Hur finner man lyckan?

[Angelina]

Genom att sluta leta.

[Jörgen]

Den som är lättroad han har det bra -
kolla vad jag just hittade i näsan!

[Fication]

Jag tror säkert att maskinen kommer att kunna ge en känslan att man tar ansvar för jorden, världen och dess utveckling också. Känslan att man gör saker som verkligen betyder något.

Genom att sluta leta.

Ja, när man ger upp. När man inser att livet inte låter sig fångas så enkelt.

[Angelina]

Ge upp låter så deprimerande, det handlar om att inse att sökandet i sig är ett avståndstagande till det man söker.

[Justin Case]

Jag tror den hedonistiska paradoxen är onödig - om den ens fungerar.

Fungerar och fungerar. Den är inte ett medel eller knep. Den är ett faktum som gör det i grund och botten hopplöst att sträva efter lyckan. Lyckan är förgänglig och slinker hela tiden mellan fingrarna. Oavsett om det är sex, en ritual eller dans så kräver det att man hela tiden utvecklar sig inom.

När du skriver "oavsett om det är sex, en ritual eller dans så kräver det att man hela tiden utvecklar sig inom", låter det som att du ändå medger att det _går_ att göra sig lycklig genom sex, ritual eller dans, förutsatt att man samtidigt hela tiden "utvecklar sig inom"? I så fall tror du ju faktiskt att det finns en metod, som vederlägger den hedonistiska paradoxen?

Själv har jag för övrigt blivit väldigt lycklig i några timmar i sträck av en viss typ av dans. Jag sökte lycka genom dansen, och det lyckades. Vid slutet av dansen genomgick jag en sorts omtumlande "inre resa" där jag gick igenom andra starka känslor (även dessa var ganska angenäma, men den efterföljande långvariga lyckan upplevde jag som det skönaste). Efter detta har jag provat att dansa samma dans igen, men utan något lyckligt resultat alls. Men det intressanta är att jag faktiskt fick lyckan genom dansen den där första gången, trots att min enda avsikt med att dansa dansen i fråga var just att bli lyckligare. Det faktum att det lyckades bevisar enligt min mening att man - åtminstone ibland - kan uppnå ganska långvarig lycka genom att söka den. Skillnaden mellan att avsiktligt och framgångsrikt skapa lycka som håller i sig i några timmar och att avsiktligt och framgångsrikt skapa lycka som håller i sig livet ut (t.ex. 80 år), är bara en gradskillnad. Varför tror du att det för alltid måste gå en gräns någonstans mellan några timmar och t.ex. 80 år?

Är det bara människors erfarenhet hittills som säger det? I så fall, betänk som sagt att människors erfarenhet fram till för ganska nyligen var att det var "omöjligt" att göra sisådär hundra av de saker de flesta av oss dagligen gör idag tack vare mänsklighetens framsteg. Varför skulle just lyckan vara ett undantagsfall?

Jag förstår inte varför nästan alla som hävdar att varaktig lycka inte går att uppnå uttalar sig så himla bestämt. Det finns ingen rationell grund för att så bestämt avfärda möjligheten för människan att någon gång lär sig framkalla varaktig lycka. Varför inte låta den möjligheten vara öppen, i ens medvetande? Jag tycker det verkar dogmatiskt att så tvärsäkert stänga den ute. Vill du verkligen vara dogmatisk?

[Justin Case]

Ge upp låter så deprimerande, det handlar om att inse att sökandet i sig är ett avståndstagande till det man söker.

Så genom att söka en person, tar man egentligen avstånd från honom/henne? Ska jag helt sluta upp med att ringa och hälsa på alla mina vänner och anhöriga?

Du kanske svarar att det är annorlunda med att söka lycka än med att söka personer. Men man söker ju ofta personer för att man brukar bli lycklig av att umgås med dem. Man söker dem strängt taget för att bli lyckligare - åtminstone är detta väl nästan alltid _ett_ av syftena, även om det finns flera samverkande syften. Därmed kan man ju säga att när man ringer en vän, söker man egentligen lycka (åtminstone delvis, kanske till stor del). Min erfarenhet är att jag ofta också _blir_ lyckligare av att ringa upp och prata med en vän än av att inte göra det. Även när jag gör det med det medvetna syftet att bli lyckligare.

Så ditt påstående ovan stämmer inte med min erfarenhet. Jag vågar påstå att det inte stämmer med någons erfarenhet.

[Avantgardet]

Strängt taget är det väl så att man söker något för att det inte är närvarande, och inte för att man blir lycklig av det sökta utan för att man avser avhjälpa en närvarande olycklighet. Istället för att finna det som finns till hands så söker man det frånvarande (intet), vilket i sig medför att man blir olyckligare. Därav det här här ovan som flera forumiter kommit med som invändning.

[Angelina]

Precis, att finna. Men, det finns ju inga absoluta sanningar heller. Allt handlar om omständigheter, varje situation är unik.  Vissa mönster går dock att urskilja.
Men JC, behövde du söka dina vänner? Du visste var du kunde finna dem, de var tillgängliga, du var lycklig. Allt bra.
Egentligen är det bara ord. Söka, söka upp, finna, uppfinna. Handlingar/tankar som driver oss vidare.
Att kasta om perceptionen blir som en genväg. Man bestämmer sig för att vara lycklig nu istället för externalisera lyckan på något icke-närvarande.
Kanske inte så praktiskt tillämpbar på andra situationer, som att hitta klockan. Vad gör du? Jag hittar klockan, men det tar lite tid.

[Justin Case]

Strängt taget är det väl så att man söker något för att det inte är närvarande

Inte enbart därför. Man söker det även för att man vill ha det.

, och inte för att man blir lycklig av det sökta utan för att man avser avhjälpa en närvarande olycklighet.

Det håller jag inte med om. Ibland har jag ingen olycklighet alls, utan endast en viss lycka, men söker ändå ännu mer lycka, helt enkelt därför att ju mer lycka desto bättre. Att man inte är så lycklig som en människa maximalt kan vara betyder ju inte att man är olycklig. Bara för att man är lycklig behöver man ju inte nöja sig.

Istället för att finna det som finns till hands

Om något redan finns till hands är det väl inte fråga om att finna det. Då har man det ju redan.

så söker man det frånvarande (intet),

Det är ju inte så att man söker det frånvarande i betydelsen att man söker [känslan av att det man söker är frånvarande], eller att man söker [fenomenet frånvaro], något ditt resonemang här verkar förutsätta. Man söker ju _förändra_ det faktum att det man söker är frånvarande, så att det blir närvarande.

Det är egentligen fel att prata om lycka som något man kan söka/finna. Det är ju inte så att lyckan finns någonstans utanför en, att man kan söka den där utanför sig, finna den där, sträcka sig dit ut och dra in den till sig. Lycka är något man skapar, eller, t.ex. om man inte kan skapa det rakt av, något man skapar förutsättningar för, så att den uppstår inom en. Visserligen kan man söka och finna saker och personer och fenomen som i sin tur kan _göra_ att man blir lycklig, men dessa saker och personer och fenomen _är_ inte lycka.

vilket i sig medför att man blir olyckligare.

Om man blir olycklig av att söka vet jag inte om jag kan hålla med om. Sysselsättningen sökande kan väl ha sin charm också. Vad jag däremot vet är att man kan bli lycklig av att finna, och den som söker finner (ofta). Man kan som sagt visserligen inte söka och finna lycka, men man kan söka och finna sådant som i sin tur kan göra att man blir lycklig. Eller så kan man skapa det, eller skapa förutsättningar för det.

Vad skulle du svara på:

Så genom att söka en person, tar man egentligen avstånd från honom/henne?

Ja eller nej?

[Justin Case]

Men JC, behövde du söka dina vänner?

Ja. Att ringa eller förflytta sig till dem är ju att söka upp dem.

Du visste var du kunde finna dem, de var tillgängliga, du var lycklig. Allt bra.

Att man kanske vet var man kan finna någon utesluter ju inte att man måste utföra någon aktiv handling för att få kontakt med vederbörande. Och ibland får jag inte tag på någon av dem som brukar kunna få mig lyckligare.

Att kasta om perceptionen blir som en genväg.

Vad menar du med det?

Man bestämmer sig för att vara lycklig nu

Det är klart att man kan "bestämma sig för att vara lycklig nu". Nu gör jag det. Nu "bestämmer jag mig" för att vara lycklig nu. Men det uppstår ingen vidare lycka i mig för det. Kunde man när som helst bli lycklig genom att bara bestämma sig för att vara lycklig, skulle garanterat många fler människor i världen vara lyckliga än vad som är fallet.

istället för externalisera lyckan på något icke-närvarande.

Jag externaliserar inte lyckan på något icke-närvarande. Jag tror inte att den _lycka_ jag vill ha finns någonstans externt, utanför mig. Däremot finns det externa saker/personer/företeelser - god mat, vänner, kärlekspartners, lyckofarmakologi, genmanipulation m.m. - som man kan "använda" för att få lyckocentra i hjärnan att alstra lycka i en. En del av dessa "yttre" metoder är beprövade och funkar ofta. Men naturligtvis utesluter inte dessa "yttre" metoder att det även finns effektiva "inre" metoder för att skapa stark lycka. Jag ser ingen anledning att utesluta vare sig "inre" eller "yttre" metoder. Båda har ju visat sig fungera för många människor. Dock verkar det som att jag personligen inte lyckas något vidare med de där "inre" metoderna som en del andra säger sig bli lyckliga av.

[Justin Case]

Angelina, jag undrar fortfarande vad du svarar på detta:

Ge upp låter så deprimerande, det handlar om att inse att sökandet i sig är ett avståndstagande till det man söker.

Så genom att söka en person, tar man egentligen avstånd från honom/henne? Ska jag helt sluta upp med att ringa och hälsa på alla mina vänner och anhöriga?

[Angelina]

Men Gud...

[Justin Case]

Men Gud...

Tack, men riktigt så felfri är jag inte att du behöver kalla mig Gud.

Du säger att sökandet är ett avståndstagande till det man söker. Jag undrar hur du får det att gå ihop. Jag visar hur ohållbart det påståendet är, genom att visa ett exempel där det helt uppenbart inte går ihop. Hur kan du tycka att ditt påstående går ihop?

[Zokrates]

Inse att lycka bara är en illusion som skapas när hjärnan svämmar över av sina egentillverkade kemiska substanser, som gott och väl kan sparkas igång med lite droger istället!

Jäkla Hollywoodmyter all denna lyckojakt, finn dig själv istället för att jaga lyckorus.

[Jörgen]

Vem är lyckligast, den som proppar lyckopiller i sig,
eller den som hittar roliga saker i näsan?