archaxe skrev:Nej, även om du hade lärt dig att benämna snöns färg med "blå" hade den fortfarande varit vit, och det propositionella innehållet i satsen "Snön är blå" hade varit ekvivalent med vårt nuvarande påstående "Snön är vit."
För att undvika den begreppsförvirring mellan vit och "vit" som så lätt kan uppkomma, vore det kanske bättre att säga att snön fortfarande haft samma färg. Shakespeare: What's in a name, that a rose, by any other name, would smell as sweet?
Fast jag är inte så säker. Då kunde man kanske lika gärna säga: What's in a smell, that a rose, by any other smell, would still be called a rose? Jag tror att vi säger "ros", bl.a. just för att rosen luktar som den gör. Jag tror att rosen luktar som den gör, bl.a. just för att vi säger "ros". "Skit" luktar mera skit än "ros" (man säger ju ofta 'smaka på orden', varför skulle man inte kunna lukta på dem?). Ord luktar, dom också. Lukt talar, den med.
archaxe skrev:Det som är gult är inte en upplevelse, eller "kvalia" hos dig, det som är gult är snön som hunden pissat i. Gulheten finns "out there", inte inne i din skalle. Du kan inte göra jämförelser mellan upplevelser - kvalia - och således inte heller tala om, och än mindre avgöra, att de skulle vara varken lika eller olika.
Om jag säger "Se, snön är gul", beskriver jag snön då? Eller beskriver jag min kvalia? Om jag tog en hallucinogen drog som ändrade min kvalia, men inte snön, då skulle jag ge en annan beskrivning. Alltså måste det vara min kvalia jag beskriver. Men det är i detta fall lätt att hoppa mellan nivåerna: beskriver jag min upplevelse (av snön) eller min upplevelse av min upplevelse? Om det är ett så litet steg mellan dessa två nivåer, varför skulle det inte vara ett litet steg mellan snön och min upplevelse av snön? Uppdelningen i subjektivt och objektivt, som tycks mig så vilseledande, felaktig och ogynnsam.
Vad är snö, egentligen? Vad är kvalia, egentligen? Är snö kvalia egentligen? När är snö kvalia, äntligen? "Egentligen" tycks ofta betyda ung. "till sin inre natur". Om kvalia är den inre naturen av en upplevelse undrar man alltså vad den inre naturen är till sin inre natur. Och om snön i själva verket (till sin inre natur!) "bara" (inte så bara, det är ju otroligt ju) "finns" i vårt inre så är frågan kring "snö egentligen" lika dumt ställd. Det kan inte finnas något inre å ena sidan och något yttre å andra sidan. Det är fullkomligt nonsens. Allt är ett (tills någon analytiker får för sig att leka herre på täppan, vinner hävd och tutar i oss att motsatsen är riktigare).
archaxe skrev:Sanning är ett attribut som varje språklig sats har, inget mer.
Det är en betydelse av ordet "sanning", d.v.s. ung. 'riktighet'. Om frågan istället gäller sökarens sanning, platonsk sanning, sanningskänsla, all that is good and true in the world - då kan du ju inte komma dragande med språkliga satsers attribut. Klart att du kan ignorera den faktiska frågan och istället svara på en annan fråga och dessutom säga att någon annan sanning inte existerar. Men det är ju frustrerande för motparten. Om någon frågar mig vad Anden är för något och jag svarar att det är en speciell sorts sjöfågel så är det inte säkert att vederbörande blir nöjd med det. Det är skillnad på sanning och Sanning. Därmed kan ju också de torra tråk-analytikerna andas ut, eftersom Sanningen inte önskar göra intrång på sanningen. Om man nu är förtjust i uppdelningar och inte står ut med att samma begrepp har olika betydelser beroende på sammanhang. Sanning kan omvandlas till sanning via bevis, men inte förr. sanning kan omvandlas till Sanning genom insikt, men inte förr.
archaxe skrev:Hur skulle "sanning i någon absolut ren form" se ut?
Så länge som sanning förstås som ett yttre begrepp måste den ju ha ett utseende. Då kanske man föreställer sig det som en liten flaska extrakt eller nåt, sanningsserum kanske. Då blir också Platon ganska larvig. Men om man vid sidan av den analytiska betydelsen förstår sanning som ett inre begrepp, då måste man istället ha inseende, insikt, för att förstå vad "sanning i absolut ren form" är för något. Liksom ordet "sanning" i den satsen då inte kan ha sin yttre betydelse, är det vilseledande att tänka sig de andra orden i deras yttre betydelser. Sanningen är inte "ren" såsom tvätten är ren, sanningen har inte en "form" såsom en stol har en form o.s.v. Orden är meta-får. Bääää.
