Fotboll
Moderator: Moderatorgruppen
Ja, då vet du ju vad det handlar om. Sedan är det klart att det krävs en viss kunskap om själva spelet för att kunna uppskatta spelarnas skicklighet och uppfatta spänningen i kampen. Trots att jag själv roas av att spela schack finner jag inget större nöje i att titta på världsmästarmöten. De befinner sig på för hög nivå för att jag skall kunna följa spelet med behållning. Där är förstås fotboll mer tillgängligt, men även där måste man lära sig att uppskatta spelets finesser. Jag tänker på det du säger om att fotboll är "typ samma sak hela tiden". Det säger mig bara att du inte har utvecklat en nyanserad blick för spelet.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Om Sveriges befolkning satt bänkade framför TVn och hejade på sin schackmästare så skulle det vara lika oförståligt och absurt(?)
Jag håller med Tore. Jag tycker inte ett schackparti är av högre värde än en fotbollsmatch, och finner inga motiveringar varför en intelligens ska vara bättre än andra. Det är aktivitetens rationalitet som måste vara avgörande för om händelsen i sig ska ha ett värde. Fotboll och schack har i sig inget värde, utan får olika betydelse beroende på vad som driver personen. Spelar man fotboll för att motionera och öva upp sin motorik, eller gör man det för att bli hjälte och tjäna sitt land/bli berömd. Om vi engagerat följer en fotbollsmatch så måste vi ärligt se vad vi får ut av det. Det kan vara så att vi har en kunskap för spelet och njuter av spelintelligensen. DET ska jag kunna göra oavsett villket lag jag ser på. Om jag däremot blir förbannad när ett lag gör en snygg dribbling och gör mål så är mina impulser av annat slag.
På dig Camilla låter det som om du är ute efter spelintelligensen, och den strukturella formen, och att denna är otillräcklig i fotboll men inte i schack. Av samma anledning tycker du kanske om klassisk musik och jazz, men inte popmusik och hipphop, vars motiv är av annan art än de du är ute efter? Vissa människor, inklusive jag själv, vill ha mentala matematiska utmaningar som stimulerar problemlösdardriften. Fotboll kan innehålla detta, men är ofta alldeles för okontrollerat och slumpmässigt för att någon strukturell skönhet ska uppstå. Konståkning gör det till en konstform så länge de inte drattar på ändan, och i fotboll så drattar de på ändan hela tiden, det är inte snyggt.
Jag är ute efter en struktur som ger mental stimulans; som är förutsägbar men ändå svåranad. Blir det för förutsägbart så är det tråkigt, och är det för svårt så blir det också tråkigt. Det ska vara en intrasslad logik så att säga. Är man ute efter sådan stimulans så är fotboll kanske inte grejen, om man nu inte ser på fotboll av andra anledningar. Jag tror de flesta ser på fotboll av andra anledningar. De gånger jag hetsat upp mig över fotboll har varit på andra grunder än de jag stimulerar när jag lyssnar på progressiv jazz, och jag vet inte om dessa grunder är riktigt de jag vill hetsa upp mig över. Jag kan inte samtidigt säga att jag inte vill dela upp världen i dom och vi samtidigt som jag blir lycklig när "vi" vinner på andras bekostnad. Av samma anledning är det mycket skönare att spela schack mot en schackdator. Jag blir alltid olycklig av att vinna över andra i schack. Det är för att det inte går att koppla bort de där jobbiga impulserna.
Johan
Jag håller med Tore. Jag tycker inte ett schackparti är av högre värde än en fotbollsmatch, och finner inga motiveringar varför en intelligens ska vara bättre än andra. Det är aktivitetens rationalitet som måste vara avgörande för om händelsen i sig ska ha ett värde. Fotboll och schack har i sig inget värde, utan får olika betydelse beroende på vad som driver personen. Spelar man fotboll för att motionera och öva upp sin motorik, eller gör man det för att bli hjälte och tjäna sitt land/bli berömd. Om vi engagerat följer en fotbollsmatch så måste vi ärligt se vad vi får ut av det. Det kan vara så att vi har en kunskap för spelet och njuter av spelintelligensen. DET ska jag kunna göra oavsett villket lag jag ser på. Om jag däremot blir förbannad när ett lag gör en snygg dribbling och gör mål så är mina impulser av annat slag.
På dig Camilla låter det som om du är ute efter spelintelligensen, och den strukturella formen, och att denna är otillräcklig i fotboll men inte i schack. Av samma anledning tycker du kanske om klassisk musik och jazz, men inte popmusik och hipphop, vars motiv är av annan art än de du är ute efter? Vissa människor, inklusive jag själv, vill ha mentala matematiska utmaningar som stimulerar problemlösdardriften. Fotboll kan innehålla detta, men är ofta alldeles för okontrollerat och slumpmässigt för att någon strukturell skönhet ska uppstå. Konståkning gör det till en konstform så länge de inte drattar på ändan, och i fotboll så drattar de på ändan hela tiden, det är inte snyggt.
Jag är ute efter en struktur som ger mental stimulans; som är förutsägbar men ändå svåranad. Blir det för förutsägbart så är det tråkigt, och är det för svårt så blir det också tråkigt. Det ska vara en intrasslad logik så att säga. Är man ute efter sådan stimulans så är fotboll kanske inte grejen, om man nu inte ser på fotboll av andra anledningar. Jag tror de flesta ser på fotboll av andra anledningar. De gånger jag hetsat upp mig över fotboll har varit på andra grunder än de jag stimulerar när jag lyssnar på progressiv jazz, och jag vet inte om dessa grunder är riktigt de jag vill hetsa upp mig över. Jag kan inte samtidigt säga att jag inte vill dela upp världen i dom och vi samtidigt som jag blir lycklig när "vi" vinner på andras bekostnad. Av samma anledning är det mycket skönare att spela schack mot en schackdator. Jag blir alltid olycklig av att vinna över andra i schack. Det är för att det inte går att koppla bort de där jobbiga impulserna.
Johan
Johan Ågren skrev:Jag blir alltid olycklig av att vinna över andra i schack. Det är för att det inte går att koppla bort de där jobbiga impulserna.
En slutsats jag också dragit på sistone. Men det gäller mest när man spelar med de närmast sörjande. Jag gillar inte att förlora och får i det fallet ingen glädje av att vinna. En dator, eller en främling på TV4:s spelsajt, är då ett bättre alternativ. På nära tu man hand är spel där båda visserligen strävar efter att vinna men ändå mot ett gemensamt mål roligare, t.ex. Scrabble.
Johan, menar du att det är den strukturella formen som är grunden för finkultur kontra fulkultur? Är det möjligt att säga objektivt att ett stycke av Bach är mer "intelligent" än ett verk av exempelvis Linkin Park? På vilken grund i så fall?
Att behärska ordning är trivialt. Mästaren behärskar kaos.
/Stefan
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Hovnarr,
"Mästaren bemästrar kaos", det är sant, men det är då inte kaos för den personen. Viss musik är mer krävande att lyssna på än annan, och vissa gillar sådan musik då den stimulerar hjärnan ungefär som schack eller annat tankekrux. Vissa har då inte den "intelligensen" som krävs för att sortera ut takt och tonintervallerna. Det låter med andra ord illa, och personen blir stressad i stället för stimulerad. Det blir som att titta på ett schackspel man inte förstår. Ett kaotiskt brus däremot utan några mönster kan inte alls stimulera oss. Vi kan hitta mönster i det men de är oftast för korta.
Men musik innehåller inte enbart sådana element, utan element som involverar olika aspekter. DET gör musiken destå mer intressant och mångdimensionell. Man kan säga att fenomenet musik är ett komplex som sammanfogar olika delar. Men man kan skillja på renodlad musik som enbart avser att stimulera hjärnans problemlösningsbegär, och musik som har sekundära triggerfunktioner; så som kulturell/social identifikation. På MTV idag ser man mest av det sistnämda. Det är inte att förakta om man förstår psykologin bakom, faror och möjligheter. Det är ett kraftfullt verktyg som både kan trumma oss till krig och fred. Accompanjerad av musik är det mycket lättare att manipulera människor - för vi mår bra samtidigt som vi får ett budskap invävt tillsamman med musiken. Detta blir en helhet.
Många tycker att musiker (generellt) har dålig och "okonstnärlig" musiksmak, men det beror då på att de i stället för att lyssna på texter och andra konstnärliga nyanser helt och hållet lyssnar på musikstrukturen. "- Hör basgången!"
Slänger med en text:
Musik och kommunikation
Av Johan Ågren den 22/3 2004
Musik är inte enbart kommunikation då skulle det enbart vara ett språk. Musik innehåller både kommunikation och en struktur som vi kan kalla ljudbildskomplexitet. Den kommunikativa aspekten innehåller musikens budskap; vad för betydelse som är inkodad. Musikens ljudbildskomplexitet är musikens matematiska struktur och den kan också förmedla information - även om den är ordlös - i och med att människor har en gemensam kontext i förhållande till musiken. Men vad som gör musiken speciell och någonting utöver språket är att ljudbildskomplexiteten har en stimulerande effekt på våra medvetanden. Människan är problemlösare; vi söker utveckling och möjligheter till kreativitet, musiken ger människan detta. Musik kan därför renodlas i sin karaktär och innehålla mer eller mindre av dess kommunicerande aspekt. Båda dessa aspekter kan i sig analyseras och genom att separera dem kan man lättare se på vad de betyder tillsammans.
Musiken har i sin kommunicerande aspekt ett budskap, det kan vara tydligt utformat i en inbakad text eller kännas igen på musikens karaktär, och då finns informationen i musikens kontext som mänskliga kollektiv har gemensamt. Redan från musikens ursprung har den haft denna uppgift. Kollektivets medlemmar knyts starkare samman genom att individen kan hitta en identitet i förhållande till ett kollektiv som delar samma idé. Musiken är då ”bra” så länge den uttrycker kollektivets gemensamma intressen. Delar man inte kollektivets övertygelse blir den då ”dålig” i stället.
Men musik är inte enbart kommunikation den innehåller också ljudbildskomplexitet i olika utformning. Varför tycker vissa om progressiv jazz medan andra tycker det är oväsen? Musik är intervall och rytm, och tillsammans är detta kodskapande element. Dessa element har både funktion som kommunikation, men också – och detta gör musiken unik – stimulerar människans problemlösande medvetande. Den progressiva jazzen och vissa klassiska musikstycken uppvisar för vissa människor en mer komplex kod för dera medvetanden att tolka. Även nya musikkonstellationer som presenteras för en människa uppvisar högre mått av utmaning. De som lyssnar på musik på detta sätt får nya kickar av musik som uppvisar nya koder att knäcka. Sådana människor kan tycka att mycket musik är banal och enkel, och det är den eftersom den inte innehåller några utmanande element. Man måste skilja på den människa som ställs inför alltför komplex musik och tycker den är dålig och de som ställs inför för banal musik och tycker den är dålig. Ljudbildskomplexitetens betydelse i musik är relativ i förhållande till de människor som lyssnar på den. Komplexiteten i kodningen ska heller inte jämställas med den musik som innehåller flest antal toner utan helt enkelt den form av musik som för just den specifike individen känns intressant. Vi har alla olika förutsättningar och bakgrund. T.ex: Om vi har lyssnat på snabba skalor i 64delar så kan det vara en utmaning att lyssna på långa intervall, eller höra andra typer av instrument som innehåller andra övertoner. En annan aspekt som är viktig och som fortfarande stannar vid ljudbildskomplexiteten är människans förmåga till koncentration, och här kommer också minimalismen och meditationen in. Genom att uppmärksamma det lilla och enkla kan musiken fungera som bakgrund till vår egen existens. Musik kan således ha både en aktiv och en passiv aspekt. Den ena aktiverar vår resa i musiken och den andra aspekten aktiverar närvaron i oss själva med musiken som hjälpande redskap. Den minimalistiska musiken fungerar på samma sätt som minimalistiska miljöer som framhäver allt som befinner sig i den. Vi kan koncentrera oss på oss själva eller specifika uppgifter. Båda dessa aspekter frammanar flowprocessen fast med olika inriktning. Den som försökt göra sina hemläxor med progressiv jazz i bakgrunden har säker stött på den konflikt som uppstår när aktivitet möter aktivitet. Samtidigt har många insätt användbarheten av minimalistisk musik som grund för ett bättre lärande.
När man har särskiljt de två aspekterna kommunikation och ljudbildskomplexitet som tillsammans utgör fenomenet musik så blir det lättare att gå vidare med ett resonemang. Vissa kallar enbart ljudbildskomplexiteten för musik och kommunikationen som orena inslag, men värdet av den sammansatta musiken är ett faktum och därför bejakar jag den i den här texten. Kulturellt sett har den en större betydelse.
Kan ta en parallell inom konsten: Surrealismens betydelse under 30-40talet var en kollektiv process av identitetsskapande och sökande. Det var en respons på dadaismen (med Tristan Tzara i spetsen) som i sin tur var konstlivets respons på 1:a världskriget. Dadaismen bröt upp konsten med rötterna och surrealismen lappade ihop fragmenten igen genom att fånga in det nödvändiga för att människan skulle finna mening. Man fann inspiration i Freud och Jung och Andre Breton stod för den intellektuella inriktningen. Dali var en konstnär som i sitt konstnärskap anammade dessa strömningar. Både Dali och Duchamp kom att ingå i samma arbetsgrupp under ledning av Andre Breton. Kriget utgjorde tesen, dadaismen antitesen genom sin reaktion på kriget med en konst "värdig världen" och surrealismen syntesen; ropet efter en ny grund i djupet hos människan när alla normer trasats sönder. Dali kom att utgöra "skyltfönstret" för denna process. Här var konsten en viktig del av det gemensamma mänskliga sökandet. Konsten speglade en djupgående psykologi som var nödvändig. Detta var en subkultur som inverkade starkt på mänsklighetens utformning. På samma sätt existerar det musik som mer eller mindre kommunicerar vägar och aspekter som det är önskvärt att mänskligheten ska beträda, eller kritisera vägar den tar. Musik kan också vara mindre pretentiös än så; den kanske speglar en tonårings rädsla och mod att ta det första steget att älska en annan människa, eller väcka vackra sommarminnen till liv. Musik kan uttrycka det mesta som har med kommunikation att göra.
Musik kan vara bra eller dålig (!) Ja, det kan den vara om den kommunicerar något som inverkar destruktivt. Man får då renodla musikens kommunikativa aspekt från ljudbildskomplexiteten i sig. Den sistnämnda är vare sig bra eller dålig då den är relativ i förhållande till mottagaren. När man kommer in på kommunikation så ställs man ytterst inför filosofiska frågor om vad som är rätt och fel, och det tar för stor plats att gå in på, däremot kan man använda sig av den ur ett antaget existentialistisk perspektiv när man ser på olika musikstilars framkomlighet och vara och icke vara här i världen. Musik kommunicerar olika idéer och betonar olika aspekter.
Majorskivbolagen framställer det som har störst bredd och som är funktionellt för flertalet lyssnare, medan independentskivbolagen framställer sådant som olika subkulturer och mindre grupper identifierar sig med. Den musik som mainstreamlyssnaren identifierar sig med, tillsammans med andra element, kan den som tillhör en subkultur finna motbjudande då denne inte delar samma vision och livsstil. Den som ställer sig tveksam till vår kulturs utformning kan således känna avsky för en hitlåt som personifierar allt vad hans egen subkultur motsätter sig. På samma sätt kan den som gillar hitlåtar känna avsky för subkulturernas gemensamma nämnare som uttrycker deras idé. När det gäller musikens kommunikativa aspekt så är det således inte musiken i sig som är bra eller dåligt utan vad musiken representerar.
När Steven höll sin föreläsning så tänkte jag på detta. Dels har Stevens musik varit ljudbildsorienterad, och dessutom är han en sökare som strävar bortom det kommersiella. På samma gång har han insett värdet av att marknadsföra sin subkultur. Han är klok nog att inte se marknadsföringen i sig som en aspekt av det han motsätter sig, utan det innehåll som marknadsförs. Vad än vi tar oss för så måste kommunikation uppstå med de människor man önskar dela samma vision med. Genom inflytande kan man påverka den värld man lever i, sedan vilken riktning som rätt är djupare filosofiska frågor, men här stannar vi vid den existentialistiska aspekten. Om Steven anser att hans musik förmår förmedla någonting som har mer dignitet än dagens mainstreammusik så är det hans vision, och han vill driva igenom den utan att själv börja skapa mainstreammusik som är anpassad efter en redan bred publik.
När Håkan och Anna kom på besök så diskuterade vi om ”bredden” i rapporteringen. Tidningen försöker tar en opartisk roll och en recension ska bedöma något för vad det är. Detta är mycket problematiskt och godtyckligt. En musikrecension skulle aldrig få vetenskaplig acceptans. Om man säger att en låt är bra så kan man inte ta med om ljudbildskomplexiteten är ”bra” då den är relativ. Man kan däremot beskriva den så lyssnarna förstår vad de har att vänta. Man kan heller inte säga om den kommunikativa aspekten är bra utan att först rådfråga experter inom respektive subkultur huruvida denna musik har någon betydelse eller ej. En aning om dess giltighet får vi endast om recensenten själv har starka rötter i den kultur eller den subkultur musiken representerar. Om man sedan ska gå vidare med innehållets giltighet i ett större sammanhang så går det utöver recensentens förmåga att fritt uttrycka sig. Subjektiv övertygelse blir i slutändan ett statement om vilken musik som är önskvärd eller inte, och eftersom musiken representerar ett vidare kontext så blir det ett kraftfullt ställningstagande som inte passar i en tidning som ska vara opartisk. Om en recensent försöker recensera en annan kulturs musik hon inte varit i kontakt med tidigare så är det bara nonsens. Hon kan då enbart finna substans i sin egen upplevelse av ljudbildskaraktärten, och inte musikens budskap. För att förstå detta måste det finnas en förståelse för den kontext musiken existerar i. Om detta inte är fallet projicerar recensenten endast sin egen bild på musiken och detta har inget med musikens kommunikativa budskap att göra. Om däremot recensenten sätter sig in i kontexten så kan hon förmedla en bild till läsaren som har relevans.
Johan
"Mästaren bemästrar kaos", det är sant, men det är då inte kaos för den personen. Viss musik är mer krävande att lyssna på än annan, och vissa gillar sådan musik då den stimulerar hjärnan ungefär som schack eller annat tankekrux. Vissa har då inte den "intelligensen" som krävs för att sortera ut takt och tonintervallerna. Det låter med andra ord illa, och personen blir stressad i stället för stimulerad. Det blir som att titta på ett schackspel man inte förstår. Ett kaotiskt brus däremot utan några mönster kan inte alls stimulera oss. Vi kan hitta mönster i det men de är oftast för korta.
Men musik innehåller inte enbart sådana element, utan element som involverar olika aspekter. DET gör musiken destå mer intressant och mångdimensionell. Man kan säga att fenomenet musik är ett komplex som sammanfogar olika delar. Men man kan skillja på renodlad musik som enbart avser att stimulera hjärnans problemlösningsbegär, och musik som har sekundära triggerfunktioner; så som kulturell/social identifikation. På MTV idag ser man mest av det sistnämda. Det är inte att förakta om man förstår psykologin bakom, faror och möjligheter. Det är ett kraftfullt verktyg som både kan trumma oss till krig och fred. Accompanjerad av musik är det mycket lättare att manipulera människor - för vi mår bra samtidigt som vi får ett budskap invävt tillsamman med musiken. Detta blir en helhet.
Många tycker att musiker (generellt) har dålig och "okonstnärlig" musiksmak, men det beror då på att de i stället för att lyssna på texter och andra konstnärliga nyanser helt och hållet lyssnar på musikstrukturen. "- Hör basgången!"
Slänger med en text:
Musik och kommunikation
Av Johan Ågren den 22/3 2004
Musik är inte enbart kommunikation då skulle det enbart vara ett språk. Musik innehåller både kommunikation och en struktur som vi kan kalla ljudbildskomplexitet. Den kommunikativa aspekten innehåller musikens budskap; vad för betydelse som är inkodad. Musikens ljudbildskomplexitet är musikens matematiska struktur och den kan också förmedla information - även om den är ordlös - i och med att människor har en gemensam kontext i förhållande till musiken. Men vad som gör musiken speciell och någonting utöver språket är att ljudbildskomplexiteten har en stimulerande effekt på våra medvetanden. Människan är problemlösare; vi söker utveckling och möjligheter till kreativitet, musiken ger människan detta. Musik kan därför renodlas i sin karaktär och innehålla mer eller mindre av dess kommunicerande aspekt. Båda dessa aspekter kan i sig analyseras och genom att separera dem kan man lättare se på vad de betyder tillsammans.
Musiken har i sin kommunicerande aspekt ett budskap, det kan vara tydligt utformat i en inbakad text eller kännas igen på musikens karaktär, och då finns informationen i musikens kontext som mänskliga kollektiv har gemensamt. Redan från musikens ursprung har den haft denna uppgift. Kollektivets medlemmar knyts starkare samman genom att individen kan hitta en identitet i förhållande till ett kollektiv som delar samma idé. Musiken är då ”bra” så länge den uttrycker kollektivets gemensamma intressen. Delar man inte kollektivets övertygelse blir den då ”dålig” i stället.
Men musik är inte enbart kommunikation den innehåller också ljudbildskomplexitet i olika utformning. Varför tycker vissa om progressiv jazz medan andra tycker det är oväsen? Musik är intervall och rytm, och tillsammans är detta kodskapande element. Dessa element har både funktion som kommunikation, men också – och detta gör musiken unik – stimulerar människans problemlösande medvetande. Den progressiva jazzen och vissa klassiska musikstycken uppvisar för vissa människor en mer komplex kod för dera medvetanden att tolka. Även nya musikkonstellationer som presenteras för en människa uppvisar högre mått av utmaning. De som lyssnar på musik på detta sätt får nya kickar av musik som uppvisar nya koder att knäcka. Sådana människor kan tycka att mycket musik är banal och enkel, och det är den eftersom den inte innehåller några utmanande element. Man måste skilja på den människa som ställs inför alltför komplex musik och tycker den är dålig och de som ställs inför för banal musik och tycker den är dålig. Ljudbildskomplexitetens betydelse i musik är relativ i förhållande till de människor som lyssnar på den. Komplexiteten i kodningen ska heller inte jämställas med den musik som innehåller flest antal toner utan helt enkelt den form av musik som för just den specifike individen känns intressant. Vi har alla olika förutsättningar och bakgrund. T.ex: Om vi har lyssnat på snabba skalor i 64delar så kan det vara en utmaning att lyssna på långa intervall, eller höra andra typer av instrument som innehåller andra övertoner. En annan aspekt som är viktig och som fortfarande stannar vid ljudbildskomplexiteten är människans förmåga till koncentration, och här kommer också minimalismen och meditationen in. Genom att uppmärksamma det lilla och enkla kan musiken fungera som bakgrund till vår egen existens. Musik kan således ha både en aktiv och en passiv aspekt. Den ena aktiverar vår resa i musiken och den andra aspekten aktiverar närvaron i oss själva med musiken som hjälpande redskap. Den minimalistiska musiken fungerar på samma sätt som minimalistiska miljöer som framhäver allt som befinner sig i den. Vi kan koncentrera oss på oss själva eller specifika uppgifter. Båda dessa aspekter frammanar flowprocessen fast med olika inriktning. Den som försökt göra sina hemläxor med progressiv jazz i bakgrunden har säker stött på den konflikt som uppstår när aktivitet möter aktivitet. Samtidigt har många insätt användbarheten av minimalistisk musik som grund för ett bättre lärande.
När man har särskiljt de två aspekterna kommunikation och ljudbildskomplexitet som tillsammans utgör fenomenet musik så blir det lättare att gå vidare med ett resonemang. Vissa kallar enbart ljudbildskomplexiteten för musik och kommunikationen som orena inslag, men värdet av den sammansatta musiken är ett faktum och därför bejakar jag den i den här texten. Kulturellt sett har den en större betydelse.
Kan ta en parallell inom konsten: Surrealismens betydelse under 30-40talet var en kollektiv process av identitetsskapande och sökande. Det var en respons på dadaismen (med Tristan Tzara i spetsen) som i sin tur var konstlivets respons på 1:a världskriget. Dadaismen bröt upp konsten med rötterna och surrealismen lappade ihop fragmenten igen genom att fånga in det nödvändiga för att människan skulle finna mening. Man fann inspiration i Freud och Jung och Andre Breton stod för den intellektuella inriktningen. Dali var en konstnär som i sitt konstnärskap anammade dessa strömningar. Både Dali och Duchamp kom att ingå i samma arbetsgrupp under ledning av Andre Breton. Kriget utgjorde tesen, dadaismen antitesen genom sin reaktion på kriget med en konst "värdig världen" och surrealismen syntesen; ropet efter en ny grund i djupet hos människan när alla normer trasats sönder. Dali kom att utgöra "skyltfönstret" för denna process. Här var konsten en viktig del av det gemensamma mänskliga sökandet. Konsten speglade en djupgående psykologi som var nödvändig. Detta var en subkultur som inverkade starkt på mänsklighetens utformning. På samma sätt existerar det musik som mer eller mindre kommunicerar vägar och aspekter som det är önskvärt att mänskligheten ska beträda, eller kritisera vägar den tar. Musik kan också vara mindre pretentiös än så; den kanske speglar en tonårings rädsla och mod att ta det första steget att älska en annan människa, eller väcka vackra sommarminnen till liv. Musik kan uttrycka det mesta som har med kommunikation att göra.
Musik kan vara bra eller dålig (!) Ja, det kan den vara om den kommunicerar något som inverkar destruktivt. Man får då renodla musikens kommunikativa aspekt från ljudbildskomplexiteten i sig. Den sistnämnda är vare sig bra eller dålig då den är relativ i förhållande till mottagaren. När man kommer in på kommunikation så ställs man ytterst inför filosofiska frågor om vad som är rätt och fel, och det tar för stor plats att gå in på, däremot kan man använda sig av den ur ett antaget existentialistisk perspektiv när man ser på olika musikstilars framkomlighet och vara och icke vara här i världen. Musik kommunicerar olika idéer och betonar olika aspekter.
Majorskivbolagen framställer det som har störst bredd och som är funktionellt för flertalet lyssnare, medan independentskivbolagen framställer sådant som olika subkulturer och mindre grupper identifierar sig med. Den musik som mainstreamlyssnaren identifierar sig med, tillsammans med andra element, kan den som tillhör en subkultur finna motbjudande då denne inte delar samma vision och livsstil. Den som ställer sig tveksam till vår kulturs utformning kan således känna avsky för en hitlåt som personifierar allt vad hans egen subkultur motsätter sig. På samma sätt kan den som gillar hitlåtar känna avsky för subkulturernas gemensamma nämnare som uttrycker deras idé. När det gäller musikens kommunikativa aspekt så är det således inte musiken i sig som är bra eller dåligt utan vad musiken representerar.
När Steven höll sin föreläsning så tänkte jag på detta. Dels har Stevens musik varit ljudbildsorienterad, och dessutom är han en sökare som strävar bortom det kommersiella. På samma gång har han insett värdet av att marknadsföra sin subkultur. Han är klok nog att inte se marknadsföringen i sig som en aspekt av det han motsätter sig, utan det innehåll som marknadsförs. Vad än vi tar oss för så måste kommunikation uppstå med de människor man önskar dela samma vision med. Genom inflytande kan man påverka den värld man lever i, sedan vilken riktning som rätt är djupare filosofiska frågor, men här stannar vi vid den existentialistiska aspekten. Om Steven anser att hans musik förmår förmedla någonting som har mer dignitet än dagens mainstreammusik så är det hans vision, och han vill driva igenom den utan att själv börja skapa mainstreammusik som är anpassad efter en redan bred publik.
När Håkan och Anna kom på besök så diskuterade vi om ”bredden” i rapporteringen. Tidningen försöker tar en opartisk roll och en recension ska bedöma något för vad det är. Detta är mycket problematiskt och godtyckligt. En musikrecension skulle aldrig få vetenskaplig acceptans. Om man säger att en låt är bra så kan man inte ta med om ljudbildskomplexiteten är ”bra” då den är relativ. Man kan däremot beskriva den så lyssnarna förstår vad de har att vänta. Man kan heller inte säga om den kommunikativa aspekten är bra utan att först rådfråga experter inom respektive subkultur huruvida denna musik har någon betydelse eller ej. En aning om dess giltighet får vi endast om recensenten själv har starka rötter i den kultur eller den subkultur musiken representerar. Om man sedan ska gå vidare med innehållets giltighet i ett större sammanhang så går det utöver recensentens förmåga att fritt uttrycka sig. Subjektiv övertygelse blir i slutändan ett statement om vilken musik som är önskvärd eller inte, och eftersom musiken representerar ett vidare kontext så blir det ett kraftfullt ställningstagande som inte passar i en tidning som ska vara opartisk. Om en recensent försöker recensera en annan kulturs musik hon inte varit i kontakt med tidigare så är det bara nonsens. Hon kan då enbart finna substans i sin egen upplevelse av ljudbildskaraktärten, och inte musikens budskap. För att förstå detta måste det finnas en förståelse för den kontext musiken existerar i. Om detta inte är fallet projicerar recensenten endast sin egen bild på musiken och detta har inget med musikens kommunikativa budskap att göra. Om däremot recensenten sätter sig in i kontexten så kan hon förmedla en bild till läsaren som har relevans.
Johan
Underbart! Diskussionen som började med fotboll har nu gått över på musik.
Jag brukar inte tycka om prog. jazz eller modern klassisk musik. Men det finns ett undantag. En man vid namn Thomas Adès har skrivit ett verk som heter "Asyla" (1997). Det är mycket besynnerligt. Jag skulle säga att om man stoppade in mig i en apparat och analyserade mina beståndsdelar, och utskriften var noter - då skulle det vara Asyla som kom ut.
Men den är så galen. Jag mår direkt dåligt av att lyssna på den medan jag diskar till exempel. Den är SÅ krävande. Det får inte vara något annat än den och jag. Men då! Jösses, vilken upplevelse. Där kan man tala om att uppleva sitt medvetande utifrån, fastän man är "begränsad" till det musikaliska mediet.
Jag kan förstå att det måste vara så. Tänk om du var tvungen att möta ditt medvetande i all sin prakt och fulhet medan du gjorde något så alldagligt som att diska - det går inte ihop. Den som har denna typ av musikalisk "intelligens" och av någon anledning vill veta "vad jag är för en" gör klokt i en provlyssning. På de 20 minutrarna får ni en bättre bild än vad jag skulle kunna förmedla med en livstids forumknattrande.
Har ni andra några soundtracks till era liv så att säga?
Jag brukar inte tycka om prog. jazz eller modern klassisk musik. Men det finns ett undantag. En man vid namn Thomas Adès har skrivit ett verk som heter "Asyla" (1997). Det är mycket besynnerligt. Jag skulle säga att om man stoppade in mig i en apparat och analyserade mina beståndsdelar, och utskriften var noter - då skulle det vara Asyla som kom ut.
Men den är så galen. Jag mår direkt dåligt av att lyssna på den medan jag diskar till exempel. Den är SÅ krävande. Det får inte vara något annat än den och jag. Men då! Jösses, vilken upplevelse. Där kan man tala om att uppleva sitt medvetande utifrån, fastän man är "begränsad" till det musikaliska mediet.
Jag kan förstå att det måste vara så. Tänk om du var tvungen att möta ditt medvetande i all sin prakt och fulhet medan du gjorde något så alldagligt som att diska - det går inte ihop. Den som har denna typ av musikalisk "intelligens" och av någon anledning vill veta "vad jag är för en" gör klokt i en provlyssning. På de 20 minutrarna får ni en bättre bild än vad jag skulle kunna förmedla med en livstids forumknattrande.
Har ni andra några soundtracks till era liv så att säga?
Johan Ågren skrev:Jag tycker inte ett schackparti är av högre värde än en fotbollsmatch, och finner inga motiveringar varför en intelligens ska vara bättre än andra.
Håller med dig om detta men tycker inte desto mindre att fotboll är tråkigt. Fast det är ju bara en subjektiv åsikt.
På dig Camilla låter det som om du är ute efter spelintelligensen, och den strukturella formen, och att denna är otillräcklig i fotboll men inte i schack. Av samma anledning tycker du kanske om klassisk musik och jazz, men inte popmusik och hipphop, vars motiv är av annan art än de du är ute efter? Vissa människor, inklusive jag själv, vill ha mentala matematiska utmaningar som stimulerar problemlösdardriften.
Detta stämmer väldigt bra in på mig faktiskt. Sådan är min personlighet.
Förresten ska jag säga att jag uppskattar en aspekt av fotbollsspelet och det är taktiken. Jag tycker det är väldigt fascinerande att olika landslag har olika stilar, som att det grekiska landslaget spelar väldigt defensivt och att det tyska är relativt våldsammt m.m. Det är intressant att läsa såna jämförelser och jag tycker det är fascinerande även med taktiken under själva matchen; att man sätter in olika spelare i olika situationer och sånt.
Vänligen
Camilla
Det är mer än så.
Är det inte härligt att beskåda hur en person (domaren) styr hela matchen?! Ett signal och allt är bestämt! Han får varna, utvisa, starta & stoppa matchen. En diktatur med andra ord, dock med en liten skillnad att denna diktatur är utbildad & prövad innan av ett förbund. Men vad gör det? Under matchen är han fortfarande en diktatur.
Dessutom är tränare diktaturer i sina lag. Byter ut, tar in, skriker åt spelarna, beordrar spelarna till olika saker & slutligen säljer och köper dessa (klubbfotboll).
Spelarna i sin roll får springa efter en plastsak med lite luft i, och tjänar miljoner bara för att de kan skjuta in denna i ett nät bakom en målis. Detta medan människor i afrika dör av hunger och har inte ens en liten plastsak att äta...
Ja fotbollen är så fantastisk, som allt annat i denna värld. Demokratiskt, rättvist & riktigt nyttigt!!
Ps. Nu låter det som om jag är en fotbollshatare, men jag har själv spelat 10 år och tycker att det är det bästa som finns :B.
/Plato
Är det inte härligt att beskåda hur en person (domaren) styr hela matchen?! Ett signal och allt är bestämt! Han får varna, utvisa, starta & stoppa matchen. En diktatur med andra ord, dock med en liten skillnad att denna diktatur är utbildad & prövad innan av ett förbund. Men vad gör det? Under matchen är han fortfarande en diktatur.
Dessutom är tränare diktaturer i sina lag. Byter ut, tar in, skriker åt spelarna, beordrar spelarna till olika saker & slutligen säljer och köper dessa (klubbfotboll).
Spelarna i sin roll får springa efter en plastsak med lite luft i, och tjänar miljoner bara för att de kan skjuta in denna i ett nät bakom en målis. Detta medan människor i afrika dör av hunger och har inte ens en liten plastsak att äta...
Ja fotbollen är så fantastisk, som allt annat i denna värld. Demokratiskt, rättvist & riktigt nyttigt!!
Ps. Nu låter det som om jag är en fotbollshatare, men jag har själv spelat 10 år och tycker att det är det bästa som finns :B.
/Plato
Alla generaliseringar är farliga, även den här
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster