Tro mig Pilatus, jag är ganska bra på att vara social även om jag mest är ensamvarg och trivs med det. Kanske jag laddar upp en dokumentär om mig nån gång på YT som en bekant gjorde för ett antal år sedan som jobbar på SVT. Dock är jag är inte personen som sätter mig på en soffa bara för att utbyta en social kontakt med rena artighetsfraser.
Där jag bor är risken väldigt liten för att någon har något spännande att dela med sig av, tyvärr. De flesta jag träffar kan ingenting lika lite som de är intresserade av någonting annat än att bara leva sitt liv. Tar man upp något djupare än så är de oftast helt oförstående och börjar smått gäspa. Ingen skulle vara gladare än jag om folk vore mer nyfikna, vetgiriga, fantasifulla, och öppna.
Tänk efter lite
Hur är en uteliggare? Hur pratar de och hur resonerar de?
Du vet det redan.
Hur är en skådespelare? Vad kommer du höra?
Du vet det redan
Eller en dagisfröken? Eller psykolog eller kanske en fotbollstränare?
Du vet det redan
Samhället formar oss till att passa in i olika roller och mönster i den kategori vi tillhör. Och vi förväntas att vara såna också, förutsägbara efter vår kategori och rang. Jobbet är en sak som formar oss till att passa i en mall och den dagen du tar med dig arbetet till fritiden, är det kört för din del. Som lärare som diskuterar pedagogik på fritiden och är med i 30 FB grupper för lärare.
Den dagen du träffar en doktor som beter sig som en uteliggare och i nästa stund som en skådespelare för att sedan växla och bete sig som en sportfantast, så har du träffat någon som verkligen är sig själv och totalt omöjligt att förutsäga eller passa in i en mall.
Men vem vågar vara sig själv? Grannarna kan ju tycka att du är konstig och annorlunda. I skolan blir mobbing ganska snabbt ett faktum om du skulle vara lite för annorlunda mot de andra. Alla vill bli älskade men få blir älskade för den de faktiskt är.
Det jag fördömer är egentligen inte folk utan det samhälle som formar dem till att bli på det här viset.
