Marx mot strukturalister och postmodernister....

[Jbig]

Hejsan!

Ok, då fortsätter här som J A Auk påpekade.

Den marxistiska skymningstiden i Sydvästeuropa efter 1970

Den viktigaste punkten i hela det marxistiska upplägget, ja dess huvudpunkt lyckades dock inte heller efter 1968 – nämligen teorins och den folkliga praktikens återförening i en revolutionär massrörelse. Den intellektuella konsekvensen av detta misslyckande har blivit en allmän brist på verkligt strategiskt tänkande hos vänstern i de västliga staterna – alltså utvecklandet av ett rimligt perspektiv på en övergång från kapitalism till socialistisk demokrati. Bristen på strategi delar den nya marxismen efter 1970 med den äldre marxismen mellan 1920 och 1970. Några skrifter som ens antyder en begreppsmässig offensiv av det slag som en gång Lenin eller Rosa Luxemburg framförde åren före 1914 har inte kommit ut sedan dess. Detta hänger delvis samman med det som man inte minst från borgerligt håll gick till ideologisk motoffensiv mot vänstern och myntade begreppet ”marxismens kris” under 1970-talets andra halva. Vilket delvis faktiskt även stämde med verkligheten. Det var dock en kris för det latinska Sydvästeuropa – alltså Italien, Frankrike och Spanien. Samtidigt som marxismens teoretiker firade triumfer i väster, höll marxismen på att närmast falla samman i dessa tre länder. Två huvudmönster kan sägas utgöra huvudförklaringarna till detta sammanbrott. Dels ett förnyat utbrott av antikommunistisk reaktion inom det kapitalistiska etablissemanget, men även fördömanden av all marxism av äldre marxister som övergav denna strömning för ett borgerligt-liberalt snitt. En av dessa forna marxister var Lucio Colletti, en gång Italiens främste marxistiske filosof. Även Sartre övergav offentligt marxismen under de sista åren av sitt liv, dock inte åt det borgerliga hållet utan till en radikal nyanarkism. Andra som övergav marxismen över en natt strax efter mitten av 1970-talet var författare och kritiker i exempelvis ”Tel Quel-gruppen” – Phillippe Sollers, Julia Kristeva och andra vilka övergav sin kult av den kinesiska samhällsordningen för att istället intressera sig för mysticismen och vurma för den amerikanska samhällsordningen. André Glucksmann, en barrikadkämpe i slutet av 1960-talet och en av Althussers skyddslingar, gick över till den ”Nya” filosofin – en upprepning av det kalla krigets ideologiska vibbar där marxismen likställdes med totalitarianism och där socialism var det samma som stalinism.  

För det andra förekom det en annan typ av reaktion på den ändrade politiska temperaturen i sydvästra Europa, inte så mycket ett regelrätt förkastande av marxismen som en slags utspädning eller förminskning av den. Vilket i sin tur genomsyrades av en växande skepsis mot själva tanken på en revolutionär brytning med kapitalismen. Ett symptom på detta var kanske Althussers ökande distans från den historiska materialismens politiska arv, uttryckt i ett förnekande av att det någonsin skulle ha existerat en teori om staten och politiken inom den klassiska historiska materialismen. Det var en radikal förlust av moral hos en person vars försäkringar om marxismens vetenskapliga överlägsenhet hade varit minst sagt övermodiga och kategoriska under hans yngre dagar. Althusser spred under 1970-talet själv talet om ”marxismens allmänna kris” – en kris han inte själv var beredd att lösa. År 1980 mördade han sin fru och därefter hamnade han på en psykiatrisk klinik till sin död tio år senare.

Även Poulantzas, en gång leninismens stöttepelare, upptäckte under slutet av 1970-talet parlamentarismens förtjänster. Också Michel Foucault, en av Althussers lärjungar under 1950-talet, förkunnade också ”politikens död” och orsakade nederlagsstämning inom främst den franska marxistiska vänstern. Foucault var redan kritisk mot marxismen under 1960-talet, men ställde sig trots det på vänsterns sida under 1960-talets barrikadstrider liksom han både sympatiserade med utrasocialister såväl som högern. I Italien började kommunistpartiets ledande filosof, Massimo Cacciari, förkunna för de italienska arbetarna att Marx kanske var föråldrad, medan hans kollegor åren efter 1980 alltmer visade intresse för Milton Friedmans och Benthams idéer. Det såg till slut ut som endast en av de gamla västmarxisterna före 1968, Henri Lefebvre, också höll fast vid sina marxistiska ideal fram till sin död 1991.

Åren efter 1980 såg det ut som om Paris övertagit den roll av reaktionens huvudstad som London hade innehaft i början av 1950-talet. Marxismen i Frankrike led ett svidande nederlag mot både strukturalism och poststrukturalism mot slutet av 1970-talet, men det var inte ett övergivande av ämne och frågeställningar – de var de samma som tidigare hade analyserats av marxisterna. Dessutom hade många marxister helt enkelt övergått till strukturalismen som ett förklaringsbegrepp och förståelse av världen och historien. Hur besegrades då de franska marxisterna? Jo, på deras eget område, synen på förhållandet mellan struktur och subjekt i den mänskliga historien. Dessa båda elements status och ställning hade varit en osäkerhetszon inom den marxistiska teorin – hela tiden. Marx själv var ibland lite svävande i frågan om det var motsättningen mellan produktivkrafterna eller produktionsförhållandena som var den främsta kraften för förändringens historiska motor (se inledningen i 1859 års utgåva av ”Till kritiken av den politiska ekonomin”) eller klasskampen i det ”Kommunistiska manifestet” från 1848. Den förra bygger på en strukturell eller interstrukturell verklighet, det som idag kallas för systemintegration. Det andra avser de subjektiva krafter som kämpar och drabbar samman om herraväldet över sociala former och historiska processer, det som idag kallas för social integration eller desintegration. Hur kan dessa två orsaksförklaringar eller förklaringsprinciper kopplas ihop med den historiska materialismens teori? Här ger inte den klassiska marxismen något sammanhängande svar. Denna problematik ledde snart till motsättningar mellan olika marxister, och delade upp dem i olika läger – ekonomisterna mot de s.k. voluntaristerna (alltså anhängare av en filosofisk ståndpunkt som tillmäter viljan central betydelse, och i detta fallet mer gick på Marx första skrift – ”Det kommunistiska manifestets” klasskampslinje). Lenin sökte före första världskriget att kontrollera och bekämpa dessa båda möjliga härledningar ur arvet från Marx. Dessa båda riktningar uttryckte också reformisternas och anarkisternas två motsatta tendenser på ”Andra internationalens” höger- och vänsterflyglar. Dessa olösta frågor har därefter plågat den marxistiska historieskrivningen lika länge som den marxistiska politiken i öster. Edward Thompsons arbeten har sedan 1960-talet diskuterats av och till just med inriktning på det mänskliga handlandets roll vid klassers och sociala strukturers tillkomster och upplösningar, vare sig det gäller industrikapitalismen eller socialismen efter den. En annan problematik var Robert Brenners och Guy Bois motsatta tolkningar om huruvida övergången från feodalism till agrarkapitalism under 1500-1600-talen utgick från klasskrafternas växelförhållanden på senmedeltidens landsbygd – eller från den oföränderliga logiken hos jordherreräntans fallande tendens i den feodala ekonomin.

Vi har än idag inte svaret på frågan om de historiska drivkrafterna, som har en viss betydelse för att man skall kunna förstå det logiska och objektiva i marxismens historiska materialism. I Frankrike ignorerades detta problem länge, eftersom det hänsköts till det filosofiska området. Orsaken till detta är att det franska kommunistpartiet i så hög grad dominerade vänstern under de första decennierna efter andra världskrigets slut. Denna vänster var visserligen ett hot mot den franska borgarklassen, men samtidigt var den en stel, byråkratiserad befälsordning som stoppade all debatt om sin egen strategi.

Hotet från andra, rivaliserande läror, började under 1960-talet i länder som Frankrike och Italien bli ett verkligt hot mot marxismen. Det var skolor som till viss del använde det marxistiska språkbruket och även en del av retoriken. Fram ur dimmorna steg tankegångar som så att säga tog för sig i den teoretiska himlen. Först ut var Annales-skolan.....

Historikerkåren i Frankrike var alltså på olika sätt övergiven av de marxistiska teoretikerna som inte förmådde att framföra marxismens, enligt egen utsago, objektiva och logiska bild av verkligheten. Historikerna vände sig nu åt olika håll och många av dem kom därför snart att behärskas av Annales-skolan, som då var radikal och progressiv med sociala sympatier; men den skilde sig intellektuellt starkt från marxismen och var ointresserad av ”aktörsproblemet” eftersom man hänsköt sådant till ”ythändelserna”. Annales-skolan letade hela tiden efter historiens mer djupgående processer.

Filosofiskt låg Annales-skolan nära existentialismen, med förkrigsrötter i Heideggers och Husserls närmast rabiata ”subjektsontologi” (närmast läran om det subjektiva varandets väsen). Emellertid stod även Annales-skolans teoretiker på samma sida som vänstern och försökte komma till rätta med den strukturella verkligheten hos det franska kommunistpartiet som det konfronterades med under 1940-1950-talens omtumlande klasskonflikter. Detta resulterade i utdragna försök att ompröva relationerna mellan subjekt och struktur – målet var en slags syntes mellan marxism och existentialism. Sartre, Merleau-Ponty och de Beauvoir sökte i åratal svaren men hamnade till slut i olika läger som splittrade dem. Det var dock en sällsynt rik och intensiv debattering som troligen är de mest berikande episoderna i den intellektuella historien efter 1945. Dessa dispyter och debatter visade hela bredden av de dåtida franska socialvetenskaperna. Vid mitten av 1950-talet drabbade Sartre och Merleau-Ponty samman i en rad berömda meningsutbyten som syftade till att förstå och förklara växlingarna mellan praktik och process, individer och grupper under en av knapphet förhärjad historisk tidsepok.

Sartre försökte förstå den totala meningen med individens hela liv, och föreslog en integration av marxistiska, psykoanalytiska och sociologiska begrepp till en enhetlig tolkningsmetod. Detta försökte han sig på i en essä år 1957, ”Till frågan om metoden”, för att sedan gå vidare i sin klassiska ”Kritik av det dialektiska förnuftet” från år 1960, där han sökte en filosofisk förklaring av de elementära strukturerna i historien som visade de mekanismer som skapade och bröt ned alla grupper, sociala och politiska såväl som samhällsklasser. Syftet var faktiskt att föra fram en teoretisk modell för att förstå ”sanningen”, inte bara för en individ, utan ”sanningen hos mänskligheten som helhet”. En gripbar slutsats om hela det mänskliga väsendet. Slutmålet var att skapa en övergripande historia vars uttalade slutmål var en total sammanfattning av hela den samtida epokens innebörd, menade Sartre. Tyvärr misslyckades han med detta.
Men det var bara början, för nu kom ytterligare en lära som snabbt tog för sig, den skulle till slut nästan bli marxismens dödgrävare i Sydvästeuropa.....

MVH
bigj

[Jbig]

Hejsan!

Eftersom jag skall till Norge på en liten affärsresa, så lägger jag in denna, och vi höres imorgon kväll!  8)

Därefter bröt det franska marxistiska teoriarbetet mer eller mindre samman, efter 1965 producerades egentligen inget nytt. Ingen revolution så långt ögat kunde se, och flertalet fransoser, britter och norrmän fick bättre bostäder, ostar och potäter, resor till södern och en ny personlig bil – kapitalismen hade vridit snaran runt halsen på marxisterna. Hur skulle de förklara att det var bättre i kapitalismens varma, oljeeldade famn än i barackerna i Ungern där trösten var fem flaskor tokajer och pengar i byrån – samtidigt som det inte fanns något att köpa?  Därmed lämnades fältet fritt för strukturalisterna och existentialisterna att tolka det mänskliga och inte minst det mänskliga samhällets grundstenar. År 1962 kom Lévi-Strauss med sin berömda bok ”Det vilda tänkandet”, vilken snart fick ett enormt mottagande. Det var en helt annorlunda antropologi, och den angrep Sartres historicism i namn av alla konstanta mänskliga tänkanden. Detta blev förödande för Sartres konstruktioner av det dialektiska förnuftet – Lévi-Strauss förpassade dessa föreställningar till ”mytologin av det civiliserade” i motsats till det ”vilda” tänkandet. Sartres, eller det civiliserade tänkandet, hade ingen som helst överlägsenhet i förhållande till det vilda tänkandet, menade Lévi-Strauss.

”Jag anser människovetenskapernas yttersta mål vara, inte att upprätta människan utan att upplösa henne”, skrev Lévi-Strauss och därmed seglade han upp som den nya stjärnan på den strukturalistiska himlen, och även som en räddande ängel för den borgerliga teorin som sådan. Althussers svar på strukturalismens landvinningar i debatten kom år 1965, men innebar inget tillbakavisande av Lévi-Strauss, tvärtom försökte han införliva strukturalismen i marxismen samtidigt som han började omtolka marxismen själv. Althusser anklagade Sartre för att komma med falsarier och stå längre från den historiska materialismen än t.o.m. strukturalisterna. Althusser var därmed den nya stjärnan på den franska marxismens himmel, men det var en marxism som inte alls stod att känna igen, och den var allt mer lierad med strukturalismen. Lévi-Strauss försökte avföra subjektet från det vetenskapliga fältet genom att enbart studera strukturerna, och Althusser fortsatte på samma spår och även han avskaffade subjektet bortsett som de ideologiska strukturernas illusoriska effekter. Ett sådant spår kunde bara leda till att han förlorade kampen mot strukturalisterna, och år 1966 utropade hans forne elev Foucault att marxismen bara var en gammalmodigt viktoriansk kunskapsteori som mestadels var påhittad, och att detta var ”slutet på människan” som analyserbart subjekt.
Trots att majrevolten borde ha givit marxisterna vatten på sin kvarn, och mer eller mindre sänka strukturalisterna, hände det motsatta efter några år. Althusser försökte skriva om sina teorier men hamnade helt fel, och hans betydelse minskade drastiskt efter 1970. Istället klarade sig strukturalismen genom denna skärseld och kom ut som en - poststrukturalism vid mitten av 1970-talet. Strukturalisterna och senare postmodernisterna Derrida och Lacan skapade skrifter redan före 1968 vilka nu, vid mitten av 1970-talet, såg ut att ha en del av svaren på hur poststrukturalismen tenderade att avsyna sig i det verkliga livet. Foucault flyttade sig snart till denna vinnarsida och strukturalismen tog helt över medan marxismen marginaliserades allt mer.

Men strukturalismen liksom poststrukturalismen hade en akilleshäl – problemet med förhållandet mellan struktur och subjekt. Det såg en del slipade marxister, och därmed påbörjades angreppet mot strukturalismen på med tiden, bred front. Marxismen lyckades klara sig igen - på det teoretiska planet alltså!  :wink:

MVH
bigj

[J R Auk]

Tillägg: Man skulle kunna uttrycka det som så att det är inte "vad" vi upplever, utan "hur" vi upplever som dialektiken ger oss svar på. Men i den mån det är frågan om ett "vad" så sållar sig Hegel och Marx till olika traditioner (idealist - materialist). Ett typexempel på någon som utgått ifrån "vad" vi kan veta och sedan dragit vitt gående absurda slutsatser av detta är ju Berkley, och religionen i allmänhet gör ju detta misstag (tar vetandets "vad" för dess "hur"). Det är skillnaden mellan form och innehåll. Problemet är att "vad" är långt mycket rörligare än man vill tro, form och innehåll betingar varandra, och om vi inte fäster fokus på "hur" så kommer detta alltid redan likväl göra sig gällande i vårt "vad", men då med stor risk för att vara byggt på helt galna premisser.

Men inte kan väl Hegel och Marx stanna vid vår åskådning? Jag menar det är väl förändringen, det reella, som de vill åt.

Alltså att ge lagar för hur utvecklingen sker. Och dialektiken måste väl ses som något som hör oss till, när vi betraktar utvecklingen? Eller menar han att dialektiken är en fungerande princip hos det materiella? Alltså kan man ta bort subjektet och fortfarande säga att världen förändras efter en materialistisk dialektik?

[PostDebornit]

Jo, Spinoza var en inspirationskälla för Marx. Jag ger fyra exempel från Marx och Engels texter, plus ett från Ilyenkov:

Marx/Engels nämner inte Spinoza så ofta i sina texter (jag sökte i complete marx-engels archive) men ett citat återkommer ofta:
"Omnis determinatio est negatio" — every limitation or determination is at the same time a negation. Detta tänkande återkommer också hos Hegel. En motsats är inte bara en logisk negation (Kant) utan en begränsande faktor, tesens "dödsfiende".

"From Spinoza’s standpoint thought before and outside of its spatial expression in the matter proper to it simply does not exist." (Ilyenkov, 1974/1978). Detta är en grundläggande insikt i den dialektiska materialismen, som av allt att döma kommer från Spinoza.

"That was Spinoza’s standpoint, a circumstance that seemingly gave Engels grounds for replying categorically and unambiguously to Plekhanov when he asked: ‘So in your opinion old Spinoza was right in saying that thought and extension were nothing but two attributes of one and the same substance?’ "Of course," answered Engels, "old Spinoza was quite right".’"
(Ilyenkov, 1974/1978).

Marx inspirerades också av Spinozas syn på produktion och konsumtion som en helhet (se Marxs Grundrisse).

[PostDebornit]

Jbig: "Edward Thompsons arbeten har sedan 1960-talet diskuterats av och till just med inriktning på det mänskliga handlandets roll vid klassers och sociala strukturers tillkomster och upplösningar"

Det här är ju intressant. Vet du något mer om det där, eller var debatten ägde rum, eller vad argumenten var?

[suchanother]

Just Engels påverkades av Spinoza, mej veterligen påverkades inte Marx, ser inte i hans texter någon som helst influenser av Spinoza. Ni som påstår tvärt, bevisa detta!.

[PostDebornit]

Du har ju redan fått konkreta exempel, jag repeterar.

such:

Som sagt, Marx citerar flera gånger "Omnis determinatio est negatio".

Och jag repeterar:
"From Spinoza’s standpoint thought before and outside of its spatial expression in the matter proper to it simply does not exist." (Ilyenkov, 1974/1978). Detta är en grundläggande insikt i den dialektiska materialismen, som av allt att döma kommer från Spinoza. Var skulle det annars ha kommit från - när vi vet att Marx kände till Spinoza's skrifter väl?

Och det sista jag skrev om konsumtion och produktion kan du kolla upp själv i Grundrisse, som finns på marxists.org. Där hänvisar han till Spinoza. Enheten i konsumtion/produktion är inte någon liten bisak, det är fundamentalt i Kapitalets filosofiska fundament (och har attackerats av t ex den sen-marxistiske Baudrillard).

Om du själv söker i Marx texter finner du också diverse små positiva  Spinoza-kommentarer. Och det är ju anmärkningsvärt, det är inte så många Marx uttrycker sig positivt om:)...

Naturligtvis är Spinoza bara en av flera influenser, Hegel har troligtvis betytt mer. Där finns också Spinoza-idéer han säkert skulle ta avstånd från, vilket inte är så konstigt, Spinoza begränsades ju trots allt av den samtida nivå filosofin befann sig på på 1600-talet. Men det var ju inte det som diskuterades.

[Jbig]

Hejsan!

Vi erhöll en fråga om E Thompsons synsätt. Längesedan jag läste herr Thompsons skrivningar nu, men kortfattat kan man säga att han stod för följande:

Att arbetarklass, eller andra klasser, inte var några organiska enheter som man ibland förleds tro när man läser marxistisk litteratur. Thompson menade att det berodde på varje individ, dvs varje subjekt, om det skulle bli förändringar eller ej. Alltså att varje individ själv bör komma fram till en sådan kunskap att det därefter med hälp av många individers kraft åt ett håll skapas snart ett läge där revolution eller maktövertagande kan ske i ett samhälle. Individen tilldelas hos Thompson således en större uppmärksamhet än hos många andra marxister. I detta kom han sedan i hop sig med Althusser som närmade sig strukturalismen och där individen tonades ned till närmast noll.

Nu till de marxistiska utsvävningarna.....

Nya teoretiska ansatser och kritiken mot strukturalismens teorier

Strukturalismen har mestadels hämtat sin begreppsapparat från lingvistiken, det var härur filosofen Ferdinand Saussure utvecklade motsatsställningen mellan ”språk” och ”tal”, föreställningen om tecknet som en enhet av innehåll och uttryck, något som var godtyckligt i alla språk. Inom lingvistiken var dessa framsteg avgörande då de framfördes under 1950-1960-talen. Dessa tankegångar övertogs av den s.k. Prag-skolan och främst då Roman Jakobson, och hans studier av litteraturen.

Från Jakobson övergick Saussures verktygsuppsättning till Lévi-Strauss och genom den senares generaliseringar framställde han en ”strukturalistisk” syn på antropologin. Släktskapet mellan Saussure och antropologin var ”ett slags språk”, menade Lévi-Strauss, som lämpade sig för de analysformer som Jakobson hade varit banbrytande inom fonologin. Det fanns helt enkelt en uppsättning processer som mellan individer och grupper upprättade en slags kommunikation, exempelvis äktenskapsregler och släktskapssystem i alla kända mänskliga samhällen.

Det innebar att det fanns en grundstruktur som förmedlade symboler och tecken i alla samhällen, även äldre samhällen. Att det i dessa klaner eller familjer var kvinnor och inte ord som förmedlades, förändrade inte i grunden det faktum att fenomenets grund är identisk i båda fallen, menade Lévi-Strauss. Likställde man detta kunde man även likställa alla samhällets viktiga strukturer, menade han vidare. Därmed förpassades samhällets ekonomi under varuutbyte som formade ett symbolsystem, jämförbart med utbytet av kvinnor i nätverket av släkter och utbytet av ord i språket. Derrida fortsatte på denna väg och ansåg att språket var det universella högre alltet som styrde allt annat. Derridas dekret, att ”det inte finns något utanför texten”, (inget fanns således före texten), innebar att all metafysik sedan renässansen kom att vackla.

Men redan Saussure varnade med tiden för dessa överdrifter och utvecklingar med hjälp av hans analyser, och särskilt varnade han för att omsätta detta inom antropologin och det politiska tänkandet. Språket var en mänsklig institution, och som sådan bör vi vara försiktiga att sätta en analogi med det och andra mänskliga institutioner, särskilt då med släktskap och ekonomi. Familjeinstitutioner var olämpliga objekt för semiotisk analys då de inte var ”omotiverade” på samma sätt som ett tecken. Ekonomiska relationer var lika omöjliga att anpassa till Lévi-Strauss kategorier därför att det ekonomiska värdet var mer ”rotat i tingen….värdet av exempelvis ett stycke jord hänger samman med dess produktionsförmåga”, menade Saussure.  

MVH
bigj

[Jbig]

Hejsan!

Vi fortsätter vår serie om hur marxismen drabbade samman med, delvis liknande, olika konkurrerande synsätt gällande historisk utveckling såväl som samhällsutveckling i stort.

Saussures insats, ignorerad av hans efterträdare, gick ut på att understryka språkets unika karaktär, allt som skilde sig från andra sociala praktiker och former. Språket var unikt och hade inget samband alls med övriga företeelser av mänsklig art, och absolut inte med samhällsteorierna. Lévi-Strauss och Lacans upplevda samband mellan hela skalan av mänsklig aktivitet och språket håller knappast för en kritisk granskning – de struntade i de små klurigheterna som Saussure hänvisade till. Saussure menade att släktskapen inte kunde jämföras med språket som system av symbolisk kommunikation där kvinnor respektive ord ”byts ut”, eftersom ingen talande tar ifrån någon samtalspartner hans ord utan fritt kan återanvända varje ”givet” ord så många gånger han önskar, medan äktenskap – i motsats till samtalet – brukar vara bindande: hustrur kan inte återtas av fäderna efter äktenskapet.

Vad gäller ekonomins släktskap med språket är det ännu svårare, eftersom varors värde inte bestäms av ord utan av deras brukningsvärde. Ingen ekonomi kan definieras i termer av utbyte, utan produktionen och egendomen går alltid före, menade Saussure. Lévi-Strauss strukturalism tjänar i praktiken till att avskärma alla de relationer av makt och exploatering som existerar i flertalet kända ekonomier, men även av könsmässiga ordningar och familjestrukturer, som visar att äktenskap förbinds med egendom och kvinnlighet med underordning. För det första har språkliga strukturer en trög och långsam historisk rörlighet jämfört med andra sociala företeelser. De förändras långsamt och närmast omedvetet och är i det avseendet helt olika ekonomiska, politiska och religiösa strukturer vilka är snabba så fort man passerat klassamhällets tröskel. För det andra är språket ett under av uppfinningsrikedom, och yttrandena har inga materiella begränsningar – orden är fria i uttryckets dubbla bemärkelse. De kostar inget att producera och kan godtyckligt mångfaldigas och manipuleras så länge man håller sig inom innebördens lagar. Alla andra sociala praktiker är underställda knapphetens lagar: personer, varor och makt kan inte alstras i det oändliga. För det tredje är språket, alltså talets subjekt, alltid individuellt. Tal sker bara i singular, i plural fungerar det inte. Till skillnad mot nästan alla andra subjekten inom den ekonomiska, kulturella, politiska och militära strukturernas områden vilka först och främst är kollektiva: nationer, klasser, kaster, grupper, generationer o.s.v. Det är därför dessa subjekt har förmåga att verkställa djupgående förändringar av de strukturer de lever i. I detta sammanhang är strukturalismen bara en återvändsgränd.  

MVH
bigj

[Jbig]

Hejsan!

Vi kör vidare, nu med att söka förklara strukturalismens irrfärder i teorins landskap...

Men denna form av strukturalismen hade vind i seglen, man körde på och trodde sig slutligen ha löst ett gammalt problemområde. Men det skulle även bära med sig fröet till denna strukturalistiska riktnings undergång och upplösning i andra –ismer av besläktat slag. Inom strukturalismen fick dessa tankegångar framförda av Lévi-Strauss och Lacan en negativ återverkan på många forskningsområden eftersom de försvagade själva sanningen i hela den strukturalistiska idén som sådan. Saussure hade i tecknet tänkt sig själva ljudföreställningen – och därmed kunna lösgöra ”begreppet” från ”ljudet”. Samtidigt såg han att ljudet var helt sammanflätat med tecknet. ”Ett ord kan bytas ut mot något olikartat, en föreställning”, skrev Saussure, och ”det kan jämföras med någonting av samma slag, ett annat ord”. Det innebär en ömtålig balans mellan innehåll och uttryck i hans uppfattning av tecknet. Utanför språkets domäner bryts denna ömtåliga balans mellan uttryck och innehåll – språket måste utgöra ett slutet system utan rötter i den utomspråkliga verkligheten.

Slutsatsen enligt de nya strukturalisterna blir den egentligen osannolika möjligheten att människan uppfann språket i ett enda slag, som ett fullständigt system som direkt erbjöd ett överflöd av möjliga användningar. Lévi-Strauss menade på fullt allvar att ”människan förfogar från första början över en integrerad uppsättning uttryck som hon har svårt att fördela på de innehåll som givits utan att vara kända som sådana”. Man fick alltså en mängd uttryck till olika begrepp. Lacan drog det hela ett steg längre och menade att mängden av uttryck med deras skilda positioner inom språket och därmed försvagades innehållet till ett rent flöde av ting utsagda som tal – innehållet gled omkring under själva uttrycket. Därmed var det omöjligt att uttrycka någon stabil, avsiktlig innebörd på grund av den ständiga dynamiken hos själva kedjan av uttryck som ständigt omintetgör den illusoriska identiteten hos det ego som de representerar. Derrida gick till slutmålet och förkastade sedan själva föreställningen om tecknet som särskiljande enhet av uttryck och innehåll genom att beröva innehållet all dess återstående självständighet. Språket blir en process av flytande uttryck utan någon som helst bestämbar relation till referenser utanför språket. Konsekvensen blir att när språket på detta sätt kryper in i sitt skal, lösgör man sig från möjligheten av sanning som överensstämmelse mellan utsagor och verklighet. En logik som Derrida och Foucault accepterade – därmed kunde de nå tillbaks till Nietzsches filosofiska arv av fördömanden av sanningsillusion och fasta innebörder. Här är vi mycket nära det som mot slutet av 1980-talet kom att benämnas – postmodernismen.

Foucault gick så långt att han ansåg att sanningen var en slags ”tyranni”. Viljan till sanning, hävdade Foucault, producerar sin kunskap genom ”en primär och ständigt förnyad falsifiering som uppställer skillnaden mellan det sanna och det falska”. Detta kurtiserande med okunnigheten, dock inte helt praktiserad av deras lärjungar, förblir främmande för den tidigare generationen av strukturalistiska tänkare. Lévi-Strauss och Lacan kunde sedan skapa ett cirkelresonemang där det fick förutsägbara effekter. Om allt kunde läsas som myter, kunde Lévi-Strauss bara svara, om någon frågade honom om hur man skall tolka historien, ”vad spelar det för roll?”. Det spelade således ingen roll om det var de historiska personernas tankegångar som kom till tals, eller om det var Lévi-Strauss egna tankar som tar plats, hos dem han i ett historiskt perspektiv undersöker. Lévi-Strauss upphöjde Wagner som ”den verklige upphovsmannen till en strukturell analys av myter”, vilken utförde sina utforskningar inom musikens överlägsna medium, som var högre just därför att det är helt internt i förhållande till sig själv, är en konst som i princip ligger bortom innebörd och representation. Lacan ansåg att begreppet ”sanning” var subjektets förmåga att artikulera begär, inte förmågan att nå kunskap. Därmed kan man säga att övermodet hos dessa strukturalister till slut drabbade dem själva – ingen kunde ju gärna tro på något framforskat eller skrivet - som en ”samhällsforskare”, eller en ”historieforskare”, lika gärna kunde ha hittat på själv! Sanningen blev ju nu ganska oviktig och bara en del av ”myten”. Men då hade nästa utvecklingslinje blivit den nya ”innefilosofin” bland många forskare – postmodernismens budskap.

MVH
bigj

[Avantgardet]

Det är något summariska, och ibland lite skeva, tolkningar som här framkommer av strukturalismen vill jag påstå, och även om den håller sig inom ramarna för vad man kan säga utan att helt gå över gränsen och tala osanning så råder jag alla som läser att inte ta framställningen av dessa tänkare som tas upp för riktig. Det är uppenbart att författaren inte är närmare bekant med dessa tänkare, och att han eller hon också nöjer sig med dessa vulgärtolkningar (något som är helt främmande för, och svär emot, Marx eget, prententiösa och minutiösa, förfaringssätt), även om det säkert kan stämma på många av dessa tänkares epigoner. Sen är det inte klart vilket sanningsbegrepp som avses i texten, jbig. Det gäller att veta vad det är man frågar efter, så man inte förutsätter vad som skall bevisas (sic!). Ingen av dessa tänkare förnekar sanning, eller påstår explicit att allt skulle vara "myt". Det är en halmgubbe, och det tjänar vi ingenting på. Många av de motsättningar som målas upp är bara skenbara, och förutsatt att man tar sig tiden och är lite mer noggrann så kan man utan större bekymmer klara av de utmaningar det innebär att zick-zacka sig mellan dessa teoretiska skarpskyttar.

Med det sagt, grundproblemet som sådant erkänner jag fortfarande - strukturalismen kan inte förklara förändring över tid - och dekonstruktionen är ingen positiv vetenskap (vilket i dess egna termer är att tänka som mytproducerande). Nu är inte strukturalismen helt och hållet mitt gebit, så jag har inte riktigt ansträngt mig för att lösa dess problem, men jag ser inte riktigt varför det ena skulle utesluta det andra. Varför kan inte ett ett synkront studium av någots struktur kombineras med det dialektiska tänkandet? Hur löste Foucault, i egenskap av idéhistoriker, problemet?

Min egen kritik av Marx, i marxistisk anda dessutom, rör språket som överbyggnad. I denna mening är dekonstruktionen att betrakta som en utlöpare av marxismen, och i viss mening faktiskt mer marxistisk än marxismen själv - "Kapitalet" är i själva verket att betrakta som en dekonstruktion av den politiska ekonomins myter, en föredömlig sådan i vissa avseenden till och med. Stalin som dock insåg den prekära belägenheten klippte av tråden för all vidare undersökning med orden: "språket är inte överbyggnad". Således försjönk frågan om språket ned i den marxistiska glömskan, och hade dess förinnan ändå inte levt mer än en undanskymd tillvaro, vilket är lustigt då Hegel klart och tydligt, på flertalet ställen, i "Andens fenomenologi" poängterar att platsen för andens självinsikt, och därmed all kunskap (och således också sanning), är språket. Marx är helt enkelt inte fullt ut medveten om det borgerliga arvet i det språk han själv förfogar över och använder sig av, och kan heller inte vara det. Här kan dekonstruktionen komma till hjälpt. Å andra sidan har vi Derrida som trots sin goda föresats och oerhörda skärpa trots allt inte förmår vara vaksam på vissa föreställningar hos sig själv som han så att säga "naturaliserat". Om man kan uttrycka min kritik mot Marx (nu får ni ju här inte de konkreta argumenten utan bara några vaga linjer som man kan skönja i mina slutsatser) som så att han ägnade språket för lite tanke (i det att han tog för givet att det hade en viss transparens), så är min kritik av Derrida den omvända, han stirrar sig praktiskt taget blind på språket. Marx är ju upptagen verklighetens beskaffenhet, Derrida av språkets. Båda har helt rätt, men de motsäger egentligen inte varandra (måste dock påpeka att jag alls inte är bekant ännu med Derridas "Marx' spöken"), inte på den här nivån. Det behöver inte finnas en rätt tolkning för Marx att ha rätt, och för att få Derrida att fatta galoppen hade det bara varit att ge honom en snyting så har han där beviset på att allt inte är text och att livet går utanför och omsluter språket. Jag placerar alltså mig själv mitt mellan dessa i denna bemärkelse. Det utrymme som uppstår här emellan fylls igen av en fundamentalontologi i Heideggers mening, en strategisk essentialism vars syfte är att tillhandahålla de grundläggande verktygen för att klargöra människans situation, men som också hörsammar Lukács kritik av fenomenologerna (som, helt riktigt, anklagade dem att stanna vid tingens yta, utan att ta hänsyn till historiskheten i deras manifestationer). Vet inte vad Sartre var inne på, men jag menar mig här ha en djävligt fruktbar syntes. Ser att det är nån lirare som läser "Kritik av det dialektiska förnuftet", kanske den skulle kunna förklara? I övrigt vill jag minnas att Lévi-Strauss skrev som sista kapitlet i "Det vilda tänkandet" en kritik av just det verket av Sartre, och i samma andetag påstod han nåt om att han själv jobbade i Marx anda i sin strukturalistiska antropologi. Ska ta och kolla upp det, mitt minne sviker mig.

[Jbig]

Hejsan!

Jepp, det är nog sant att strukturalismen som sådan har mer att erbjuda, precis som Avantgardet frampekar, men just den strukturalism som Lévi-Strauss med andra stod för, att språket skulle påverka hela det mänskliga samhället och där giva en struktur som styr allt annat är nog att gå för långt in i dimman! Sedan låter jag inte Marx tala här, utan det jag skriver är min, och mina källors tolkningar av dessa filosofer och författare, marxister såväl som andra som tolkar och utläser. Det är alltså ingen "minutiös marxism" som kommer till tals här, bara egna tankar och andras.  :lol:

Vad gäller Lévi-Strauss, så hämtade han idéerna från Ferdinand de Saussure, vilken framförde en språkteori kring sekelskiftet 1900, och denne varnade just för misstolkningar av det slag Levi-Strauss med andra gjorde. Det har vi redan noterat, så det lämnar vi, nu vidare!

Enär historia är ett viktigt område inom dessa disuteringar vi håller på med, skall en liten flik avvaras till detta ämne - och just postmodernismen totalt livsfarliga påverkan på detta område om man ej ser upp! För är det något postmodernismen inom det historiska gebitet oftast tager i andra hand, så är det letandet av "sanningen" så som den kan beskrivas utifrån källor och kvarlevor av annat slag. Hellre kokar man ihop en bra text......

Den postmodernistiska agendan inom det historiska ämnesområdet...

Innan vi går vidare skall bara en sak förklaras, nämligen vad postmodernismen i stort sett går ut på. Denna riktning anser att det skrivna ordet väger tyngre än erfarenheten när det gäller historian. Den prioriterar språket framför erfarenheten, vilket leder till en skepsis att människan alls kan iaktta och tolka yttervärlden på ett relevant sätt. Draget till sin spets är postmodernismen en fara för det historiska ämnet vi idag känner till – eftersom den öppnar för alla möjliga tolkningar där källorna lämnas därhän!

Hegel ansåg att det var staten som ger upphov till historieämnet, ja som ger historieämnet dess existensberättigande. Det är här individerna möter något som är större än dem själva och där individernas karaktärer bestäms, menade Geoffrey Galt Harpman.
Det innebar att historieberättandet för det första var ett medel som medborgarna kunde lära sig bli ansvarsfulla genom att lära sig att identifiera sig med ett socialt system och dess lagar, eller, att medborgarna tvingas se sig själva som stående i opposition mot det sociala systemet och lagarna, å andra sidan. Samtidigt var historieskrivandet en del av en etik som säger att människors berättelser om sig själva är av värde.  

Eller är det rent av så att gränsen mellan historia och fiction är oklar? År 2008 talar inte historiker om sin vetenskap med samma säkerhet som år 1950. De som företräder den ”nya historiefilosofin” studerar historiska arbeten på samma sätt som litteraturvetare skulle studera romaner eller andra prosaverk. Historikern är nu en författare, och den historia som produceras anses av dessa inte längre skildrar eller som ”rekonstruerar” en förfluten verklighet ”som den var”. Historieskrivningen ses snarare som ett verktyg som uppfyller ett behov av att ge tillvaron mening. Där gränsen till skönlitterära verks sätt att skapa innehåll är flytande. Historiefilosofen Alun Munslow menar att historia är en ”mekanism med vars hjälp historikern ger sina önskningar och drömmar konkret form”.
De nya historiefilosoferna betonar att historiska verk skall ses som skrivna texter med en hög grad av autonomi i förhållande till den förflutna verkligheten, å ena sidan, och som uttryck för historikerns personliga relation till den historia som skrivs, å den andra sidan. Det har inneburit att de som regel uppfattar att det vi i vardagligt tal kallar ”historien” är en effekt av det språk vi använder. Historien är resultatet av olika människors försök att skapa sammanhängande skildringar utifrån sina egna intressen som de anser vara nödvändiga att skriva om.

Denna syn bygger på Hayden Whites ”Metahistory”, där han menar att det historiska verket kommer till genom att historikern först ordnar stoffet i den kronologiska krönikans form och därefter omformulerar krönikan till en berättelse genom en serie val av förklaringar och motiv som gör att historien får en början, en mitt och ett slut. Genom gestaltningen får historien en mening som till stor del bygger på verkets politiska och moraliska budskap utifrån de grundläggande ideologierna, exempelvis, anarkism, konservatism, radikalism och, liberalism. Historikerns vision av det förflutna bestämde sedan verkets utformning.
Risken är att man kan betrakta historien som ett sätt att överge idén att söka efter sanningen som många anser vara historikerns huvuduppgift! Istället blir historikern en retoriker vars sätt att tala kunde analyseras utan att frågan om talets sanning fick särskilt stort utrymme.

MVH
bigj

[Zokrates]

Sovjetunionens historia,
Alltsedan forna tiden från 1861 år

........notera årtalet!

[Avantgardet]

Fast å andra sidan talar ju också Ferdinand de Saussure i sin "Course..." något profetiskt om en framtida semiologi i vilken lingvistiken själv bara är en liten del, en kommande allmän teckenlära. Det revolutionerande med denna text är ju just det att den indelar vetenskaperna på ett nytt sätt, utifrån tecknets privilegierade position. Så jag skulle nog säga att Lévi-Strauss har en del som talar för sig. Vad sen gäller hur långt man kan dra en strukturalistisk antropologi, vad den s.a.s. "säger" som sådan, om den med andra ord kan tala "utanför" antropologins eget område och på så sätt måste inkräkta på dialektiken är jag inte riktigt på det klara med.

Sen håller jag inte med dig om att postmodernismen öppnar för "vilka tolkningar som helst" utan vill nog mer betrakta den som en särskild medvetenhet kring tolkningsarbetet som sådant, alltså inte en fullt lika naiv inställning till sanning som man tidigare hyst. Och här tangerar vi på sätt och vis också min kritik av Marx (som tillika är tillämpbar på Hegel), för vad är denna metafysiska storhet "staten" som de utgår ifrån, varför skall den prioriteras i historieskrivningen på bekostnad av det marginaliserade ("den lilla människan" eller liknande)? För dialektikerna kan staten synas som en självklar utgångspunkt (eller nationen), men för oss som växt upp i ett postmodernt tidevarv är det alls inte samma självklarhet.

Att historikern måste använda sig av narrativ, och att dessa alltid innehåller ett visst mått av fiktion, innebär ju inte att det som historikern skriver med nödvändighet är felaktigt. Så jag ser inte din "rädsla" i det här fallet - vetenskapens huvudsakliga metod faller ju ingalunda bort (dvs. det ömsesidigt minutiösa granskandet av varandras texter, genom vilket en texts brister och förtjänster kommer i dagen, eller med andra ord: "kritiken"). Alla texter har en retorisk dimension, men retoriken ersätter inte vetenskapligheten utan är att betrakta som dess följeslagare och i bästa fall dess tjänare. Tror farhågorna kommer av att betrakta psotmodernismen som en positiv rörelse, och inte som en kritik av det föregående.

[Jbig]

Hejsan!

Zokrates har funnit Sovjetunionens historik (på ryska) från 1861, minnsan! Kan det vara så att den skrevs under sovjettiden, då kan det ju vara förklarligt eftersom även de "inlemmade" republikernas massor ävenledes kallades för "sovjetmedborgare" och också omfattades av historieskrivningen? Eller så är det så enkelt som att de drog alla sovjeter över en kam och då blevo samtliga sovjeter ryssar i största allmänhet? Och då kan man ju dra historiken till både 1861 eller till och med 1449! Fast vad har det med marxism och strukturalism/postmodernism att göra frågar sig den näsvise?  :wink:

Avantgardet vidhåller den postmodernistiska metodiken förtjänster liksom strukturalismens avarter! Men det var helt klart så att Saussure menade språket specifikt, inte att denna lingvistik skulle kunna sättas in som en hel samhällsteori. Han varnade ju bl.a för detta och menade att det lätt leder fel! Saussures insats gick mer ut på att understryka språkets unika karaktär, allt som skilde sig från andra sociala praktiker och former. Språket var unikt och hade inget samband alls med övriga företeelser av mänsklig art, och absolut inte med samhällsteorierna. Saussure menade att släktskapen inte kunde jämföras med språket som system av symbolisk kommunikation där kvinnor respektive ord ”byts ut”, eftersom ingen talande tar ifrån någon samtalspartner hans ord utan fritt kan återanvända varje ”givet” ord så många gånger han önskar, medan äktenskap – i motsats till samtalet – brukar vara bindande: hustrur kan inte återtas av fäderna efter äktenskapet. Vad gäller ekonomins släktskap med språket är det ännu svårare, eftersom varors värde inte bestäms av ord utan av deras brukningsvärde. Ingen ekonomi kan definieras i termer av utbyte, utan produktionen och egendomen går alltid före, menade Saussure.
Lévi-Strauss strukturalism tjänar i praktiken till att avskärma alla de relationer av makt och exploatering som existerar i flertalet kända ekonomier, men även av könsmässiga ordningar och familjestrukturer, som visar att äktenskap förbinds med egendom och kvinnlighet med underordning. Vi återkommer till detta senare!
Men visst får man anse att postmodernismen rakt av är rätt och riktigt - men bigj anser det definitivt inte!  :lol:

Nu vidare i postmeodernismens härjanden inom ämnet historia.....

Historiskt medvetande är en svårgripbar term. Den kan betraktas som ett universellt psykologiskt attribut som uppstår ur det faktum att vi alla i någon mening är historiker. Alla samhällen har ett kollektivt minne, ett förråd av erfarenheter som används för att skapa känsla för identitet och riktning.
Minnet kan dock vara selektivt och inte sällan helt fel. Allt kommer vi inte ihåg, annat feltolkar vi och åter annat förtränger vi. Termen ”historiskt medvetande” har en striktare tolkning. Det är inte nog med att åberopa det förflutna, det måste också finnas en tro att det är viktigt att fatta saken rätt. Historia som disciplinerad forskning vill upprätta vidast möjliga definition av minne och göra hågkomstprocessen så precis som möjligt, så att vår kunskap om det förflutna inte begränsas till det omedelbart relevanta.  Målet är en resurs med öppen tillämpning, inte ett antal spegelbilder av det innevarande.

För att en grupp människor i ett samhälle skall kunna ha en kollektiv identitet måste det finnas en gemensam tolkning av de händelser och erfarenheter som format dem över tiden. Det kan vara en accepterad tro om gruppens ursprung, exempelvis en nationalstats historia, eller så kan betoningen ligga på livfulla vändpunkter och symboliska stunder som bekräftar gruppens självbild och strävanden. Utan medvetande om ett gemensamt förflutet som består av diverse mänskliga detaljer, har personer inte så lätt att erkänna de krav som storslagna abstraktioner ställer på deras lojalitet. Det ”sociala minnet” beskriver grunden för populärkunskapen om det förflutna. Sociala grupperingar behöver ha sina tidigare erfarenheter registrerade, men de begär också en bild av det förflutna som kan förklara eller försvara det innevarande, inte sällan på bekostnad av den historiska riktigheten.

Historia är ingen vetenskap som växer fram genom forskning utförd av vissa allmänna principer och allmängiltiga lagar granskade av jämbördiga kollegor – varur man kan dra säkra slutsatser om framtiden - snarare tvärtom. Inte heller andra vetenskaper kan förutsäga framtiden, exempelvis geologin. ”Vetenskap” i historia är en bekväm etikett, men det gäller faktiskt många andra ”vetenskaper”; exempelvis ekonomi och sociologi. Att leta efter en sant ”vetenskaplig” historieskrivning är att leta efter en illusion. I den mån detta sökande har lett till nya tekniker och metoder har det dock varit fruktbart. Varje gång en historiker träder fram och presenterar en ny metod – vare sig det gäller ekonomi, sociologi, antropologi, psykologi, statistik, lingvistik eller litteraturteori – som är det enda sanna, dröjer det inte länge förrän det dyker upp andra historiker som hittar luckor och därmed ifrågasätts det ”nya”! Historia är inte bara en vetenskap, utan även en konstart i meningen att den som är skicklig i det litterära arbetet också har stor framgång med sina alster och tankegångar. Historia är en vetenskap som helt enkelt kräver lite tolerans från de medverkande historikerna gentemot varandras åsikter och teorier – någon absolut sanning kan vi inte få fram eftersom vi tolkar verkligheten subjektivt. Men det får på inga villkor tagas som intäkt för att alltför vidlyftigt sätta in lite av varje allt efter tyckande och behag - då blir det mer av en historisk roman! Och det är ingen betjänt av som vill söka förstå historien!

MVH
bigj