Sceptisk skrev:Algotezza skrev:Vad menas med en absolut sanning?
Kan annat än logiska och matematiska tautologier vara absolut sanna?
Kan ett fakta- eller sakpåstående som vilar på empiri vara absolut sant? Kan teorier som vilar på empiri vara absolut sanna? Är inte all empiri primärt betingad av en observatör och har inte en observatör alltid ett perspektiv på och en observationspunkt utifrån vilken hen observerar? Blir då inte sanningar på empirisk grund relativa då de är sanna relativt observatören och hens perspektiv och observationspunkt?
/Algotezza
Utan några sofistiska pretensioner eller ursäkter så tror jag (med referens till etymologin) att meningen med begreppet absolut sanning är den fullständiga, kompletta, totala sanningen. Alltså en sanning som inkluderar men går bortom alla enskilda och därför relativa sanningar och blir en oändlig sanning. Men därigenom så förlorar den sin relevans till mänskligt liv annat än som teoretisk konstruktion.
Det finns väl många teoretiska konstruktioner som kan ha relevans i våra liv, t.ex. begrepp inom matematik och logik. Så man kan väl inte avfärda ett begrepp genom att kalla det "teoretisk konstruktion". Vad annat är och består vetenskap av än teoretiska konstruktioner?
Sceptisk skrev:Min åsikt är att så länge som vi inte sätter sanningen i relation till något som vi känner till så är den endast ett tomt teoretiskt begrepp. Vi har ingen möjlighet att kunna förstå något genom att sätta det i ett evighetsperspektiv, helt enkelt för att vi inte kan begripa evigheten. Att försöka med det är som att försöka greppa tag om himlen och såklart misslyckas.
Även om vi inte kan förstå eller uppleva evigheten/oändligheten direkt, kan vi göra oss en bild av den, både inom konsten och vetenskapen. Inom matematiken använder man begreppet oändlighet, räknar med den, handskas med den. Konst, litetratur och musik försöker ofta gestalta evigheten/oändligheten/ det svår- och ofattbara. Du själv gör det ju även här när du menar att vi inte kan begripa evigheten. Hur vet du att vi inte kan begripa den om du själv inte begriper den? Hur kan du laborera med och säga något om evigheten/oändligheten om inte heller du vet vad det är? Hur vet du att det är den du öht talar om här? Det är väl en del av människans storhet att hon anar evigheten även om den är svår att göra sig en bild av och förstå.
För övrigt kan vi inte tala om någonting alls utan att ge det en verbaliserad tankebild. Yttre skrivna och talade ord pekar hän mot de begrepps- eller tankebilder som frodas och som vi odlar och vidmakthåller i vårt medvetande.
Sceptisk skrev:Vi söker sanningen för att vi vill ha något att förhålla oss till, något som vi kan känna oss säkra på är verkligt och oföränderligt, men bortom oss själva.
Är verkligt detsamma som oföränderligt? Sant är att vi ofta söker något som är oföränderligt. Men det kan också vara att det enda vi kan vara säkra på är att allt förändras.
Sceptisk skrev:Det vi isåfall söker efter är en referenspunkt - inte efter en totalitet. Det är ett logiskt misstag att försöka börja med att begripa totaliteten för att sedan söka sig inåt och finna en referenspunkt någonstans däri... eller använda det totala som referenspunkt. Något som är oändligt har ju ingenting som kan markera någon skillnad och därför finns det inte heller någon referens.
Sökaren är alltid med i sitt sökande. Oavsett om du försöker famna evigheten eller finna din fasta punkt i tillvaron, är du ju redan med som det subjekt som utför detta sökande. Om du bortser från dig själv finns inget hos oändligheten som kan markera någon skillnad, men du som den som försker förstå oändligheten är ju med hela tiden. Du kan aldrig bortse från att du finns med i ditt tänkande och sökande - annat än som en fiktion, genom att du låtsas att du inte finns med.
Sceptisk skrev:För om nu totaliteten är oändlig så vet vi helt enkelt inte var vi ska börja och vi vet inte heller var vi befinner oss. Referenspunkten är alltså den första man måste begripa och därefter kan man sätta saker i relation till denna referenspunkt. Vad är denna referenspunkt? Det kan skilja sig åt från person till person, men varje levande varelse vet att de finns och har en upplevelse av något och de sätter allt i relation till detta faktum. Vi, jag, upplever något. Det jag upplever är min första referenspunkt. Det jag genomlevt är en påbyggnad av min referenspunkt så länge som jag kan minnas och så antar jag det är för alla andra också, även om man glömmer saker som händer.
Referenspunkten finns redan och alltid med. Det gäller bara att upptäcka detta och att verbalisera och på så vis medvetandegöra detta faktum för sig själv. Referenspunkten är din egen närvaro i det du faktiskt upplever här och nu. Även om du mentalt och emotionellt glider bort från och liksom tappar fotfästet i här och nu, är det du som gör det. På samma vis om du upplever att du förlorar ditt jag, är det du som gör det.
Sceptisk skrev:Den totala sanningen är därför, för alltid, det som befinner sig bortom min och era referenspunkter och är inte av någon omedelbar praktisk användbarhet eller av någon nytta, det går ju aldrig att göra den totala sanningen greppbar, begriplig, verklig. Faktum är att ifall man postulerar något annat än den egna referenspunkten så argumenterar man för att allting är en illusion. Man skapar då en teoretisk konstruktion som förnekar verklighetsuppfattningen av saker 'så som de är'.
Den totala sanningen upplever vi bit för bit genom att leva. Det är bl.a. det livet kan sägas gå ut på. En drivkraft i tillvaron är att vi vill lära känna livet och oss själva i dessas helhet. Vi når aldrig dit. Därför fortsätter livet, blir aldrig mättat, i varje fall inte på det planet.
Sceptisk skrev:Hur kommer det sig? Om vi tänker oss enskilda sanningar som vi antar oss känna till och så postulerar vi att dessa enskilda sanningar är del av en helhet. Allting som vi förstår av världen är ju i referenser av var vi befinner oss. Tid är ju till exempel inte bara avhängigt av rörelse utan också av avstånd. Det tar en viss tid för något att färdas ett visst avstånd. Men i det teoretiskt eviga eller absoluta så finns det ju inga referenspunkter, det finns därför heller inga avstånd och ingen tid. Kontentan av en sådan teori är att allting som någonsin hänt och kommer hända, sker precis just nu. Att vi inte kan se eller uppleva det beror således på någon slags "illusion".
Det finns ju också det konkret eviga, förmedlat den mystika upplevelsen, den oceaniska förnimmelsen.
Sceptisk skrev:"Illusionen" är dock att oändlighetsbegreppet underminerar precis allting som vi vet och känner till om hur saker fungerar utifrån våra referenspunkter. Om man accepterar idén om det oändliga och tar den som en utgångspunkt för sitt tänkande så har man gjort ett logiskt misstag och konsekvensen är evig reduktionism av sin egen upplevelse tills att man även blir en tvivlare på sin egen existens.
Grunden för det egna tänkandet måste väl alltid konkret vara den egna existensen och ens upplevelse- och tankeförmåga. Om man utgår från något annat, det som är resultatet av ens förmågor, t.ex. tankebilden evigheten, hamnar man som du är inne på helt fel, i synnerhet om det innebär att bortse från det faktum att man själv finns och upplever.
Sceptisk skrev: Man "tvingas" då hitta på ett rationellt "bevis" på att man själv existerar. Jag kallar det för "tänkarsjuka". När Descartes började "tvivla" så vet jag inte om det var på grund av ovanstående tänkarsjuka men han gödde sina tvivel till en orimlig proportion, nämligen att han började tvivla på sin egen existens. Därefter så insåg han att oavsett vad han än tvivlade på så kunde han inte tvivla på att han tvivlade och därför så kunde han konstatera att han finns eftersom han tvivlar.
Nej, något bevis för den egna existensen finns ju inte. Jag finns, alltså tänker jag, borde det vara. Frågan är om det finns något slags metafysiskt svar på frågan varför man finns. Eller omd et alls behövs ett svar... Man finns därför att man vill finnas. Bättre kanske att fundera över frågan varför man väljer att fortsätta finnas när man väl gör det. Jag fortsätter finnas därför att jag valt bort självmordet och finner att livet trots allt har mer ljus än mörker att ge. Eller att jag inte vågar begå självmord även om livet är skit.
Sceptisk skrev:Han konstruerade därför ett "rationellt bevis" på sin egen existens utifrån att han hade tvivel. Men det han gjorde var ju inte alls nödvändigt eller rimligt. Att man har en upplevelse är ju självklar och behöver inte bevisas. För på vilket sätt bevisar en tanke, något som ju är i tänkarens grepp, nämligen tänkaren själv?
Precis.
Sceptisk skrev:Det är ett sätt att sätta vagnen före hästen. Konsekvensen av en sådan teori, att tanken bevisar att tänkaren finns är ju att säga att tanken är vad som definierar tänkaren. Med andra ord så kan man vara precis det man själv tänker sig vara. Det är alltså uppenbart att en sådan teori helt saknar någon referenspunkt.
Den osynliga referenspunkten - kanske ibland tom förnekade - är ju alltid tänkaren själv, hens existens och tänkande.
Sceptisk skrev:En teori som kan fungera som en referens måste av nödvändighet uppstå i en relation mellan den som upplever och det som upplevs. Vad man upplever går såklart att tvivla på, men att man upplever är omöjligt att tvivla på. Det finns inget utrymme för tvivel, varken då man är vaken eller då man drömmer. Däremot kan man tvivla på om man är vaken eller drömmer eftersom det är två medvetandetillstånd som man kan jämföra. Men då de pågår så är upplevelsen självklar, omedelbar, utan några teoretiska konstruktioner. Båda tillstånden har en relation till den som upplever dem och i denna relation och i jämförelsen mellan dem så uppstår medvetenhet. Det är den enda medvetenheten. Det upplevda kan aldrig röra vid upplevaren, inte heller kan upplevaren nå världen "så som den är". Upplevaren kan ha en tillräckligt god upplevelse för att begripa sin upplevelse, man vad det upplevda är "egentligen" ändå utom räckhåll.
Precis. Ändå kan man tala om det, du ovan, liksom skilda filosofer genom tiderna.
Sceptisk skrev:Empiri och även rationalism är därför helt enkelt 'teoretiska medvetanden'. De är teoretiska eftersom vi endast känner till dem som teori, och de är "medvetanden" eftersom ifall de fanns så skulle de av nödvändighet behöva vara något som blir upplevt. Den absoluta sanningen är ett teoretiskt medvetande precis som den empiriska världen är ett teoretiskt medvetande och det är obegripligt i relation till dess egen omedvetenhet. Jag vet inte men har inte någon annan känt det så att de kan bara själva bli extra medvetna om de har någon annan medveten att relatera till? Att prata med någon som inte förstår vad man säger upplevs som meningslöst, det ger inget fördjupat medvetande. Att då som den moderna vetenskapen ihärdigt försöker förstå den materiella världen tycks mig som outhärdligt meningslöst, annat än, såklart för att hitta på ny teknik för att göra livet lite mer komfortabelt. Men i övrigt så är det poänglöst. Det är bara i relationen mellan de levande som någon slags medvetenhet är meningsfull och därför kan fördjupas.
När det gäller den absoluta sanningen om oändligheten/evigheten måste sanningen om evigheten/oändligheten vara identisk med evigheten/oändligheten då denna omfattar allt. Bild och verklighet sammanfaller. På individplanet att det upplevda och upplevaren sammanfaller vilket är fallet i den mystika upplevelsen.
/Algotezza
