De största problemen med utilitarism

[Krenek]

Handlingsutilitarism problem är att ingen hänsyn tas till den enskilde individen. Varför skulle Nisse behöva offras för att Eva och Ola ska överleva?

Låt säga att vi blir lyckligare om någon utför våra vardagsysslor, städar lagar mat etc. För att nå detta får 10% av oss bli slavar åt resten. Den totala lyckan har då ökat.

Du beräkna alla konsekvenser utefter den information du har tillgänglig. Det innebär att när man tar med helhets effekter på samhället så kommer du finna att det är extremt svårt att konstruera scenarios där folk offras hur som helst. Men gör gärna ett försök om du tror dig ha något.

> Låt oss säga att det finns en möjlighet att stenar faktiskt kan flyga, borde vi då inte ha på oss metallhjälmar när vi går ut?

>> Nej, sannolikheten för att stenar faktiskt kan flyga är så låg att det inte är värt det.

[Krenek]

Det är sådant som tvingar människan att handla onaturlig och otrovärdigt som jag nämde i ett tidigare inlägg. Det fungerar därför inte i praktiken.

Alla samhällen och alla personer resonerar i stor grad utilitaristiskt. Det är när extrema avvikelser från utilitarismen sker som saker går riktigt snett. Nazismen, religion och kommunismen är tre exempel.

Du kan inte bara konstruera ett scenario och säga "om det vore såhär så skulle utilitarismen ge absurda konsekvenser". Du måste även visa att ditt scenario och din utilitaristiska beräkning är den mest sannolika. Att förslava 10% av befolkningen kommer sannolikt inte ge det bästa resultatet.

[J R Auk]

Det är sådant som tvingar människan att handla onaturlig och otrovärdigt som jag nämde i ett tidigare inlägg. Det fungerar därför inte i praktiken.

Alla samhällen och alla personer resonerar i stor grad utilitaristiskt. Det är när extrema avvikelser från utilitarismen sker som saker går riktigt snett. Nazismen, religion och kommunismen är tre exempel.

Du kan inte bara konstruera ett scenario och säga "om det vore såhär så skulle utilitarismen ge absurda konsekvenser". Du måste även visa att ditt scenario och din utilitaristiska beräkning är den mest sannolika. Att förslava 10% av befolkningen kommer sannolikt inte ge det bästa resultatet.

Ja vi resonerar utilitaristiskt. Vi användet det som en handlingsmaxim.

Det sjuka, i min mening, blir att när vi gör det till en moralisk maxim.

Vill du ha exempel på en potentiell situation där man offrar människor? Det finns digra förråd att ösa ur.

Vad sägs om klassikern, den fete går över en bro, som leder över spåret där en skolklass står och dräller. Massan av den oböse räcker för att stoppa tåget som rusar fram på spåret och oundvikligt kommer köra över samtliga rosenkindade oskyldiga små barn som blint följer sin fröken.

Haha ropar du som moralisk agent och vräker den fete, med en känsla av triumf då världen blivit bättre, moraliskt och estetiskt, över räcket.

Sen kommer jag och slänger dig på spåret, enbart för att jag vill, och går där ifrån med en känsla av triumf, för att världen blivit bättre inte bara moraliskt utan även estetiskt.

(och nej det är inte ett påhopp på dig som person, jag ogillar bara utilitarismen gravt, och har aldrig någonsin mötts av något som ens avlägset kan rättfärdiga den som moralteori)

[My Captain]

Hur löjligt det är beror på konsekvenserna av de alternativ man ställs inför.

Ponera att en gigantisk meteorit är på väg mot jorden, för att rädda allt liv behövs massa pengar, är du villig att offra en del av din lön för att samhället skall uppnå målet?

Eftersom att jag SJÄLV har något att tjäna på att jag och mina nära och kära inte sprängs i tusen bitar så ja. Jag har fortfarande inte tänkt som en utilitarism. Inte heller om jag gör något så litet som att "offra" en sekund eller två för att hålla upp dörren åt en tant. Det handlar om så enkla saker som instinkts moral och självbekräftelse som en god människa. Det här handlar inte politisk-filosofiska sympatier. Sådant är naturligt för en människa. Att jag däremot skulle ge bort min kropp som mat till 10 svältande kannibaler eller lämna ifrån mig mitt hus för att en familj på sex personer skulle leva där (som en sann utilitarist säkerligen skulle göra) går emot de vanliga männskliga mönster vi oftast följer.

[Kallekula]

Du beräkna alla konsekvenser utefter den information du har tillgänglig. Det innebär att när man tar med helhets effekter på samhället så kommer du finna att det är extremt svårt att konstruera scenarios där folk offras hur som helst. Men gör gärna ett försök om du tror dig ha något.

Tja det är väl inte så svårt. Liv utan slav uppskattning på lyckoskalan i snitt 5 med slav i snitt 9. Liv som slav 1 på lyckoskalan, innan i snitt 5.
10% är slavar.

Innan slavreformen den totala snittpoängen för 10 st= 50 efter 9*9 + 1= 82.

Nu är detta inget nytt. Liberalismens kritik av utilitarismen dvs. En av de mest tongivande de senaste åren:

http://danne-nordling.blogspot.com/2005 ... dling.html

[Justin Case]

Ponera att en gigantisk meteorit är på väg mot jorden, för att rädda allt liv behövs massa pengar, är du villig att offra en del av din lön för att samhället skall uppnå målet?

Nu var det inte till mig frågan ställdes, men jag svarar ändå. Om jag verkligen tror att de som påstår att en meteorit kommer att träffa jorden och utplåna mänskligheten snart, om och endast om inte alla dessförinnan bidrar med en massa pengar till att förhindra det, är jag villig att offra hur mycket pengar som helst på att se till att meteoriten inte träffar jorden, vilken användning av pengarna jag nu tror att det i praktiken är (kanske är det att bekosta annonskampanjer för att påverka väldigt många andra till att skänka pengar till projektet i fråga, snarare än att själv skänka pengar direkt till projektet i fråga) - eftersom även mitt eget liv hänger på att meteoriten inte träffar jorden. Jag antar att du tänker dig att man kortsiktigt får ett sämre liv (fram till katastrofen) om man offrar en del av sina pengar på projektet att förhindra meteoritkatastrofen än om man inte gör det, eftersom man då får mindre över till nöjen. Men jag tänker så här: tiden fram till katastrofen är ändlig, medan den tid jag har kvar att leva om katastrofen undviks kan vara oändlig, eftersom mänskligheten kan utrota döden - om den bara får överleva tillräckligt länge. Det kan ske inom vår livstid. Att snåla med donationer till projektet att hindra meteoriten att träffa jorden vore därför lite som att låta bli att motionera bara för att det är jobbigt. Det är egoistiskt långsiktigt bra för en att motionera trots att det är kortsiktigt jobbigt, och av liknande skäl är det egoistiskt långsiktigt smart att skänka alla sina pengar till ett projekt som är så avgörande för mänsklighetens - och därmed ens egen, och eventuellt eviga - överlevnad som det du beskriver.

Att utilitarismen krockar med egoismen är alltså en illusion! Utilitarismen krockar däremot med vad de flesta _tror_ är egoistiskt bäst för dem, men det de tror är egoistiskt bäst för dem är obefogat kortsiktigt egoistiskt, om du frågar mig.

En av utilitarismens riktigt stora förtjänster i vår tid är just detta att den ger att rationell gränslöst långsiktig egoism motiverar till samma handlingar som rationell gränslös godhet - i alla fall i långt fler situationer än någon annan moral kan drömma om.

[Justin Case]

Att jag däremot skulle ge bort min kropp som mat till 10 svältande kannibaler eller lämna ifrån mig mitt hus för att en familj på sex personer skulle leva där (som en sann utilitarist säkerligen skulle göra) går emot de vanliga männskliga mönster vi oftast följer.

Att en sann utilitarist skulle lämna bort sitt hus till sex andra eller skänka sin kropp till kannibaler är inte alls säkert. Om jag både bryr mig många gånger mer om mänsklighetens framtid än vad genomsnittsmänniskan gör, och om jag dessutom har så pass stor förmåga och benägenhet att omsätta denna min omtanke i handling att jag rent faktiskt kan antas komma att förbättra världen många gånger mer än vad genomsnittsmänniskan gör, är det inte säkert att jag bör utföra några sådana självuppoffrande handlingar som du föreslår. Det är nog dock utilitaristiskt av mig i de flesta fall att utföra sådana uppoffrande handlingar om de som vinner på dem, plus jag, i sin tur kommer att sammantaget förbättra världen mer, om och endast om jag uppoffrar mig till dem, än vad de plus jag skulle göra om jag inte skulle uppoffra mig till dem. Därtill kommer andra effekter, som t.ex. att andra än de direkt inblandade i transaktionen får intrycket att jag är givmild - effekter som i sin tur kan ha utilitaristiskt sett bra eller dåliga effekter på världen på lång sikt.

Som tumregel kanske man kan anta att utilitarister utilitaristiskt bör knyta så nära vänskapsband med varandra att de vågar (i betydelsen att det är utilitaristiskt befogat för dem att lita på att det lönar sig utilitaristiskt för dem att) hjälpa varandra väldigt mycket och osjälviskt, ha gemensam ekonomi och så, men som regel inte hjälpa andra än utilitarister särskilt mycket, eftersom dessa tenderar slösa bort det mesta av det de får ("slösa bort" sett ur utilitaristisk synvinkel alltså).

[J R Auk]

Ah Justin visar vägen ut. Bra där. Vi vill ju inte att maktanspråken skall komma med ansvar.

[J R Auk]

Jag slänger in ett till problem.

Värdegrunden.

Visa mig gärna hur det löses. Alltså hur vi finner detta fundament.

Och inte genom att säga att "framtiden" kommer kunna det. Kan inte vi så finns det inget skäl att tro att de kan.

Eller hoppas ni på en maskin med mätare så att vi kan buga oss för dess överlägsna visdom.

[Justin Case]

Vilka är de största problemen med utilitarismen? Finns det några?

Utilitarismen, liksom faktiskt alla ideologier och idéer som har som beståndsdel att "ju mer av x, desto bättre", eller "ju mindre av x, desto bättre" verkar få problem om universum är oändligt. Om universum är oändligt, tycks det vara så att vad man än anser bör maximeras - t.ex. lycka, preferenstillfredsställelser, goda handlingar, utveckling, skönhet etc - eller minimeras - t.ex. lidande, preferensfrustrering etc - så stöter man på problemet att det redan finns oändligt mycket av alla de där sakerna i universum oavsett vad man som ändlig varelse gör. En oändlig mängd av något kan inte ökas eller minskas genom tilläggande eller borttagande av en ändlig mängd av detta något.

Problemet tas upp på:

http://www.nickbostrom.com/ethics/infinite.pdf

Även t.ex. långsiktig egoism måste lösa samma problem. Om universum är oändligt, har vi evigt liv, eftersom det alltid finns oändligt många kopior av oss som överlever på olika håll i universum, vad som än händer oss. Det innebär att vi med tiden kommer att gå igenom alla teoretiskt upplevbara upplevelser oändligt många gånger vardera, så att det med tiden inte längre spelar någon roll om något ändligt antal upprepningar av dessa upplevelser bespara(t)s oss eller uppfyller/uppfyllt oss (t.ex. nu) eller inte. Varje egoist får med tiden oändligt mycket lycka och oändligt mycket lidande oavsett vad han/hon gör. Oändligheten kan inte ökas eller minskas. Varför då idag bry sig om vad man kan få uppleva inom en ändlig, överskådlig framtid beroende på hur man handlar?

Dock fortsätter nog de flesta av oss, som insett vidden av detta problem, ändå att bry sig om hur de lever, i någon mån. Antingen ens livsfilosofi är långsiktig egoism eller utilitaristism eller något annat aggregativt rättesnöre. Att vi väljer så i t.ex. egoistisk riktning kan sedan användas som argument för att vi i konsekvensens namn även bör handla som om det hade betydelse hur mycket ändligt moraliskt värde vi lade till till, eller drog bort från, universums i vilket fall som helst sammantaget oändliga summa av moraliskt värde. Därmed löses problemet med universums oändliga värdekvantitet kanske hjälpligt. Ett mycket solidare sätt att lösa problemet är dock, enligt min mening, att utgå från att universum kanske inte helt bergsäkert är oändligt än, men att vi med en större än infinitesimal sannolikhet någon gång i framtiden i någon mån kan komma att lyckas påverka sannolikheten för att det någon gång ska bli det, och/eller skynda på takten i vilken det blir det, och/eller minska risken för att det upphör att existera någon gång, och/eller i någon mån öka sannolikheten för att det uppstår ett nytt universum som tar över vid det nuvarande universums död, etc. (eller tvärtom, om man är negativ utilitarist.)

Jag har i olika trådar på det här forumet argumenterat för dessa två saker:
1. Hedonistisk utilitarism är den bästa moralen.
2. Universum måste vara oändligt.
Jag inser att dessa två saker är svåra att få ihop med tanke på ovanstående. Men för att en av dem ska måsta förkastas för att den andra av dem kräver det, krävs det ju samtidigt att man faktiskt accepterar en av dem (det är bara att välja vilken).

Jag tror dessutom att det är utilitaristiskt att påstå att båda påståendena är sanna, och tänka som om de är det, fastän de inte kan vara det.

Om universum är oändligt, så att det finns lika mycket lycka, lika mycket lidande, lika mycket av ["you name it"] i universum oavsett vad vi gör, är det meningslöst att bry sig om någonting. I det scenariot förlorar vi dock inget på att i onödan bry oss om något, t.ex. att söka maximera universums lyckosumma. Om däremot utilitarismen är befogad (bl.a.) på grund av att universum inte är oändligt (än), är det bra om vi utgår från att utilitarismen är befogad. Det är det enda scenario i vilket det spelar roll vad vi väljer för moral. Därför bör vi utgå från det, oavsett om vi kallar universum ändligt eller oändligt. Universum kan nämligen, även om det är ändligt, vara så väldigt stort att vi fattar utilitaristiskt minst lika beslut, om vilka handlingar vi bör utföra, om vi ("matematiskt felaktigt") förenklar och kallar universum oändligt fastän det inte är det. Ett exempel på att det inte nödvändigtvis spelar någon roll om vi kallar något ändligt för oändligt: om mänskligheten kan räddas från total utplåning endast genom att man torterar en terrorist i en minut, lär det knappast vara av betydelse huruvida man slarvigt kallar mänsklighetens överlevnad för [oändligt mycket mer värd än respekterandet av en terrorists mänskliga rättigheter under en minut] eller om man, kanske mer sanningsenligt, kallar mänsklighetens överlevnad för [uppskattningsvis 1000 kvatriljarder gånger mer värd än respekterandet av en terrorists mänskliga rättigheter under en minut]. Båda påståendena leder till samma slutsats i fråga om handling (förutsatt att vi alls har någon moral i knoppen). Och vad ska tänkande vara bra för, förutom att leda oss till bra handlingar (och göra så att vi avstår från dåliga handlingar)?

Om det dock är så att många terroristmisstänkta regelmässigt kidnappas och torteras på dåliga grunder, måste man fråga sig om tortyren längre gynnar mänsklighetens överlevnadschanser eller om det slagit över och blivit tvärtom, så att potentiella terroristers vetskap om den utbredda tortyren mest skapar ännu mer ilska och därigenom gör ännu fler av dem till terrorister. Det är emellertid, både i detta fall och i tidigare nämnda exempel där endast en enda terrorist torteras i en minut, viktigare hur det går för mänskligheten på sikt än hur det går för en del av den (t.ex. terroristmisstänkta) på kort sikt. Det kan mycket väl tänkas ge utilitaristiskt bättre konsekvenser att många av oss effektiviserar vårt användande av det mediautrymme vi kan komma över genom att istället för att öda utrymme på formuleringar som "mänskligheten är en otrolig, kolossal, fantastisk massa gånger viktigare än en enskild människa" förkorta till det visserligen osanna påståendet "mänskligheten är oändligt mycket viktigare än en enskild människa", då det senare både spar utrymme och faktiskt får läsaren att förstå bättre vad vi menar (trots att det rent matematiskt kanske är oändligt mycket mer fel).

[J R Auk]

Väl argumenterat Justin, även om jag inte instämmer.

Kom på ett nytt problem.

Det epistemologiska och ontologin bakom denna kunskap. Skall vi agera på potential eller säker kunskap?

Tänker då på terrorister och tortyr.

Skall vi tänka oss att sannolikheter är ontologiska storheter med ett värde som är ontologiskt riktigt och alltså värt något även om det visar sig att sannolikheten i slutändan utföll så att, i exempel med terrorister, vi torterade någon felaktigt.

Kan vi då säga att det var rätt att agera för att det fanns en potential till stor olycka.

Är det något som har värde, oavsett sanningsvärdet, i bedömningen av riktigheten inför en utilitaristisk etik?

[Justin Case]

Jag slänger in ett till problem.

Värdegrunden.

Visa mig gärna hur det löses. Alltså hur vi finner detta fundament.

Allt vi värdesätter värdesätter vi därför att vi blir lyckligare (eller lider mindre än annars) när vi tänker på det, vad det än är. Om du tycker att t.ex. kunskap är värdefull är det för att din lyckonivå stiger (om än bara ytterst lite och/eller ytterst tillfälligt) när du tänker på kunskap. Detsamma gäller vad du än tänker på som du upplever har värde (och/eller anser har värde). När vi tänker att kunskap är värdefullt gör vi det för att få den lyckonivåhöjning som vi tror/vet att vårt inre belöningssystem kommer att belöna oss med (eller fortsätta belöna oss med) när vi tänker den tanken. Motsvarande gäller alla tankar. Alla tankar vi väljer att tänka motiveras vi till att tänka av samma sak - nämligen känslan (eller tron, eller intuitionen, en undermedveten föraning om) att det vankas lyckonivåhöjning om vi väljer att tänka dem jämför med om vi inte väljer att tänka dem. Det är så att säga bara för att omedelbart må bättre (bli lyckligare och/eller lida mindre) som vi väljer att hålla vissa saker för sanna och andra saker för falska. Det vore därför bara hyckleri att förneka att dessa lyckonivåförbättringar vars lockelse motiverar oss till allt vi gör är det mest grundläggande värdefulla för oss. Av allt det, som anses ha intrinsikalt värde av alla de saker vi tycks kunna, är lyckonivåhöjning det enda som alltid sker i oss alla när vi upplever/tänker att något har någon sorts värde. Alla blir t.ex. inte mer kunniga av att uppleva sig ha kunskap. Eller roligare av att uppleva sig vara roliga. Men alla blir lyckligare av att uppleva sig vara lyckliga, och av att tänka på något annat som de värdesätter. Lycka (eller, för den olycklige, lidandeminskning) är det värde till vilket alla andra värden kan härledas. Vår lyckonivå är själva definieraren av alla andra värden.

Utilitarismen är bara en universalisering av denna insikt. Den grundar sig på det ovanstående plus den intuitivt rimliga ståndpunkten att om det är bra med lite lycka, är det bättre med mer lycka, och detta i samma mån oavsett vem som upplever den, eller huruvida den finns koncentrerad i en och samma person eller är utspridd över flera personer. Det vore t.ex. godtyckligt att intrinsikalt fästa någon moralisk vikt vid huruvida en viss mängd lycka är fördelad över tre personer eller koncentrerad i en enda person, så länge det är fråga om sammanlagt lika mycket lycka i båda fallen.

Strängt taget är vi inte samma person från sekund till sekund hur som helst, så även med tanke på detta finns det logiskt sett ingen anledning att favorisera sin egen framtid framför andras.

Och inte genom att säga att "framtiden" kommer kunna det. Kan inte vi så finns det inget skäl att tro att de kan.

Så i och med att våra råttliknande föregångare för hundra miljoner år sedan inte kunde bygga mobiltelefoner och bota depressioner, finns det inget skäl att tro att vi kan?

[Zokrates]

Tycker det verkar vara ren dynga att tro att alla tankar människan tänker har som mål att höja den egna lyckan, bullshit i lyxförpackning.  *kuku*

[J R Auk]

Du förutsätter det du söker bevisa.

Du kan inte bara stipulera att så är det.

Jag upplever verkligen inte lycka så. Det är inte något flyktigt lätt som kommer med tankar eller härleds från kunskap. Lycka står i relation till behov, och makt. Och upplösningen av dem, och det.


Vi vet att du skulle bygga lyckorobotar om du kunde det. Och där ser vi vilken skillnad det är i olika personers syn på lycka och värde.

För mig är snarare frihet det ultimata som alla värden relaterar till. Lycka är bara sekundärt.

Om jag så levde i det lyckligaste av tillstånd så skulle jag inte klara av det om jag visste att lyckan inte var min genom min makt. Därav den bittra smaken av droger. Hela idéer är lite motbjudande, när man underställer sig något som måste odlas och tillföras, något som jag ser svårt att garantera.

Därav har vi skillnaden dig och mig emellan, du skulle ju ta drogen och nöja dig med ett liv av beroende. Jag är lite mer rimlig i mina intag

Så argumentera nu istället för att stipulera, du vet att jag inte köper det där.

[J R Auk]

Dessutom så beskriver du nu något subjektivt. Och alla tror inte på den fundamentalreduktion av allt till blott kemiska reaktioner i hjärnan.

Hur var det med lyckomaskinen, hur många vill leva där egentligen?

Och angående framtiden. Varför är de så mycket bättre? För att de har mer teknik? Varför kan de alltid det vi inte kan?

Vad skall de göra? Hitta knappen i hjärnan som trycker på för att lycka skall komma?