Raderat

[Pojken]

[Rising]

man hävdar att människan är en "programmerad maskin" glömmer man lätt att programmerande (en viljehandling) föregår programmeringen (ett maskinellt "schema"). Och inte tvärtom.

Nja... Jag menar att de flesta mänskliga beteenden är bådadera. Alltså, det finns visserligen beteenden som bara är maskinella; såsom kanske ens reflexer. Men det finns också beteenden högre upp i den ontologiska hierarkin; som både följer programmerade instruktioner och omprogrammerar beteenden på lägre nivåer. Högt upp i den hierarkin används till och med våra sinnen och vårt medvetande som kugghjul i processen.

Då frågar man sig; jaha, men vad är högst upp, då? Om vi har "programmering utan programmerande" längst ner, då måste vi väl ha "programmerande utan programmering" högst upp? Och då låter det kanske logiskt att stoppa in en Helig Vilja som kung på tronen.

Jag personligen finner dock hela tanken på något sådant som absurd. Så jag zoomar ut och sätter naturen däruppe istället. Ja, jag tror att naturen styr alla våra ageranden, även vårt tvivel, vår tvekan, våra avvägningar och andra ageranden som vi är medvetna om och som vi kan inbilla oss att vi utför såsom vi själva väljer att utföra dem. Jag ser det alltså som så att alla dessa handlingar är regisserade av vår natur.

Vilket dock inte är en slutgiltig lösning, för det betyder ju bara att man kan fortsätter fråga sig "aha, men vem är det som programmerat naturen då?" och då ligger det väl nära till hands att man svarar "Gud?" men jag pallar bara inte att göra det heller. Det är helt enkelt inte logiskt möjligt i mina ögon.

Så i min världsbild (som alltså är ren metafysik) går det att gå hur långt upp i den där kedjan som helst. Jag kan alltså teoretiskt sätt acceptera en Gud, men bara om det är en Gud som blivit programmerad av en ännu gudomligare instans, som i sin tur blivit programmerad av en ännu gudomligare instans, osv ad infinitum. Jag har alltså enklare att acceptera tanken på oändlighet än ändlighet. För många andra är det en absurd tanke.

Men i den här tråden behöver vi lyckligtvis inte gå så långt. Här, när det bara gäller människan, så skiter jag i vad som händer ovanför den nivå som naturen ligger på. Men det är alltså naturen som programmerat oss - även på den högsta nivån - inte vi själva. Så som jag ser det, alltså.

[Fication]

Givet mitt breddande av begreppen "rätt och fel", kan inte du mena annat än att intuitionen är det rätta och denna följer du. Ändå svarar du nej, det var inte en ja/nej fråga. Ditt missförstånd kan mycket väl ha att göra med att jag felformulerade mig dock. Intuitionen är rätt för dig och intellektet är fel, vad följer du?

Ursäkta mitt missförstånd och tack för ditt överseende.

När du handlar intuitivt så ställer du dig inte frågan om handlingen är rätt eller fel, du hinner inte. I efterhand kan du möjligen analysera din handling och bedöma att handlingen var fel, men då är det för sent. Du kan inte få handligen ogjord, möjligen kan du känna ånger och skuld för att du i efterhand inte är nöjd med handlingen. Detta kan du lägga tid på istället för att leva, skapa, springa, hoppa, leka, spela...

Detta är att leva i nuet, menar jag. Att inte fundera och värdera handlingarna innan man begår den utan att i så stor utsträckning handla enligt intuitionen. Om jag har goda intentioner (vad nu det är) och handlar intuitivt så litar jag på att det kommer att bli bra till slut. Om det inte blir det så drar jag lärdom av det. Om intuitionen inte används så växer det igen. Man måste rensa bort en del skit emellanåt.

Jag dömer mig själv inte efter mina handlingar utan efter mina intentioner. Men det är bara jag som kan göra det. Andra dömer mig efter mina handlingar, för det är det enda de kan se.

Om man ser på en varg, den är perfekt. Den gör sin grej, den jagar, den vandrar, den tar hand om sin flock, den försvarar sig, den slåss om rang, den kurar ihop sig och sover när det snöar. Den följer sin instinkt helt enkelt. Med instinkt menar jag djurens motsvarighet till vår intuition. Fast djuren har inget annat än sin instinkt, vi är upptagna med att springa runt och ställa oss frågan vad som är rätt och fel. Vargen känner ingen ånger, ingen oro för framtiden, den är helt närvarande här och nu och den har inga som helst problem med det. Vargen har inga problem.

Vi däremot har stora problem, vi har en hjärna som kan dela in saker i rätt och fel, vilket ofta är ett användbart förhållningssätt. Vad som inte är ok är att vi använder detta för att styra vår innersta, djupaste natur. Livet går inte ut på att undvika att göra fel istället för att göra rätt. Livet kan inte underordnas en sådan regel som hjärnan eller intellektet skapat. Livet går ut på att levas, att skapas, skapa, att befinna sig i flow, här och nu. Det är omöjligt om man först måste kontrollera om det man gör är rätt eller fel.

Vad är det som gått snett? Förmodligen har vi sett oss som skapelsens krona och föraktat våra instinkter som påmint oss om våra djuriska sidor. Men vi är inte djuriska utan gudomliga, säger vi. Och vi kallar dessa instinkter för onda och vi kallar det 'rätta' för det goda och vips så har vi skapat en mörk sida av oss själva - en dualism. Resten av livet kommer vi att bekämpa denna onska och känna skuld när vi inte orkar leva upp till vårt ljusa ideal längre och instinkterna bubblar upp.

Men dualismen är bara en illusion som finns i vårt huvud. Mörkret finns bara i våra huvuden, skapat av vårt intellekt som är så förtjust att dela upp saker. Och intellektet är ju det som skiljer oss från de lågt stående djuren. Intellektet har fått sådant storhetsvansinne att det tror att det är större än livet som glimtar till genom intuitionen.

Den verkliga sanningen är att det inte finns något mörker, det finns bara mer eller mindre ljus precis som det bara finns mer eller mindre värme, mer eller mindre kärlek, mer eller mindre energi.

Men visst, vi är alla skruvade i någon mening. Skit händer, vi klantar till det emellanåt. Vi sårar folk genom att vara för ärliga, vi vill väl men det blir fel. Sluta med skuldbeläggningen och gå vidare. Det är nyttig lärdom och det tar oss ett steg närmare ett liv i total flow, total kärlek och allt det där.

Det är inte rätt eller fel att handla enligt intuitionen, det är att leva. Att göra bort sig är också att leva.

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus.

[Kvadett]

Så du intalade dig själv att du inte behövde känna ånger eftersom du egentligen hade gjort det och därmed redan har bevisat din goda vilja?
Men, var det bättre än att göra något som du inom dig visste inte var fel?

Ja, eftersom det är något som jag för tillfället känt att jag i vilket fall skulle gjort, och då redan vet med mig att det är något som jag inte anser vara rätt, och då troligtvis får dåligt samvete för, så intalar jag mig själv att genomför jag dittan eller dattan, så är det lika bra att komma överens med sig själv, att lägga dessa följdkänslorna på hyllan.

Har fungerat för mig de gångerna jag just gått till väga på det sättet.

Tänker tillbaka och reflekterar gör jag i efterhand, men inte med dåligt samvete utan mer neutralt.

Min goda vilja bevisar jag inte för mig själv dock, utan försöker ta kontroll över en händelse som jag vet kommer hända i förväg.

Bättre än att göra något som jag inom mig vet inte är fel är det ju inte för då gör jag inga reflektioner över mina handlingar i förväg och det ser jag som något lättare.

Enligt mig finns det ändå viss ansträgning i att diciplinera känslor på ett sätt att de inte bara döljs,ligger kvar, och sedan dyker upp vid annat tillfälle i annan situation.

[Fication]

Jaha, där tog jag död på diskussionen på ett synnerligen effektivt sätt. Så kan det gå när inspirationen faller på... skyll inte på mig!