Makterna skrev:Den smartaste approachen vore väl att säga "visst, terror är dåligt, och i den mån terror finns så bör den bekämpas, sålänge det inte görs på ett sätt som blir dyrt eller skapar ännu större problem", men det verkar snarare som att du säger att det enklaste är att kapitulera och inte bry sig. Den approachen verkar farlig att ha.
Jag håller dock med om att man inte ska låta sig oroas av alla problem i världen. Låt inte problemen "get to you". Dvs var medveten om dem, och förträng dem inte, utan försök och lös dem om och närhelst du kan - men försök samtidigt att må bra även sålänge de inte är lösta. Man kan typ tänka "okej, Al Quaeda kan såklart spränga en bomb här om nån minut, eller så gör de inte det, fast jag har gjort vad jag kan för att bekämpa dem så jag kan lika gärna passa på att njuta, oro leder ingen vart". Inget blir löst av att man går och känner oro. När jag satt inne försökte jag göra det bästa av tiden, det var faktiskt inte så dumt. Allt handlar om vilken inställning man har. Om inte positiv tankekraft räcker till, så finns det medicin som minskar den kroppsliga nervositeten.
Frågeställningen förutsätter två saker.
1. Det finns ett reellt hot bakom det hot som propageras för.
2. Propagerandet för hotet skapar skräck.
Så frågan handlar enbart om hur man värderar de två.
Klart är väl, att om vi övertygas om att det är ett reellt och
överhängande, i motsatt till potentiellt, hot så vill vi agera för att det överhängande i hotet elimineras.
Men det handlade inte frågan om.
Det handlar alltså inte om någon form av kapitulation.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno