Inläggav Sceptisk » 24 aug 2014 21:48
Jag skrev att jämlikhetsidealet producerar avund och att det fördummar. Anledningen att jämlikhetsidealet skapar avundsjuka är för att avundsjuka bara kan existera mellan jämlikar. Där det existerar respekt för skillnad och olikheter så är avundsjuka mycket begränsad. Avundsjuka finns istället mellan de som tävlar om samma saker, tävlar om samma kille eller tjej, samma position i ett företag, spelar samma spel, osv. Vad avundsjuka gör med samhället är att det skapar misstro och fiendskap. Knappast att jämlikhet förbrödrar, jämlikhet skapar antagonism.
Men det finns andra konsekvenser med att sträva efter jämlikhetsidealet och det är att det ignorerar det behov som människor har av att befinna sig i ett socialt sammanhang. Alla sociala sammanhang har en social ordning, en naturlig hierarki med en ledare på toppen. Denna ordning uppstår spontant i alla sociala sammanhang och det är inte ett fenomen som begränsar sig till människor utan finns även hos djuren. Nödvändigheten för denna ordning är att det är enda sättet att känna sig som en del av en grupp och trygga i förvissningen om att någon finns som kan ta ansvar för gruppen, för att lösa konflikter, se till att ingen hamnar fel eller utanför.
Som absoluta jämlikar så blir varje individ alienerad från gruppen och att leva isolerad från alla sociala sammanhang är oerhört otryggt och påfrestande. Det är skrämmande för en social varelse som människan att bli satt i utanförskap. Isolation innebär extrem utsatthet och hjälplöshet så detta skapar osjälvständiga människor, beroende av myndigheter och staten (eller arbetsnarkomani). Så tvärtom mot vad jämlikhetens apostlar påstår så gör inte jämlikhet oss starkare eller mer sociala, vi blir bara svagare och hjälplösa för ingen tar ansvar för gruppen och då splittras den.
Vidare tas ingen hänsyn till enskildas meriter och därmed så kan jämlikhetsidealet aldrig ge människor den respekt de förtjänar. En kriminell får samma sociala status som en empatisk och generös människa och det finns gränser för hur länge till och med den godaste av människor orkar hålla stånd mot onda människor på egen hand.
Om det inte får finnas någon social hierarki då får vi en relativiserande moral där gott är ont och ont är gott. Den enda principen man håller sig till är att alla är lika mycket värda, därmer finns det inga goda och inga onda, bara individer. Så man kan inte erkänna någon rätt att kämpa för något, att försvara sig när man blir angripen eller att försvara de som förtjänar beskydd, osv. Så man öppnar toleransen för ondska samtidigt som godhet hos människor ignoreras. Detta kallas för "pacifism" som anser att det aldrig finns anledning att kriga. Men det är bara för att de inte ser något av värde att kämpa för att skydda och försvara, förutom pacifism som sådan. Pacifismen precis som jämlikhet är nihilistisk till sin natur.
Så snarare än att göra samhället mer tolerant, så gör jämlihetsidealet samhället allt mer cyniskt och förbittrat. Ingen går att lita på och social rättvisa existerar inte. Ingen tar ansvar, ingen kämpar eller står upp för något. I det totalt jämlika samhället lever folk i cynism, alienation och ironiserar om allt. När allt är jämlikt så är inget heligt.
Det är inte jämlikhet vi vill ha, vad vi vill ha är rättvisa.
