Vertumnus skrev:Smisk skrev:Det luriga med just tid är att man kan ha svårt att se tid delen av tid som är förmågan att sortera och förstå saker.
Den förmågan, att sortera och förstå saker i linjär ordning "efter varandra", kan inte förstå sig själv.
Vi kan inte med förmågan att förstå linjär ordning förstå dess egen natur på samma sätt som tungan inte kan "smaka sig själv".
Jag är inte helt säker på att jag förstår ditt resonemang, men vad gäller tungan ha jag en invändning. Vad är det tungan känner då den umgås med omvärlden om inte sig själv och sin egen förmåga att smaka? För tungan framträder omvärlden som en spegling av dess egna förmågor.
Vi är medvetna om tungan med andra intryck som känseln och synen. Det är med känseln vi är medvetna om tungan, det är inte smaken vi "smakar på tungan med". Vi kan inte se våra ögon, ta på en fingertopp med samma fingertopp osv. Inte heller smaka lukt, lukta musik eller tänka känslor osv. Olika kvalitativa fenomen kan inte blandas och på så sätt förstå varandras kvalitét.
För att förstå någontings ontologiska status krävs att vi vet lite om kunskapens epistemologiska, eller?
Men oavsett vilka intryck som sammanställer vår interna modell av saker så är det med hjälp av möjligheterna vi har att forma dem som vi samtidigt har gränserna för vårat förhållande till sakerna.
Jag har argumenterat för att tid till viss del är en del av vår inre förmåga att sammanställa erfarenheter MED och samtidigt kritiserat påståendet att "tid finns utanför erfarenhet" är ett som saknar grund, både logisk och empirisk. Ingen vetenskaplig modell finns som bevisar tiden existens separat från erfarenheten.
Mitt resonemang är alltså att vi har en förmåga att uppfatta tid då vi har en förmåga att sortera erfarenheter i linjär ordning.
Psykologisk tid är alltså linjär ordningssortering av erfarenheter. Före/efter är samma sak som alla andra sorteringar av linjär typ vi kan föreställa oss. 1,2,3,4 osv, sorteras intuitivt i ordning för att vi har förmågan att förstå och uppfatta ordningar som ordningar är, inte som "naturen är i sig".
Vad något är till 100% är eller vad något är "oberoende av något annat" eller "oberoende av kunskapen" verkar vara något av ett feltänk.
Allt beror på något annat, förhåller sig till annat, ingår i annat, är del av annat, har flera delar, kan hända på flera sätt, är processer, varierar, går in i annat osv. Istället kan man utgå ifrån att kunskapens natur och perspektiven man använder deltar i vad och hur man vet och kan veta saker på.
Det finns en indianprincip som säger något i stil med att vi inte kan förstå en sak utan att förstå dess relation till alla andra saker.