Vad utgör medvetandets referens?

[Strålöga]

Medvetandet kan nog bli aktivt såhär. En funktionell bas som lagrar minnen tar emot bild intryck och lagrar det vi hör. Detta kan man lära en dator också. Men sedan skall allt som registrerar och lagras upplevas på ett sätt som gör att vi kan med fri vilja kunna få valmöjligheter. Känna känslor osv. Antingen är då materian levande på något sätt. Eller som måste en ande finnas som möjliggör att allt som registreras kan upplevas. Död materia och energi som allt består av upplever inget hur den än kombineras., Liv kan inte skapas av död energi., Bara funktionella saker som maskiner datorer osv utan medvetande.,

[Antic]

Han menar nog att fylla ett medvetande med minne och erfarenhet. Ett tomt medvetande är som ett blankt kassettband. Värdelöst med andra ord. Vi bara "är" och livet spelas upp likt en film där tiden passerar och fyller vårt medvetande med ny information hela tiden. Har vi inget att bearbeta så är ett medvetande till liten nytta eller rättare sagt ingen alls.

[Strålöga]

Okey livserfarenheter. Det bygger vi ju dels våra handlingar på. Man mognar av motgångar och medgångar också. På tal om tomt. Vid viss meditation ska man försöka va tom. Inte tänka på något. Inte se nån innre bild och bara koncentrera sig på sin andning. Det är då förnimmelser kan komma. Dessa meditationer är ibland riskabla.,

[förstår mig själv]

Existensen dvs att existera bör bottna i något adekvat. Dvs något vi "förstår"/upplever som verkligt. Det enda vi kan förstå är enligt min bestämda uppfattning det vi registrerar med våra sinnen. Det är så att säga de grunder vi bygger vår "verklighet" på och naturligtvis är denna på sätt och vis en illusion. Dock "logisk". Detta måste alltid vara basen. Den absoluta verkligheten. Annars är vi "fel ute" kommer "må dåligt". Vill man förstå de högre ordningarna måste man se sambandet mellan det högre och vår egen "verklighet". I detta är vi så att säga begränsade. Det måste alltså "ge" något till oss för att dels kunna förstås och dels bli "verkligt". Att ana något högre att bilda Idee om något bakomliggande som förklaring till det man observerat är att skåda högre ordningar. Spinoza kallar det för den intelektuella kärleken till Gud och ger upphov till en speciell känsla som kan liknas vid en skön rysning med ytterligare kvaliteter. Att "transformera" illusionen till något "bakomliggande" enbart med fysikens hjälp tror jag inte låter sig göras. Att bilda fantastiska teorier med begränsad information måste vara svårt. Utvecklingen av något nytt speciellt om det är revolutionerande bygger på nya upptäckter/data. Att använda det redan kända leder inte till annat än marginella förbättringar. Att förstå vägen är viktigt då kan man se vad som saknas hos mottagaren och sprida det som saknas. En god idé lever alltid vidare och absorberas av samhället. Spinoza skriver " i början tillverkade människan enkla verktyg med stor möda, efter en tid utvecklade de nya verktyg som de tillverkade med stor möda. De gamla tillverkade man enkelt" på detta sätt suger man i sig kunskap och bevarar och utvecklar den". Bygger på alltså.
En "teoretisk" modell är en "föreställning" om något. Denna bygger på vedertagna "fakta" i personen med föreställningen och dennes upplevelser/information. Det är alltså svårt att nå ut från sig själv och bli förstådd om man inte är "ganska lika". Gör man någon "ganska lika" kommer man att kunna förstå. Detta gäller tex om det är en stor teori, dvs den påverkar nästan allt man tänker. Det gäller ju alltid även om teorin är smal, har man samma interesse eller tex arbete, kultur, religion eller något annat har man i det avseendet ungefär samma förkunskaper/ mål och man kan därför ta i mot viktig information lättare. Slutsatserna blir inte så omvälvande.
Vill man förstå något tycker jag det är bäst att börja med sig själv. Allt annat är ju beroende av detta. Så att säga via sig själv förstår man resten. Man har sig själv som verktyg, något annat finns inte. Att förstå vad det är innebär att man kan börja använda verktyget, och bättre uppnå det man "vill" här i livet. Även om detta kanske blir något annat än vad man hade gjort innan och tänkt sig. Att kunna ändra sig är svårt. Det innebär att man raserar det allt varit uppbyggt på tidigare. När man träffar någon med liknande mål, någon som som fått drivkraften att förstå och är villig att ändra sig kommer allt informationsutbyte ske enormt snabbt. Vi får krafter. Utbytet är alltid ömsesidigt och lika givande för båda.

[Antic]

Vad som bekymrar mig mest med människan är...

"Av historien lär vi oss att vi inget lär oss av historien"

"Det var först när vi fick de rätta verktygen som vi kunde uttrycka hela vår dumhet"

Allt stupar hela tiden på den mänskliga faktorn. Varenda ideologi har misslyckats pga att den misskötts och missbrukats av egenkära giriga människor som utnytjat varje liten lag och kryphål för sina egna syften.

Vi kan inte ens hålla sams 3 personer i ett rum, hur skall då en hel värld fungera?

[Plattfot]

Medvetandet förutsätter väl något att vara medveten om. Det finns ingett sådant som "rent medvetande" - det har alltid ett innehåll. Liksom det inte finns rum/rymd utan materia/energi eller tid utan rörelse, processer, händelseförlopp.
/Algotezza

Tanken låter bra! Kort och bra formulerat. Lätt att begripa.

Ingen rymd utan materia, och givetvis ingen materia utan rymd. Det har jag mött förut i populärvetenskapen: Materien skapar sin rymd, och rymden skapar sin materia. Lika klart är: Ingen tid utan rörelse, och ingen rörelse utan tid. De skapar varandra.

Så säger du: Inget medvetande utan en värld. Blir fortsättningen: Ingen värld utan medvetande? Skapar de varandra? Beskriver du en dualistisk, komplementär värld? Materien och medvetandet som två likvärdiga sidor av tillvaron. Feltolkar jag dig, eller drar jag för långt gående slutsatser?

[SigurdV]

Kommunikation.
Att förmedla x från y till z.
Verklighetens mediala karaktär
är väl uppenbar även för icke-panteister?

[SigurdV]

Vad som gör mig personligen ganska säker på att liv skapat universum är föjande.

Utan liv finns det inte ens. Jag tror inte att någon skulle försöka sig på konststycket att beskriva vad ett objektivt universum utan liv skulle vara för något. Mitt bästa försök skulle vara ett gäng siffror. Med andra ord ingenting kvar som någon överhuvudtaget skulle förstå något av eller ens kunna uppleva.

HA! Livet är en infektions-sjukdom: Stackars lilla sjuka universum... Låt mig bota dig gullet mitt. Jag berättar inte hur jag gjorde, men nu är allt annat liv borta och nu tar jag farväl av dig du strax tillfrisknade universum.Glöm mig inte snälla du?

Varför skulle universum skapa liv som i sin tur skulle skapa universum?

Låter rätt långsökt faktiskt.

Tiden är inte en orm som äter upp sig själv med början i svansen

Istället för att peta in "ingenting" som en möjlig orsak till allting så skulle jag gå den logiska vägen istället och säga att ett läge med ingenting har aldrig någonsin funnits.

Logiskt korrekt.
Citerar jag rätt nu?

Så tänker jag...

Vårt lokala universum började som singulariteten som blev Big bang. Det är en detalj i multiversum. Uppåt i storlek i makrokosmos finns ingen ände. Likaså fortsätter allt neråt utan ände ner i mikrokosmos. Kosmos i dess helhet definierar jag som den öppna, oändliga summan av allt uppåt och nedåt i makro- och mikrokosmos, liksom oändligheten "åt sidorna" i mellan- eller semikosmos.

Kosmos har alltid funnits men är ständigt föränderligt, dynamiskt.

Vår referens är den ofattbara kosmiska helheten - men den blir fattbar bara genom att var och en är mittpunkt i sitt upplevelseuniversum, detta att vi "kikar ut genom våra ögon" och "lyssnar ut genom våra öron" - här och nu när vi är vakna.

/Algotezza

Rätt intressant verklighetsmodell!
Jag föredrar att utgå från en oändlig mängd energi som imploderar överallt och pressar ihop energin till big bangar som försvinner i "intet" och ett dök faktiskt upp här

[Algotezza]

Medvetandet förutsätter väl något att vara medveten om. Det finns ingett sådant som "rent medvetande" - det har alltid ett innehåll. Liksom det inte finns rum/rymd utan materia/energi eller tid utan rörelse, processer, händelseförlopp.
/Algotezza

Tanken låter bra! Kort och bra formulerat. Lätt att begripa.

Ingen rymd utan materia, och givetvis ingen materia utan rymd. Det har jag mött förut i populärvetenskapen: Materien skapar sin rymd, och rymden skapar sin materia. Lika klart är: Ingen tid utan rörelse, och ingen rörelse utan tid. De skapar varandra.

Så säger du: Inget medvetande utan en värld. Blir fortsättningen: Ingen värld utan medvetande? Skapar de varandra? Beskriver du en dualistisk, komplementär värld? Materien och medvetandet som två likvärdiga sidor av tillvaron. Feltolkar jag dig, eller drar jag för långt gående slutsatser?

Det kan kanske lika Spinozas monistiska dubbelaspektteori en smula. Snarare än Descartes dualism två oberoende substanser.

När man själv är medveten kan världen framstå som något med två sidor - som vi kan kalla medvetande resp. materia. Frågan om det kan finnas en värld som enbart är materia kan jag inte besvara. Eller vad det lir av världen om medvetandet sinar ut. Om tid och rum blott är åskådningsformer som medvetandet står till tjänst med, vilket ju Kant menar, hur ser en värld som inte är ordnad rumsligt och tidsligt/kronologiskt ut - om medvetandet alltså tog slut och därmed åskådningsformerna försvann... En sådan värld har väl på något sätt "fastnat" väl i singularitetstillståndet... Är Big bang ett resultat av vårt perspektiv på universum via våra åskådningsformer?

/Algotezza

[Antic]

Vi är helt oberoende av matematik i vårt sätt att fungera. Vi uppfattar allt olika från stund till stund. Tiden känns annorlunda dag för dag. Samma avstånd känns olika långt från gång till gång. Skulle man sätta mått på hur vi ser världen så skulle alla mått bli olika långa hela tiden beroende på hur vi uppfattar något för stunden. Samma mat smakar annorlunda från gång till gång osv.

Idag känns 1 Km som 833 meter för Algotezza och imorgon känns 1 Km som 1,1 Km för Algotezza

Därför finns det bara två saker i universum enligt mig, matematik och liv. Ingen vi känner eller upplever går att sätta siffror på, däremot kan vi sätta siffror på allt annat.

Tänk om universum bara är ett skal av siffror som vi sedan skapar en upplevelse av genom att rendera fram allt vi känner till som ljus, ljud, smak osv? I så fall behöver avstånd bara finnas som siffror och ingenting är egentligen stort utan oss. andge kordinater för var något finns och siffror som sätter ett mått på något. Resten sköter vi om genom att rendera dit ett rum som har ett visst mått. Ändra 5x3 meter till 4x2 meter och vi har genast ett mindre rum.

[Algotezza]

Vi är helt oberoende av matematik i vårt sätt att fungera. Vi uppfattar allt olika från stund till stund. Tiden känns annorlunda dag för dag. Samma avstånd känns olika långt från gång till gång. Skulle man sätta mått på hur vi ser världen så skulle alla mått bli olika långa hela tiden beroende på hur vi uppfattar något för stunden. Samma mat smakar annorlunda från gång till gång osv.

Idag känns 1 Km som 833 meter för Algotezza och imorgon känns 1 Km som 1,1 Km för Algotezza

Den är alltid lika lång när jag mäter den. Det är poängen med mätning. Att hitta en intersubjektiv plattform på konsensusbasis. Däremot känns en kilometer kortare i nerförsbacke än uppförsbacke när jag cyklar. Mätning av objekt och storheter är en sak, upplevelsen av dem en annan. Mixar man dessa blir man snurrig och skapar mer förvirring än tja, något annat. Men man vill kanske förvirra för att själv glänsa?

Därför finns det bara två saker i universum enligt mig, matematik och liv. Ingen vi känner eller upplever går att sätta siffror på, däremot kan vi sätta siffror på allt annat.

Det är just det vi upplever vi kan klä i siffror.Vad annars? Det är poängen med mätning och siffror. En annan sak är om siffror säger något om upplevelsernas andliga dimension eller om de fördjupar vår förståelse för tingens djupare natur. Men världen har gjorts mätbar genom människoskapade sorter, mätmetoder och mätredskap. Onekligen har detta gett oss en del teknik vi har nytta av, uppfinningar m.m. som underlättar livet,gör det bekvämare. Det vi kan sätta ord på kan vi sätta siffror på. Alla ord blir ju binära strängar, ettor och nollor, när vi använder datorer och internet.

Tänk om universum bara är ett skal av siffror som vi sedan skapar en upplevelse av genom att rendera fram allt vi känner till som ljus, ljud, smak osv? I så fall behöver avstånd bara finnas som siffror och ingenting är egentligen stort utan oss. andge kordinater för var något finns och siffror som sätter ett mått på något. Resten sköter vi om genom att rendera dit ett rum som har ett visst mått. Ändra 5x3 meter till 4x2 meter och vi har genast ett mindre rum.

Universum är fraktalt uppbyggt, en oändlig fraktal formel - det tillämpar ständigt sig själv på sig själv. Det faller ihop, kollapsar och byggs upp i varje ögonblick. Mellan ögonblicken är det bara intighet. Det är en annan bild.

Universum som en tillfällig fluktuation i intigheten. Ett öga som blinkar till och rymmer allt. Som öppnas och stängs omedelbart. Guds öga. Sedan aldrig mer. Det är ytterligare en bild.

Bara fantasin sätter gränser för vårt bildskapande. Det är spännande att skapa bilder. Förr eller senare stöter man på eller skapar man en en som arbetar väl och kan leda vidare, inspirera, öppna dörrar till djupare förståelse för vad helst man fokuserat på.

/Algotezza

[Strålöga]

Som uttrycks längre upp det vi förväntar oss av verkligheten sån är den för oss och kanske är den så i sin naturliga skepnad också ? Iallafall resultatet av det som bygger vår verklighet. Det som bygger den ter sig dock på ett annat sätt vet vi. Iallafall vet vi delar av det. Verkligheten som den upplevs och som den är blir skilda saker. Sanningen om verkligheten når vi säkert aldrig men vi
har inget behov av det utom att det är intresant fakta.

[förstår mig själv]

Medvetandet förutsätter väl något att vara medveten om. Det finns ingett sådant som "rent medvetande" - det har alltid ett innehåll. Liksom det inte finns rum/rymd utan materia/energi eller tid utan rörelse, processer, händelseförlopp.
/Algotezza

Tanken låter bra! Kort och bra formulerat. Lätt att begripa.

Ingen rymd utan materia, och givetvis ingen materia utan rymd. Det har jag mött förut i populärvetenskapen: Materien skapar sin rymd, och rymden skapar sin materia. Lika klart är: Ingen tid utan rörelse, och ingen rörelse utan tid. De skapar varandra.

Så säger du: Inget medvetande utan en värld. Blir fortsättningen: Ingen värld utan medvetande? Skapar de varandra? Beskriver du en dualistisk, komplementär värld? Materien och medvetandet som två likvärdiga sidor av tillvaron. Feltolkar jag dig, eller drar jag för långt gående slutsatser?

Det kan kanske lika Spinozas monistiska dubbelaspektteori en smula. Snarare än Descartes dualism två oberoende substanser.

När man själv är medveten kan världen framstå som något med två sidor - som vi kan kalla medvetande resp. materia. Frågan om det kan finnas en värld som enbart är materia kan jag inte besvara. Eller vad det lir av världen om medvetandet sinar ut. Om tid och rum blott är åskådningsformer som medvetandet står till tjänst med, vilket ju Kant menar, hur ser en värld som inte är ordnad rumsligt och tidsligt/kronologiskt ut - om medvetandet alltså tog slut och därmed åskådningsformerna försvann... En sådan värld har väl på något sätt "fastnat" väl i singularitetstillståndet... Är Big bang ett resultat av vårt perspektiv på universum via våra åskådningsformer?

/Algotezza

Om det finns en värld bestående enbart av materia? Hur skulle det kunna finnas? Vi vet ju inte ens vad materia är!
Spinoza skiljer mellan tanke och kropp. De är olika attribut av substansen. Det som tillhör kroppen förloras vid döden. Minnen tex och fantasier försvinner. Förnuftet och känslorna består. Har själv lämnat kroppen och var då förvånad över att jag hade tanken kvar, att jag skulle känna trodde jag (och gjorde). Jag lämnade nog inte kroppen "fullständigt", är inte helt säker på hur jag ska förstå det inträffade och vilka tankar det gav upphov till. Nuet/evigheten/existensen är något man känner. Den är alltid.

[Algotezza]

Kommunikation.
Att förmedla x från y till z.
Verklighetens mediala karaktär
är väl uppenbar även för icke-panteister?

Communicatio, ergo sum.

/Algotezza

[Algotezza]

Om det finns en värld bestående enbart av materia? Hur skulle det kunna finnas? Vi vet ju inte ens vad materia är!
Spinoza skiljer mellan tanke och kropp. De är olika attribut av substansen. Det som tillhör kroppen förloras vid döden. Minnen tex och fantasier försvinner. Förnuftet och känslorna består. Har själv lämnat kroppen och var då förvånad över att jag hade tanken kvar, att jag skulle känna trodde jag (och gjorde). Jag lämnade nog inte kroppen "fullständigt", är inte helt säker på hur jag ska förstå det inträffade och vilka tankar det gav upphov till. Nuet/evigheten/existensen är något man känner. Den är alltid.

Verkligheten består av tomrum och partiklar. Partiklar består av tomrum och mindre partiklar.

Partiklar är materieaspekten på tillvaron, det kvantitativa, mätbara, det s.k. tomrummet (relationer och samverkan/dialektik mellan partiklar) är den andliga/medvetandemässiga/kvalitativa aspekten på tillvaron.

Det finns alltid partiklar, alltid tomrum i alla världar. Utan tomrum (ande/medvetande) blir det bara tal om en ogenomtränglig alltomfattande monolit - en monstruös megapartikel av tillvaron.

/Algotezza