Regel utilitarism

[Algotezza]

Vi är alla med på att barn inte har ansvar utan att man ansvarar för dom.
Varför då?
Jo självklart pågrund utav att deras begrepps och resonemangsapparat inte har utvecklats för högre resonemang, av typ dela bilen o lek tillsammans så blir du gladast i längden.

Vi kan säga att vi inte har ett moraliskt ansvar för dom som inte kan erläggas ett ansvar, men det är bara att ljuga om dom förutsättningar som vi finner oss i.

Hur är det med den känslomässiga utvecklingen, känslomässig mognad, räknas inte den här? Är inte känslorna mer avgörande när det gäller etik än det rationella? Ansvar är ju främst något man känner, inte något "man har" eller "tar"...

"Jag kan inte ta något ansvar; det finns inget ansvar kvar att ta - alla andra har ju tagit det!"

A

[näckrosblad]

Det är det som gör utilitarism till ett ofrånkomligt vagt begrepp: vad är lycka för majoriteten av människor? Att konsumera produkter, OK. Naturen då? Skit i den, alla är lyckliga, alltså mår samhället och naturen bra.

[Algotezza]

Det är det som gör utilitarism till ett ofrånkomligt vagt begrepp: vad är lycka för majoriteten av människor? Att konsumera produkter, OK. Naturen då? Skit i den, alla är lyckliga, alltså mår samhället och naturen bra.

Javisst, om man målar "med den breda penseln" och om man tycker cirkelresonemang bevisar något.  "Lycka är definitionsmässigt att konsumera och skita i naturen" ; "vi konsumerar och skiter i naturen", "alltså är vi lyckliga"; "är vi lyckliga mår vi bra", för "vi mår bra när vi konsumerar och skiter i naturen".

Lycka behöver inte preciseras som konsumism bara därför att man gör det idag. Utilitarismen är väl inte beroende av att man definierar lycka som just konsumism? (Men beroende av att den öht kan kvantifieras, förstås...) Lycka kan väl definieras på ett annat sätt?

Det filosofiska problemet med utilitarismen är inte som jag ser det att finna en relevant definition på lycka, för det spelar inte någon större roll vilken vi har för att en utilitaristisk princip rent teoretiskt skulle kunna användas, utan problemet är hur lycka skall mätas om den definieras i mer kvalitativa termer. Därför är det enklast att definiera lyckan i form av materiella tillgångar och materiell levnadsstandard, för dessa är mätbara. Hur vi än vänder och vrider på det hela, ter sig utilitarismen som ett tämligen trubbigt vertkyg för etisk bedömning.

I oroliga tider spelar folk mer på olika spelformer. Ju mindre de spelar, desto mindre oroligt är det i värdlen och desto lyckligare måste folk vara. Mindre spel - mer lycka? Icke-spelande som ett mått på lyckan...

A

[J R Auk]

Vi är alla med på att barn inte har ansvar utan att man ansvarar för dom.
Varför då?
Jo självklart pågrund utav att deras begrepps och resonemangsapparat inte har utvecklats för högre resonemang, av typ dela bilen o lek tillsammans så blir du gladast i längden.

Vi kan säga att vi inte har ett moraliskt ansvar för dom som inte kan erläggas ett ansvar, men det är bara att ljuga om dom förutsättningar som vi finner oss i.

Hur är det med den känslomässiga utvecklingen, känslomässig mognad, räknas inte den här? Är inte känslorna mer avgörande när det gäller etik än det rationella? Ansvar är ju främst något man känner, inte något "man har" eller "tar"...

"Jag kan inte ta något ansvar; det finns inget ansvar kvar att ta - alla andra har ju tagit det!"

A

Vad är känslomässig mognad?
Att känna mycket och värdera dom riktigt? Att avstå från känslor?
Om jag kan avstå från misstycke bör jag det, om jag kan avstå från tycke bör jag det?
Vi måste rationalisera med känslor, i känslotillstånd.

Jag skiljer inte känslor från tankar, det är en och samma sak i fråga om resonerande. Det svåra är att sätta begrepp så att känsla förmedlas.
Utan att förmedla känsla kan man inte använda det i argument.

"Men vi lever ju i samhällelig lycka - lilla du är inte den som räknas, ditt ansvar ligger i samhället, det kan alla ansvara för"

[J R Auk]

Det är det som gör utilitarism till ett ofrånkomligt vagt begrepp: vad är lycka för majoriteten av människor? Att konsumera produkter, OK. Naturen då? Skit i den, alla är lyckliga, alltså mår samhället och naturen bra.

Nej naturen mår inte bra, titta på alla människor som mår dåligt. Dom är naturen precis som du och jag, varför vill du ta ifrån människan sitt band till naturen?

[Algotezza]

Vi är alla med på att barn inte har ansvar utan att man ansvarar för dom.
Varför då?
Jo självklart pågrund utav att deras begrepps och resonemangsapparat inte har utvecklats för högre resonemang, av typ dela bilen o lek tillsammans så blir du gladast i längden.

Vi kan säga att vi inte har ett moraliskt ansvar för dom som inte kan erläggas ett ansvar, men det är bara att ljuga om dom förutsättningar som vi finner oss i.

Hur är det med den känslomässiga utvecklingen, känslomässig mognad, räknas inte den här? Är inte känslorna mer avgörande när det gäller etik än det rationella? Ansvar är ju främst något man känner, inte något "man har" eller "tar"...

"Jag kan inte ta något ansvar; det finns inget ansvar kvar att ta - alla andra har ju tagit det!"

A

Vad är känslomässig mognad?
Att känna mycket och värdera dom riktigt? Att avstå från känslor?
Om jag kan avstå från misstycke bör jag det, om jag kan avstå från tycke bör jag det?
Vi måste rationalisera med känslor, i känslotillstånd.

Det är väl att veta vad man känner och kunna komma fram till varför. Att ha kontakt med sitt fulla känsloliv och förstå dess grunder. Det gäller både mörka och ljusa känslor.

Vad menar du med att rationalisera med känslor? Rationalisera bort allt "irrationellt" i ens känsloliv eller kunna resonera kring dem sakligt? Även kring det irrationella kan man väl resonera sakligt. Ämnet på ett visst plan behöver ju inte inverka på metaplanet ovanför.

Jag skiljer inte känslor från tankar, det är en och samma sak i fråga om resonerande. Det svåra är att sätta begrepp så att känsla förmedlas.
Utan att förmedla känsla kan man inte använda det i argument.

Javisst, känslor, tankar, minnen, fantasier, är ju alla exempel på "inre processer" som kan ta sig yttre verbala uttryck i en social kontext eller leda till yttre handling. Eller till fortsatta "inre processer". "Känslor" är därvid en dimension i dessa processer, "minnen" en annan, "fantasier" (synteser) en tredje, "tankar" (av mer analyserande slag) en fjärde. Alla tre dimensionerna är i högre elelr lägre grad närvarande i alla "inre processer", men det hindrar inte att man kan tala om dessa dimensioner separat i en analys, även om de i vår inre verklighet alltid är hopmixade.

"Men vi lever ju i samhällelig lycka - lilla du är inte den som räknas, ditt ansvar ligger i samhället, det kan alla ansvara för"

"Det alla har ansvar för har ingen ansvar för."

A

[näckrosblad]

Det är det som gör utilitarism till ett ofrånkomligt vagt begrepp: vad är lycka för majoriteten av människor? Att konsumera produkter, OK. Naturen då? Skit i den, alla är lyckliga, alltså mår samhället och naturen bra.

Javisst, om man målar "med den breda penseln" och om man tycker cirkelresonemang bevisar något.  "Lycka är definitionsmässigt att konsumera och skita i naturen" ; "vi konsumerar och skiter i naturen", "alltså är vi lyckliga"; "är vi lyckliga mår vi bra", för "vi mår bra när vi konsumerar och skiter i naturen".

Lycka behöver inte preciseras som konsumism bara därför att man gör det idag. Utilitarismen är väl inte beroende av att man definierar lycka som just konsumism? (Men beroende av att den öht kan kvantifieras, förstås...) Lycka kan väl definieras på ett annat sätt?

Det filosofiska problemet med utilitarismen är inte som jag ser det att finna en relevant definition på lycka, för det spelar inte någon större roll vilken vi har för att en utilitaristisk princip rent teoretiskt skulle kunna användas, utan problemet är hur lycka skall mätas om den definieras i mer kvalitativa termer. Därför är det enklast att definiera lyckan i form av materiella tillgångar och materiell levnadsstandard, för dessa är mätbara. Hur vi än vänder och vrider på det hela, ter sig utilitarismen som ett tämligen trubbigt vertkyg för etisk bedömning.

I oroliga tider spelar folk mer på olika spelformer. Ju mindre de spelar, desto mindre oroligt är det i värdlen och desto lyckligare måste folk vara. Mindre spel - mer lycka? Icke-spelande som ett mått på lyckan...

A

De flesta människor är oförmögna att se bortom sin omedelbara omgivning, och därför är det ganska logiskt att de väljer ett system som de själva kan dra nytta utav (vem vill inte blir rik?).

Utilitarism förutsätter att det som gör de flesta lyckliga, även är friskt för helheten. Detta är uppenbarligen en illusion. Sanningen är aldrig populär.

[näckrosblad]

Det är det som gör utilitarism till ett ofrånkomligt vagt begrepp: vad är lycka för majoriteten av människor? Att konsumera produkter, OK. Naturen då? Skit i den, alla är lyckliga, alltså mår samhället och naturen bra.

Nej naturen mår inte bra, titta på alla människor som mår dåligt. Dom är naturen precis som du och jag, varför vill du ta ifrån människan sitt band till naturen?

Med din [bristande] logik, så skulle det inte existera en differensiering mellan "välmående" och "ohälsa", eftersom allting innefattades av hur människor tycker och tänker. I slutändan leder detta resonomang ingenvart. Vi har begränsade resurser på jorden, oavsett hur "rik" eller "lycklig" du känner dig. Där har du sammanbandet mellan människa och natur.