omställningen till den kalla verkligheten utanför modern. Dasken häver förlamningen och andningen kommer igång. Det första steget på vägen vars slutpunkt består av att man tar hand om sig själv. Även om moder och foster har på sätt och vis, men aldrig fullkomligt, varit ett betyder det ändå inte att dom har varit det utan från allra första stund ändå åtskilda.

Å så grabbar, ge fan i att jämföra kukar, ingen som helst garanti för tillfredsställelse förutom kanske för en själv. Med det vill jag mena att det säger ingenting om individens verkliga förmågor oavsett examina. Ge hellre fan i att ta ut examen och förbli en livstids student.

Mig veterligen har dom som främst strävat mot en självklar utveckling varit en jävla massa auktoriteter som förfäktat för sin ståndpunkt eller främst sin position fast dom har vetat med sig att dom har fel. Rätta mig om jag har fel! Jag tänker bland annat på Semmelweiss, och för att nämna en som ställt till för oss med vissa behov, professor Bejeroth

Avant, helt klart att varat i språket aldrig är det varat som föregår språket, men jag vill erkänna att Auk beskriver även sina misstag med ett språk som, åtminstone för mig, är lätt begripligt. Är jag ensam om den uppfattningen

[Avantgardet]

Avant, helt klart att varat i språket aldrig är det varat som föregår språket...

Är det något "till intet förpliktande", eller har det vittgående implikationer för oss?

[Avantgardet]

Sen detta med kukmätning. Förstår inte varför det skall förstås så. Jag fascineras av frågeställningarna, att det blev den här tråden som spann vidare på detta sätt, initierade, och gav oss skäl att problematisera det hela, säger jag varken bu eller bä om.

Tycker det är lustigt att endast ett fåtal människor vet att se samma inslag i musikaliska sammanhang. Jag har en kompis som jag lärt upp från grunden, på gitarr, mitt Frankensteins monster, som är superkänslig för minsta subtila gliring i frasering eller nåt, i synnerhet från mig vars hela stilistiska repertoar han ju i själva verket fått som välling, och påtalar så fort jag praktiskt taget rör i en gitarr att jag bara vill brösta upp mig och visa på hur stor kuk jag har. Själv försvarar jag mig på ett sätt som följer följande logiska struktur: "det faktum att jag har stor kuk är irrelevant, det jag just spelade var genialt helt oavsett storleken på min kuk, och att du upplever dig hotad av lite musik - för att den skulle vara för "storkukad" - säger på samma gång nånting om dig och din egen utrustning". Men det är förbannat mycket kukande i musik. Där tycks det dock okej på ett helt annat sätt. Är det någon annan än just denne, som tar varje fras från mitt håll som en utmaning riktad mot honom personligen, så får "storkukade" grejer i regel hur bra respons som helst. Ta Pink Floyds ljusshower till exempel? Vad är det annat än denna kukighet, dock åstadkommen genom tekniska hjälpmedel - vad jag i samtal med nämnda gitarrist brukar kalla, med en term, för en "löskuk". Jag har inga problem med att nån skulle vara utrustad bättre än mig, jag välkomnar tanken! Tro mig! Varsågod! Sätt dig ned med en skokartong, släng på lite ståltråd som strängar, och vält hela mina värld! Fram för det storkukade, det uppriktigt storkukade som inte behöver tillgripa "löskukar"!

[Erkki]

Hej Avant, finfint att jag som såväl är taktlös och tondöv bjuds in i din musikaliska värld. Dom som faktiskt öppnat sina dörrar till sina helgedom är jazzfantasterna och inte bara för att jag hade kappsäcken full av nåt som stimulerade fantasin. Jag välkomnades helt enkelt som den jag är, vilket jag inte kan anklaga stora delar av konstidkarna för. Fast i mitt tycke finns det en konstnär i varje individ, vare sig vederbörande är taktlös och tondöv, eller inte.

Du tycks vara vidhäftad av samma slags egenhet att du tuggar till innan du ser på vad det är du har tänkt att tugga. Det där med att jämföra kukar har jag faktiskt lämnat för ett bra tag sen. Jag gav upp att alltid vara störst bäst och vackrast för att i alla sammanhang fanna jag alltid min överman till slut.

Jag nämnde just i syftet att jämföra kuk i den andemeningen att det inte alls är säkert att det ens behövs en kuk för tillfredsställelsen, om du förstår vad jag menar.

Jag menar att vad fan har det för betydelse hur ini helvete med akademiska betyg du kan visa fram i bemärkelsen då det gäller att kunna något ens inom det egna gebitet. Ta bara Wachenfeldt eller vad det nu är damen som förestod ROKS heter. Förvisso hade hon rätt beträffande det att män är djur för det är såväl man som kvinna. Hon fällde omdömet med andemeningen att män skulle vara ett slags odjur, vilket jag även kan delvis hålla med om, ty människans eviga strävan har ju varit att vara förmer än ett djur och synbarligen tycks denne ha lyckats i sina föresatser och förvandlats till ett odjur.

Ja ja, jag vet inte lätt att begrips sig på min svada heller. Men vad jag vill ha sagt att det inte ger åtminstone mig särskilt stor njutning att tävla om storleken även om det är ett särskilt mänskligt särdrag, men borde förbehållas arenor.

Och jag tror mig att vi trots allt i stort förstår varandra i det här fallet åtminstone. Dom smärre detaljernasom inte riktigt stämmer samman överlever vi också mens vi improviserar.

Och nu kallar naturen. Jag har retat upp mitt närvarande sällskap och tar mig en promenad hellre än att jag slåss

[Avantgardet]

Jag vet inte var nånstans detta viftande med examina ägt rum, känner inte själv att jag hunnit delta i nåt sånt, och skulle det komma till det så har jag just ingenting alls att visa upp. Har pluggat en del, men aldrig för nån examen, blott för nåt slags, mer eller mindre inbillat, bildningsintresse hos mig. Dock har jag aldrig varit fin nog för att stå över en kukmätning, eller en utmaning överhuvudtaget. Ligger djupt det där. Går garanterat finta mig till vad som helst med ett säkert handlag och lite omvänd psykologi, betvivlar det inte, och i synnerhet inte om jag (mot förmodan, emedan jag ju inte dricker) skulle ha fått i mig alkohol och därför ha satt den lilla rest omdöme, som slank över också till denna kropp vid dess tillblivelse, ur spel.

Är dock inte den som har lust eller orken, i normalfallet, att göra allt det intellektuella slitgörat på egen hand. Vissa idéer kräver minutiösa utläggningar, där varje stavelse som man reducerar en ursprungstext på oåterkalleligen förringar och förvanskar den idé som det handlar om, och man står inför en problematik av en "pedagogisk värdering". Betraktar mig emellertid inte som pedagog, utan söker snarare fördjupa mitt eget tänkande och kunnande, och det är väl vad som görs diskursivt här - om så det kan beslås med "kukmäteri" som bi-produkt -, det är vad som är primärt, för mig åtminstone. Förstår som inte vad självkänsla skulle ha med den saken att göra. Men givet att din väns analys är riktig, och värd att beakta, så följer (givet antagandet om denna klyfta mellan kontinentala och analytiska filosofer), att vi har att göra med en långt värre kukmätning (eftersom vi ju, de som deltagit här i tråden, inte gjort just mer än upprepat mer eller mindre schablonartade föreställningar inom de båda lägren). Huruvida det är att betrakta som en kukmätning, ja, varför inte. Frågan är vad "kuk" kan tänkas beteckna i en sådan abstrakt kropp som en "filosofisk skolbildning" är. Vet du?

[Erkki]

Avant om du rekapitulerar snöret så inser du kanhända att det bär du som halkade in i mitt anförande beträffande akademiska examina som, inte du, vissa förde på tal.

Fan också, man blir inte yr bara genom att röka, man kan även bli det utan att göra det.

Och så förbannat vissen som jag för ögonblicket känner mig med anledning av att enbart ha det statligt sanktionerade tillgängligt.

Och givetvis tänker en stor hoper besserwissare att jag kunde ha låtit bli

Visst men nu gjorde jag inte det

[Avantgardet]

Tänker: Kan dock se en ände till kukmätandet, förutsatt att nån utav oss är "våghalsig" nog att ta sig an ett sånt projekt och dum nog att genomföra det, och det är att nån kommer med den absoluta drygheten i sammanhanget, om nån annan, precis som jag, är begåvad nog att inse det, och det är något i stil med följande: "jag har då bara läst två böcker i hela mitt liv, jag kallar dem A och B för att inte tjorva till det för mycket". Samtidigt som vederbörande helt uppenbart vet och kan allt. Och en stor konstnär gör sig aldrig besväret att spela ödmjuk, han blir helt enkelt aldrig indignerad, så varför hyckla? Men jag ser ju inte många som tänker så, vilket är lite synd, då det är ganska fin inställning, om du frågar mig.

Hade gärna bytt en knätch mot det du har, hade inte sagt nej till nåt lugnande just nu. Haft ett fruktansvärt drogsug hela dagen, mildrar brajet men det går ju inte gå omkring stukad hela tiden, man vet ju inte var fan man lagt sig själv då, och hur man hittar hem igen. Kanske har det att göra med mina doseringssvårigheter, men är inte säker. Det kan ju vara så att jag helt enkelt inte vet hur man röker måttligt, och att det alltid går överstyr. Slutar alltid med att man sitter själv och röker nattisen som hink, och har nåt provisoriskt bongbygge liggandes med ett meckfat på nattduksbordet, så att man ska slippa upp och röra på sig när man vaknar. Så röker man fast sig, kommer inte utanför dörren, annat än i panik för att fixa munchies innan de stänger, försåvitt man inte lyckats styra upp det så att nån annan köper grejerna, och som man mest troligt måste föra över till via internetbank, för att de själva har knarkat upp alla sina pengar, och att man möter dem på nåt ställe, då de är för stenade själva för att orka röra på sig i onödan, och tar grejerna, eller om så skulle vara fallet, man fintade dem hela vägen med en röka.

De värsta grejerna skulle de inte ens få för sig att narkotikaklassa. Se bara på all djävla neuroleptika! Och sånt de ger schizofrena, typ antipsykotiskt, som man blir helt trippad av att äta för mycket av. Finns hur galna grejer som helst. Vissa människor vill man tydligen ha helt neddrogade, men inte andra, eller bara på det som säljs lagligt, det krävs ju trots allt recept för apoteksvarorna.

Tänker dock också att det hade suttit fint med en sjukskrivning. Hade varit lite lycka det också, för att återknyta till trådens ämne...

[Erkki]

Det kan förvisso tänkas att min ödmjukhet är intränat i beteendet. Fast kvinnan som har mig till sitt behag hävdar att jag inte alls är ödmjuk till min läggning och att jag aldrig ger mig. Men det kommer ju sig av det faktum att jag aldrig har fel.javascript:emoticon(':wink:')

Skulle inte du kunna blåsa med lite större pondus mot norr så att några ynkliga molekyler av ditt reglementsvidriga kunde nå mina andningsorgan. Det vore ytterligare lite lycka längs det här snöret

Givetvis ska du ha sjukskrivning. Så befängt att kräva att samtliga ska arbeta. Du kan vara förvissad om att ingen av dom folkvalda har fått sitt uppdrag med stöd av mig.

[Plecto]

att hålla sig till ämnet är underskattat bland vissa... aight