Algotezza skrev:vilka är dessa mekanismer?
finns de inbyggda i materien? eller är de betingade av människans perspektiv när hon betraktar naturen och försöker förklara utvecklingen utan att tillgripa gudomligt ingripande/skapande/omskapande och teleologi? finns dessa mekanismer "därute" eller bara i våra förklaringsmodeller, där det ofta, som sagt, ter sig viktigast att så gott det går försöka utesluta Gud och telelogi som förklaringsfaktorer, på ett s¨ådant sätt att "ekvationerna" ändå "går ihop"?
De agnostiska, och särskilt de ateistiska vetenskapsmännen - vilka jag antar utgör en stor del av vetenskapskåren både i vårt land och globalt - försöker säkert, så gott de kan, utesluta Gud ur sina förklaringsmodeller, och det är väl inte så konstigt med tanke på att det finns så absurt många människor som tror på Gud helt utan vetenskapligt stöd för att det överhuvudtaget skulle finnas något sådant som en Gud. Om de flesta människor trodde att allas vår framtid hängde på hur Jultomten mådde, och om de flesta människor därför på alla plan började inrätta sina liv utifrån den tron, skulle du nog anse att vetenskapsmännen skulle ha goda skäl att fokusera på att vederlägga specifikt den tron - för människors bästa. Kan du tänka dig att liknande välgrundade motiv ligger bakom många vetenskapsmäns sätt att bemöta det faktum att de flesta människor på jorden fortfarande helt utan vetenskaplig grund tror på Gud och inrättar sina liv efter den tron (med allt vad som tycks följa av sådan tro: korståg, självmordsbombningar, förföjlelse av homosexuella, motstånd mot abort, tvång mot oskyldiga människor att gifta sig mot sin vilja, motstånd mot livräddande stamscellsforskning, avböjande av blodtransfusioner och andra organ m.m.)?
handlar det främst om avsiktslösa slumpmekanismer (vad nu det är)? hur kan dessa krafter "samverka" så att det öht blir något av det?
Utifrån vad man kan observera verkar det som att människan är uppbyggd av ett endast ändligt antal atomer, som var och en i sin tur tycks bestå av ett endast ändligt antal kvarkar. Positionen hos en enskild kvark i en människa kan inte rimligen antas påverka vederbörande på något nämnvärt sätt. Variationsmöjligheterna hos vilken enskild människa som helst verkar alltså vara helt klart ändliga till sitt antal. Människor är inte oändligt komplexa, utan ändligt komplexa, liksom robotar. Därmed finns det inget som i princip skiljer oss från robotar. Det är bara en gradskillnad, en skillnad i antalet bitar information och i hur bra dessa ändligt många bitar är sammanfogade till program. Tänk bara på hur fantastiska och till synes väldigt komplexa mönster (fraktaler) som en så hutlöst enkel formel som Mandelbrots formel får till stånd!
Om en robot av idag, en robot som man försökt få att så mycket som möjligt påminna om en människa, är som en åttkant, är människan som en 10^10^10-kant (bildligt talat) som vid första anblick är en perfekt cirkel, eftersom kanterna sitter för tätt och för välordnat för att vi ska uppfatta dem som kanter. Vi är som en cirkel utskriven med en kolossalt (men fortfarande ändligt) bra laserskrivare - kanterna finns där, ändligheten i informationsmängden finns där, men syns inte till vardags, eftersom våra sinnen för intag av information inte heller är perfekta. En åttkant är i våra ögon alltför uppenbart kantig för att kunna kategoriseras som en cirkel. Men det finns egentligen ingen direkt artskillnad mellan en åttkant och en 10^10^10-kant, även om endast den senare upplevs som en cirkel. På samma sätt finns det egentligen ingen direkt artskillnad mellan våra robotar och oss, även om vi upplever endast oss själva som människor.
Så även om varje kvark i din kropp skulle ha råkat uppstå där den uppstod av en ren slump, vore sannolikheten för din existens fortfarande inte oändligt liten, även utan både skapare och evolution, utan kan uttryckas med en en etta följd av tecknet "/" följt av ett tal mindre än 10^10^123 (enligt Frank Tipler: "The physics of Immortality"). Om universum är oändligt, måste det alltså finnas oändligt många sådana som du som uppkommit genom ren slump, genom rent slumpmässiga sammanträffanden av kvantfluktuationer, kvarkar som slumpmässigt uppstått i närheten av varandra på ett sådant sätt att en sådan kropp bildas som skulle komma att uppleva sig själv exakt som du nu upplever dig själv. Något annat vore rent ut sagt KONSTIGT, givet att universum är oändligt. Är universum ändligt, är det en annan femma, men de flesta fysiker tycks ju numera vara av åsikten att universum förmodligen är eller iaf mycket väl kan vara oändligt. Givet denna utgångspunkt är din existens inte mindre sannolik, som resultat av ren slump, än vad t.ex. tärningsutslaget 10^10^10^10^10 sexor i rad är, givet att någon kastar oändligt många sexsidiga tärningar i följd på oändligt många platser i universum samtidigt.
Dessutom får man inte förbise det faktum att evolutionen fungerar på så sätt att den för varje framsteg alltmer eliminerar slumpens framstegssaboterande verkan. Varje mutation som klarar sig bättre än sina artfränder tillför arten gener som minskar risken för att sämre varelser än mutationen i fråga kommer att uppkomma i framtiden (vid fortplantning inom arten i fråga). Den sammantagna effekten av denna utsållningsmekanism blir enorm med tiden. En av de saker som gör kreationister så otrovärdiga i mina ögon är att de så ofta bortser helt från denna mekanism, eller (vilket oftast verkar vara fallet) inte ens känner till den eller har tänkt på den. De flesta kreationister verkar tro att evolution är detsamma som slump. Evolution är verkligen inte detsamma som slump. Tvärtom, evolution motverkar slumpens annars utvecklingshämmande verkan, och den gör det kraftigare och kraftigare ju längre den får fortgå. Med tiden blir denna effekt så stark att sådant som inte verkar kunna uppkomma genom ren slump måste uppkomma genom evolution, tack vare det blinda "samspelet" mellan slumpen och [den naturliga mekanismen att det som är bäst anpassat för överlevnad överlever medan det som inte är det försvinner].
En liknelse: om man vill kasta en miljard sexor i rad, får man kasta tärning länge. Om man däremot bara behöver kasta sammanlagt en miljard sexor, utan att de behöver vara i rad, går det mycket fortare. Får man dessutom räkna varje ny sexa som värt dubbelt så många sexor som föregående, tar det ytterligare fantastiskt mycket kortare tid att komma upp i en miljard sexor. Det sistnämnda är en bättre liknelse med hur evolutionen fungerar än det förstnämnda, att behöva kasta en miljard sexor i rad. Bara en illustration till att det är helt uppåt väggarna att tro att evolutionen skulle vara detsamma som ren slump.
Är tidsaspekten lösningen på alla sådana problem? Om bara slumpen, naturlagarna, kausaliteten och de kosmiska konstanterna får obegripligt mycket tid på sig - fixar de det hela utan Gud!
Avsåg du att avsluta den där sista meningen med ett frågetecken, eller ska det verkligen vara ett utropstecken och var meningen i så fall ett uttryck för ditt uppriktiga ställningstagande?
Om jag förutsätter att du menade frågetecken men skrev utropstecken av misstag, måste jag bara fråga:
Varför förutsätter du att det du kallar "Gud" skulle vara det givna alternativet, i det fall att "slumpen, naturlagarna, kausaliteten och de kosmiska konstanterna" inte kan ha "fixat det hela" på egen hand?
Varför utgår så många människor så självklart från att det ska vara deras påhitt "Gud" som ska stå som enda och främsta och självklara motsats till vetenskapen, när man ska utröna hur verkligheten är beskaffad?
För övrigt är det antingen okunnigt eller osjyst (beroende på ens kunskapsnivå) att framställa evolutionsteorin som om den förutsatte att vi skulle ha uppstått av en slump. För varje nytt steg evolutionen tar, gallras en massa potentiella förgreningar bort. Istället för att jämföra evolutionsteorin med en många miljarder siffror lång lottorad, som kreationister tycks göra, bör den istället jämföras med en lottorad som sållar bort ickevinnande siffror varteftersom de uppstår, och behåller endast de vinnande siffrorna. En sådan sorts "intelligent" lottorad är enormt mycket mer framgångsrik än den ointelligenta dito som kreationister tycks tänka sig (eller, värre, försöka få andra att tänka sig, fastän de själva inser att argumentet inte håller logiskt).
