Är vi utbytbara eller oumbärliga?

[Pilatus]

Men du har goda skäl att tro att det finns ett syfte med var och en individ?

Självklart. Det är det första du är ute efter när du gör något, känna en mening, ...

Nu var det syftet med livet som avsågs. Om det finns ett individuellt syfte med vår existens så är vi ju inte utbytbara. Jag tror inte att någon är utbytbar trots att jag inte kan se något direkt syfte med att liv utvecklats på jorden. Det bara fungerar så. Förutsättningar för att någon form av liv skulle uppkomma fanns då jorden svalnat tillräckligt. Det finns inga synliga spår av att någon rört om i soppan och haft en öppen avsikt med vår tillvaro. Den har vi själva lagt till för att vi vill att livet skall ha mening.

[Anne]

Läste nyss i Hemmets Journal Tänkvärt Alla människor gör oss lyckliga. Några när de kommer, andra när de går. Hmmm, ja något ligger det väl i det. En och annan människa som har påfallande likheter med en irriterande, surrande mygga har vi väl alla stött på
Men människor är unika och därmed inte utbytbara tjoff poff. Jag tror att vi alla fyller en funktion just som vi är beskaffade.

[Pilatus]

Läste nyss i Hemmets Journal Tänkvärt Alla människor gör oss lyckliga. Några när de kommer, andra när de går. Hmmm, ja något ligger det väl i det. En och annan människa som har påfallande likheter med en irriterande, surrande mygga har vi väl alla stött på
Men människor är unika och därmed inte utbytbara tjoff poff. Jag tror att vi alla fyller en funktion just som vi är beskaffade.

Jag tror att veckotidningen tyckte sig ha funnit en lustig formulering, det kanske de lyckades med? Hur skulle det kunna vara sant att alla människor som passerar våra liv gör oss lyckliga? Knappast om de liknas vid irriterande myggor. Det var säkert bara det anekdotiska som Hemmets Journal tyckte var fyndigt.

[Anne]

Det var jag som gjorde liknelsen med myggor och jo, nog tycker jag att en viss lättnad infinner sig om man förskonas dess enerverande närvaro, dvs. När de "går". Denna behagliga känsla hade inte infunnit sig om man inte hade varit med om motsatsen. Dessutom kan det kanske vara bra att bli lite störd ibland t ex för att vakna till, för att begrunda vad man stör sig på egentligen, för att stabilisera sig själv i sig själv osv.

[Pilatus]

Det var jag som gjorde liknelsen med myggor och jo, nog tycker jag att en viss lättnad infinner sig om man förskonas dess enerverande närvaro, dvs. När de "går". Denna behagliga känsla hade inte infunnit sig om man inte hade varit med om motsatsen. Dessutom kan det kanske vara bra att bli lite störd ibland t ex för att vakna till, för att begrunda vad man stör sig på egentligen, för att stabilisera sig själv i sig själv osv.

Min (begränsade) erfarenhet av störande myggor brukar vara som intensivast runt midsommar. Men jag kan inte direkt erinra mig att jag särskilt ofta blivit störd av människor i min omgivning.

Jag kom att tänka på att vissa enäggstvillingar (kanske speciellt monokoriotiska och monoamniotiska) är "utbytbara". De delar ju samma DNA-uppsättning, moderkaka och är av samma kön och har samma blodtyp.

[ifosoliv]

Sålänge man lever som människa är man oumbärlig i den bemärkelsen,
men när döden inträder så byts ( är utbytbar ) man bort.

D.v.s. naturen sköter ( ens lämpliga livslängd, ens kontaktnät
människor emellan osv. )
detta självt, människan är en del av naturen.

Men ju mer man tänker om en sak, ju mer man frågar sig,
desto större antal svar och desto större oreda breder ut sig. Vi
människor behöver denna oreda, sålänge vi har den,
men när den försvunnit så behöver vi den ej mer.

[ifosoliv]

Jag tänkte på väg till jobbet idag: På vilket sätt är jag oumbärlig? Är jag inte till hundra procent utbytbar?

Det har hänt att jag ställt mig frågan om någon annan kan ta över (ersätta) vad någon gör. På ett sätt kan man det. En chef slutar, en annan tar vid. Uppgiften är densamma, att avdelningen skall uppfylla vissa funktioner och nå vissa mätbara mål. På ett annat, mer väsentligt sätt, kan ingen ersätta en annan person (bara fylla en lucka). Den som efterträder kan ha samma funktion som den förra chefen, men han är en annan person och kommer att ha andra värderingar, annat sätt att möta sin personal, vara klädd annorlunda , formaliteter, tolerans och mycket annat. Allt sådant kommer så småningom att bli klart för personalen och de kommer att rätta sig efter och anpassa sig, bli inspirerade eller misstrogna.

Vi är aldrig utbytbara. Om någon annan tar vår plats, eller om vi tar någon annans plats, så kommer relationerna, snart nog, att se annorlunda ut.

Om vi är oumbärliga är en annan fråga. Det finns väl situationer då så är fallet. Det finns ibland t ex nationella ledare som inte enkelt kan umbäras. Men det är en fråga som inte helt låter sig besvaras.

Sånt här är intressant men det kan vara svårt tycker jag att få nån rätsida i sammanhangen.
För man kan ju också säga, att även fast den nya chefen bemöter folk annorlunda,
så har ju dom anställda också i sin tur hunnit förändras osv.

Det hela kanske slutar i att tex. jag avlider, men att min efterträdare i olika sammanhang upplevs som mera mig själv av folk runtomkring än vad jag själv gjorde, hur detta nu är möjligt...

[Pilatus]

Det hela kanske slutar i att tex. jag avlider, men att min efterträdare i olika sammanhang upplevs som mera mig själv av folk runtomkring än vad jag själv gjorde, hur detta nu är möjligt...

Sett från ett mer intimt perspektiv som våra barn, den vi lever tillsammans med, närmaste medarbetare ger sig svaret naturligt - vi är inte utbytbara. I en stor organisation är vi mer utbytbara.

Vissa historiska personer har dessutom ansetts oumbärliga, framstående generaler under de stora krigen, goda företagsledare, någon enstaka politiker m fl. Ibland är det så att en individ gör skillnad.

[ifosoliv]

Det hela kanske slutar i att tex. jag avlider, men att min efterträdare i olika sammanhang upplevs som mera mig själv av folk runtomkring än vad jag själv gjorde, hur detta nu är möjligt...

Sett från ett mer intimt perspektiv som våra barn, den vi lever tillsammans med, närmaste medarbetare ger sig svaret naturligt - vi är inte utbytbara. I en stor organisation är vi mer utbytbara.

Vissa historiska personer har dessutom ansetts oumbärliga, framstående generaler under de stora krigen, goda företagsledare, någon enstaka politiker m fl. Ibland är det så att en individ gör skillnad.

Jag vill inte säga emot dig, men jag kan inte hålla med om detta. Men det får också kanske bli slutpunkten, för nån vidare diskussion
kan bli svår. Jag tror t.o.m. att det kan vara helt tvärtom, att man kan blir mer levande för sina närmaste som död. Kanske att
ens egenskaper sedda ifrån ens näras synpunkt varit ett självbedrägeri från deras sida och att dom egentligen varit en själv!
Eller att dom inte ens märker att man avlidit.


Det kan tänkas bisarrt, men inte tycker jag det. och det gör jag ej eftersom jag har svårt att hitta någonting överhuvudtaget som jag
kan förankra mig i. Och om man inte förankrar sig ( om det är en illusion eller ej är egalt här ), så är varje nytt ögonblick ett fullständigt mysterium.

[Pilatus]

Och om man inte förankrar sig ( om det är en illusion eller ej är egalt här ), så är varje nytt ögonblick ett fullständigt mysterium.

Kan du ge ett exempel på vad du menar med att "varje nytt ögonblick ett fullständigt mysterium".

Vad som kan framstå som mystiskt är hur folk kan fås att tro på berättelsen om Lasaros i Joh. 11:1–44.

Vi är umbärliga men ej utbytbara.

[ifosoliv]

Jag menar att man lever genom sina sinnen istället för att abstrahera i tanken. Men det kanske inte blir till nåt nytt ialla fall.

Med utbytbarheten så håller jag med dig, så där får jag lov att ändra ståndpunkt.