archaxe skrev:att tingen saknar egennatur och inte "existerar från sin egen sida", och i någon mån uppkommer iochmed språket - att vi som begreppsliggörare skapar världen. En stark konventionalistisk och anti-essentialistisk skola som jag finner väldigt attraktiv, nästan tvärtemot Platons idealism
Om jag förstår dig rätt så håller jag med dig, fast det lustiga är att jag tror Platon skulle göra det också, såsom jag uppfattar honom.
Jag har tidigare redogjort för min syn på språk och verklighet. Jag tror, grovt tillyxat, att "existerande pågår", men vi har oss själva att skylla för att detta existerande ter sig på ett visst sätt. Tingen uppkommer genom våra egna avgränsningar - på så sätt skapar vi oss abstrakta kategorier, skiljer människor från djur, strumpor från sockor, ironi från äkthet osv. Komplext uttryckt kan man säga att exempelvis strumpan emergerar ur varat genom att vi identifierar (av identidem = om och om igen) den.
Fast egentligen är det nog inte så heller - uppstår vår beteckning på ett träd för att där verkligen finns ett färdigt träd, eller uppstår trädet genom vår beteckning? Svaret är givetvis ja. Det emergenta och dess bas påverkar varandra, kanske så till den grad att det är svårt att avgöra vad som är basen.
Vilket för oss in på Platon! Alltså, Platons idévärd tror jag är just dessa abstrakta kategorier som jag talar om, den essens av egennatur som uppkommer genom tanke, abstraktion. Strumpan med stort S får alltså ses som integralen av alla strumpor. Att hävda att det verkligen fanns strumpor där från början och att vi sedan betecknat dem med "strumpa" vore ju en ICKE-Platonsk uppfattning, eftersom det sätter sinnevärlden över idévärlden. Platon, liksom jag (och archaxe, Nāgārjuna m.fl.), sätter ju "idévärlden" - alltså tanken, det idéella, främst och menar att det är detta som formar sinnevärlden - verkligheten, as we know it.
)